Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen
- Denna artikel behandlar den nuvarande partigruppen och alla dess föregångare.
 Partigrupper i Europaparlamentet
| |
| Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen | |
| Förkortning | G/EFA |
| Gruppledare | Philippe Lamberts Terry Reintke |
| Antal mandat | 71 / 705
|
| Grundat | 20 juli 1999 i nuvarande form |
| Politisk ideologi | Grön ideologi Regionalism Pro-europeisk |
| Europeiskt parti | Europeiska gröna partiet Europeiska fria alliansen |
| Webbplats | greens-efa.eu |
Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (De gröna/EFA-gruppen eller G/EFA-gruppen) är en partigrupp i Europaparlamentet bestående av 71 ledamöter från gröna och regionalistiska partier.[1] Gruppen utgörs till största delen av Europeiska gröna partiet (EGP) och är den femte största partigruppen i Europaparlamentet sedan valet 2019. Även det regionalistiska partiet Europeiska fria alliansen (EFA) är associerad med gruppen.
I gruppen ingår bland annat ledamöterna från tyska Allians 90/De gröna, franska Europe Écologie, nederländska Grön vänster, svenska Miljöpartiet samt finländska Gröna förbundet. Gruppledare är Philippe Lamberts och Terry Reintke.
HistoriaRedigera
Bildande och ombildningarRedigera
| Gruppnamn | Period |
|---|---|
| Oberoendes tekniska grupp | 17 juli 1979–23 juli 1984 |
| Regnbågsgruppen | 24 juli 1984–24 juli 1989 |
| Regnbågsgruppen i Europaparlamentet | 25 juli 1989–18 juli 1994 |
| Gruppen De gröna i Europaparlamentet | 25 juli 1989–19 juli 1999 |
| Europeiska radikala alliansen | 19 juli 1994–19 juli 1999 |
| Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen | 20 juli 1999– |
G/EFA-gruppen har sina rötter i ”Regnbågsgruppen”, som bildades efter valet 1984. I valet gick de gröna partierna, som hade bildats under 1970-talet i flera europeiska länder, framåt; i Västtyskland erhöll de gröna partierna sju mandat, medan två mandat erhölls i både Belgien och Nederländerna. De gröna ledamöterna var emellertid inte tillräckligt många för att kunna skapa en egen partigrupp. Istället tvingades de att gå samman med ledamöter från andra politiska partier för att skapa den heterogena gruppen ”Regnbågsgruppen”. I praktiken var denna grupp en fortsättning av ”Oberoendes tekniska grupp”, som hade bildats efter valet 1979 av en heterogen blandning av ledamöter.[1]
I valet 1989 gick de gröna partierna kraftigt framåt. Allra störst stöd erhöll de brittiska gröna med sina 14,9 procent av rösterna. Trots detta fick de inga mandat på grund av det brittiska valsystemet. De gröna ledamöterna i Europaparlamentet var ändå tillräckligt många för att kunna bilda en egen partigrupp, ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet”. De övriga ledamöterna stannade kvar i ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet”. Den gröna gruppen införde ett system med medordförande, det vill säga två gruppledare som skulle representera båda könen.[1]
Valet 1994 innebar både framgångar och motgångar för de gröna partierna. I Tyskland ökade de gröna kraftigt, medan samtliga mandat i Frankrike och Portugal förlorades. Nya ledamöter tillkom från Irland och Luxemburg, men den gröna gruppen minskade trots allt i antal mandat. Samtidigt ombildades ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet” till ”Europeiska radikala alliansen”. Under 1998 och 1999 spelade den gröna gruppen en central roll i vad som skulle sluta med kommissionen Santers avgång.[1]
Valet 1999 och bildandet av G/EFA-gruppenRedigera
I valet 1999 gick de gröna partierna åter framåt och nådde sitt dittills bästa valresultat med 38 ledamöter av Europaparlamentet. Efter valet ombildades ”Europeiska radikala alliansen” och ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet” till en enda partigrupp, ”Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen”. Under 2002 valdes Daniel Cohn-Bendit och Monica Frassoni till gruppledare, vilket stärkte gruppens pro-europeiska inriktning ytterligare. Båda två hade blivit invalda för partier i andra medlemsstater än där de var medborgare, vilket var symboliskt viktigt för gruppens transnationella idégrund. Den 21 februari 2004 bildades Europeiska gröna partiet (EGP) för att förbereda genomförandet av en gemensam valrörelse i valet 2004. I valet vann de gröna 34 mandat medan gruppen i sin helhet vann 42 mandat. Detta innebar en tillbakagång för gruppen och de gröna partierna misslyckades med att erhålla mandat i någon av de tio nya medlemsstater som hade anslutit sig den 1 maj 2004.[1]
Valet 2009 och ”En New Green Deal för Europa”Redigera
|
| |
Rebecca Harms och Daniel Cohn-Bendit var gruppledare för G/EFA-gruppen 2009–2014.
