Gelbgjutare (även gälbgjutare och gällgjutare) är en hantverkare som gjuter föremål i mässing eller annan gul metall. Namnet härstammar från tyskans gelb, gul.
Gelbgjuterikonsten har gamla anor och använde sig i början av koppar, som är en av de äldsta kända metallerna. Av denna kunde man framställa mässing, som är en legering av koppar (65 %) och zink (35 %). I Sverige startades produktion av mässing på 1500-talet. År 1571 anlades det första Mässingsbruket i Sverige vid Vattholma i Uppland. Det drevs först i regi av två gjutare från Aachen, som då var ett av kontinentens viktigaste centrum för mässingsframställning, men verksamheten i Vattholma avvecklades sedan de två gjutarna råkat i onåd hos den regerande kungen, Johan III.[1] Mässingsmaterialet importerades till att börja med men från år 1606[2] framställde svenska mässingsbruk egen mässing. Under 1600-talet spred sig sedan mässingstillverkningen till flera svenska städer: Nyköping, Skultuna, Vällinge, Nacka, Norrköping, Bjurfors och Gusum. Även mässingsgjutningen vid dessa orter var prisgiven importerad arbetskraft särskilt från tyska städer.[3] Från början tilläts gelbgjutaren att arbeta enbart i mässing, eftersom andra gjuteriarbeten av detta slag, enligt skråbestämmelserna, var förbehållna klockgjutare. Oklara gränsdragningar orsakade först tvister dels mellan skrån, dels mellan skråna och mässingsbruken. Efter ett beslut av Kommerskollegium den 6 november 1821 tillerkändes gelbgjutare rätten att utföra även alla uppgifter som redan tilläts för klockgjutare, bortsett från kyrkklockor.[4]
Under 1700-talet blev gelbgjutare vanliga i Sverige. De gjorde större föremål, till exempel ljusstakar, kandelabrar, ljuskronor, strykjärn samt mortlar. Ljuskronor och ljusstakar göts först för kyrkor och herremanshem, men från 1700-talet började även allmogen använda mässing i sina hem.
Carl Hårleman importerade, omkring 1740, möbelbeslag från Frankrike, vilket utgjorde inspiration för gelbgjutarna i Stockholm. Sedan dess har gelbgjuteri av hög klass förekommit i Sverige. Enligt en källa från 1926 fanns en kvinna, Klara i Rya, som "var gelbgjutaren, som smälte malm, mässing och koppar till klingande bjällror".[5] År 1886 rapporterades om yrkessjukdomen gjutarefrossan, som drabbade gjutare som andats in zinkångor.
Ett av de äldsta, i drift varande, gelbgjuterierna ligger på Öland. Gjuteriet, som startades år 1875 i Kalmar av gelbgjutaren Frans Elof Lindstedt, gjuter i sand efter gamla metoder. Även på kyrkotäta Gotland finns idag ett gelbgjuteri kvar: Gotlands Gelbgjuteri.
Se även redigera
Källor redigera
- Nordisk Familjebok, del 9, 3:e uppl. 1928.
- Svenska Akademiens Ordbok
- Hantverk i Sverige (1989)
Noter redigera
- ^ Nyström Bengt, Biörnstad Arne, Bursell Barbro, red (1989). Hantverk i Sverige: om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. Stockholm: LT i samarbete med Nordiska museet. sid. 139. Libris 8350415. ISBN 9136026379
- ^ Mässing, Sigurd Erixon. Malmö 1943
- ^ Nyström Bengt, Biörnstad Arne, Bursell Barbro, red (1989). Hantverk i Sverige: om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. Stockholm: LT i samarbete med Nordiska museet. sid. 139. Libris 8350415. ISBN 9136026379
- ^ Nyström Bengt, Biörnstad Arne, Bursell Barbro, red (1989). Hantverk i Sverige: om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. Stockholm: LT i samarbete med Nordiska museet. sid. 140. Libris 8350415. ISBN 9136026379
- ^ Suneson, A. S. (1926). Gammal grund : natur- och kulturskildringar från Norra Vedbo och Tveta härader i Småland. Fritzes. http://libris.kb.se/bib/1335284. Läst 5 februari 2019