| ||
I mars 2009 antog Europeiska gröna partiet ett politiskt program, ”En New Green Deal för Europa”, inför valet 2009. I valrörelsen drev partiet en kampanj mot ett omval av kommissionsordförande José Manuel Barroso (EPP).[1]
Framgångarna för de gröna partierna ledde till 46 mandat och tillsammans med Europeiska fria alliansen fick partigruppen totalt 55 mandat. De gröna partierna misslyckades dock igen med att vinna mandat i någon av de medlemsstater som hade anslutit sig till unionen under 2004 och 2007.[1] G/EFA-gruppen var den enda av de fyra största partigrupperna som ökade i antal mandat men förblev den fjärde största partigruppen i Europaparlamentet.[2]
Efter valet valdes Daniel Cohn-Bendit och Rebecca Harms till gruppledare.[1] Trots gruppens framgångar misslyckades den med att förhindra omvalet av Barroso som kommissionsordförande. I likhet med kommissionen Barroso I återfanns inga gröna politiker i kommissionen Barroso II.
Valen 2014 och 2019Redigera
Efter valet 2014 valdes Philippe Lamberts till ny gruppledare efter Cohn-Bendit tillsammans med Rebecca Harms.[3] Gruppen motsatte sig tillsättandet av kommissionen Juncker under 2014. I december 2016 ersattes Rebecca Harms av Ska Keller.[4] I valet 2019 ökade gruppen kraftigt i stöd och vann 74 mandat. Både Ska Keller och Philippe Lamberts valdes om som gruppledare för ytterligare en period efter valet 2019.[5] Ska Keller meddelade sin avgång som gruppledare den 14 september 2022.[6][7] Hon ersattes av Terry Reintke.[8]
Parlamentariskt arbeteRedigera
G/EFA-gruppen för samman gröna och regionalistiska ledamöter av Europaparlamentet. Gruppens huvudmål är att bygga ett samhälle som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och miljörättvisa, öka friheten inom arbetsvärlden, fördjupa demokratin genom ökad decentralisering och direktdemokrati samt bygga en europeisk union mellan fria folk baserat på subsidiaritetsprincipen och solidaritet.[1] Gruppen är associerad med både Europeiska gröna partiet (EGP) och Europeiska fria alliansen (EFA).
SammansättningRedigera
| Val | Historisk mandatfördelning | Nuvarande mandatfördelning |
|---|---|---|
| 1979 | 11 av 410 |
 Ledamöter tillhörande partigruppen
|
| 1984 | 20 av 434 | |
| 1989 | 43 av 518 | |
| 1994 | 42 av 567 | |
| 1999 | 47 av 626 | |
| 2004 | 42 av 732 | |
| 2009 | 55 av 736 | |
| 2014 | 50 av 751 | |
| 2019 | 74 av 751 |
G/EFA-gruppen består av 71 ledamöter från 16 medlemsstater. De flesta av ledamöterna kommer från Väst- och Centraleuropa; stödet är betydligt lägre i Östeuropa. Gruppen är den femte största i Europaparlamentet.[9] Ledamöter från en och samma medlemsstat bildar en nationell delegation.
Gruppens ledamöter utser ett presidium bestående av nio ledamöter; två gruppledare och sju vice gruppledare. G/EFA-gruppen har två gruppledare eftersom gruppen anser att detta garanterar en balans mellan båda könen. Gruppens stadgar föreskriver att minst hälften av gruppledarna och de vice gruppledarna ska vara kvinnor.
Den första vice gruppledaren tillhör alltid Europeiska fria alliansen. I presidiet ingår även gruppens generalsekreterare och vice generalsekreterare. Gruppens vice talmän i Europaparlamentet deltar också i presidiets arbete.
Inom gruppen utses även samordnare för de olika utskotten i parlamentet. Varje samordnare ansvarar för att samordna gruppens arbete i utskottet.
ParlamentsledamöterRedigera
| Medlemsstat | Nationellt parti | Europeiskt parti | Mandat | |
|---|---|---|---|---|
 Belgien
|
Ecolo | EGP | 1 | |
| Belgien
|
Grön | EGP | 2 | |
 Danmark
|
Socialistisk Folkeparti | EGP | 2 | |
 Finland
|
Gröna förbundet | EGP | 3 | |
 Frankrike
|
Alliance écologiste indépendante | – | 1 | |
| Frankrike
|
Europe Écologie | EGP | 10 | |
| Frankrike
|
Régions et peuples solidaires | EFA | 1 | |
 Irland
|
Comhaontas Glas | EGP | 2 | |
 Italien
|
Partilösa ledamöter | – | 3 | |
 Litauen
|
Lietuvos valstiečių liaudininkų sąjunga | – | 2 | |
 Luxemburg
|
Déi Gréng | EGP | 1 | |
 Nederländerna
|
Grön vänster | EGP | 3 | |
 Polen
|
Partilös ledamot | – | 1 | |
 Portugal
|
Pessoas-Animais-Natureza | – | 1 | |
 Spanien
|
Bloque Nacionalista Galego | EFA | 1 | |
| Spanien
|
Catalunya en Comú | EGP | 1 | |
| Spanien
|
Esquerra Republicana de Catalunya | EFA | 2 | |
 Sverige
|
Miljöpartiet | EGP | 3 | |
 Tjeckien
|
Piratpartiet | – | 3 | |
 Tyskland
|
Allians 90/De gröna | EGP | 21 | |
| Tyskland
|
Die PARTEI | – | 1 | |
| Tyskland
|
Ekologiskt-demokratiska partiet | – | 1 | |
| Tyskland
|
Piratpartiet | – | 1 | |
| Tyskland
|
Volt Europa | – | 1 | |
 Österrike
|
De gröna | EGP | 3 |
Se ävenRedigera
ReferenserRedigera
- ^ [a b c d e f g h i] ”Who we are” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. https://www.greens-efa.eu/en/who-we-are. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Barroso faces uneasy ride with new Parliament” (på engelska). EurActiv.com. 8 juni 2009. https://www.euractiv.com/section/eu-priorities-2020/news/barroso-faces-uneasy-ride-with-new-parliament/. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Greens/EFA group elects new leadership” (på engelska). EUobserver. 11 juni 2014. https://euobserver.com/tickers/124556. Läst 15 november 2022.
- ^ ”New Bureau of the Greens/EFA Group” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. 13 december 2016. https://www.greens-efa.eu/en/article/press/new-bureau-of-the-greens-efa-group. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Greens elect EU parliamentary group leaders” (på engelska). EUobserver. 12 juni 2019. https://euobserver.com/tickers/145132. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Ska Keller steps down as president of Greens/EFA group” (på engelska). Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. 15 november 2022. https://www.greens-efa.eu/en/article/press/ska-keller-steps-down-as-president-of-greens-efa-group. Läst 17 september 2022.
- ^ ”Ska Keller resigns as Greens' co-leader in the European Parliament” (på engelska). The Brussels Times. 14 september 2022. https://www.brusselstimes.com/289823/ska-keller-resigns-as-greens-co-leader-in-the-european-parliament. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Terry Reintke becomes new Greens/EFA President in European Parliament” (på engelska). The Brussels Times. 14 oktober 2022. https://www.brusselstimes.com/306164/terry-reintke-becomes-new-greens-efa-president-in-european-parliament. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/meps/sv/search/table. Läst 7 juli 2019.
Externa länkarRedigera
|
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |