Finlands självständighet

Finlands självständighetsförklaring antogs av Finlands lantdag den 6 december 1917. I den förklarades Finland vara en självständig nationalstat, Republiken Finland. Tidigare hade Finland lytt under rysk överhöghet som Storfurstendömet Finland. Detta datum blev Finlands nationaldag, självständighetsdagen.

Finlands historia
Denna artikel ingår i en artikelserie
Tidslinje
Förhistoria
Medeltiden
Tidigmodern tid
Finska kriget
Den ryska tiden
Finlands självständighet
Inbördeskriget
Mellankrigstiden
Vinterkriget
Fortsättningskriget
Lapplandskriget
Efterkrigstiden
Nutiden
Ämnen
Tidsaxel
Statsöverhuvuden
Statsministrar
Migration

Tillkomst

Februarirevolutionen 1917, och i ännu högre grad oktoberrevolutionen, hade tänt förhoppningar också i Storfurstendömet Finland. Efter storfursten Nikolaj II:s abdikation den 15 mars 1917, förlorade personalunionen mellan Ryssland och Finland sin legalitet – åtminstone var synsättet sådant i Helsingfors.

Den 15 november förklarade det finländska parlamentet, lantdagen, följaktligen sig vara ”innehavare av den högsta statsmakten” i Finland, och stödde sig på Finlands konstitution, närmare bestämt § 38 i den gamla (svenska) regeringsformen från 1772, som riksdagen antagit efter kung Gustav III:s oblodiga kupp.

Den 15 november 1917 påbjöd bolsjevikerna allmän självbestämmanderätt, innefattande rätten till fullständigt utträde, ”för Rysslands folk” (plural). Samma dag antog lantdagen en förklaring varigenom den temporärt tog på sig monarkens maktbefogenheter i Finland.

Den gamla regeringsformen ansågs emellertid inte längre lämplig. Ledarskiktet hade länge ansett monarki och ärftliga adelsprivilegier som föråldrade och förespråkade en republikansk konstitution för Finland.

6 december: Självständighetsförklaringen antas och erkänns

Finlands senat, den regering lantdagen hade utsett i november, inkom till lantdagen med en proposition om en ny republikansk regeringsform den 4 december. Självständighetsförklaringen var tekniskt utformad som ett förord till propositionen och var tänkt att godkännas av lantdagen. Den 6 december beslutade lantdagen att anta självständighetsförklaringen, efter en omröstning där 100 ledamöter röstade för Svinhufvudministärens förslag och 88 för den socialdemokratiska oppositionens motförslag. Genom inbördeskriget 1918 förföll förslaget till ny regeringsform och först 1919 kunde en ny regeringsform antas.

Den 18 december (31 december nya stilen) utfärdade folkkommissariernas råd (Rysslands regering) ett dekret som erkände Finlands oavhängighet och den 22 december (4 januari 1918 nya stilen) godkändes det av den allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Självständighetsförklaringen på svenska med senatorernas namnunderskrifter.

Ryska folkkommissariernas råds erkännande av Finlands självständighet från den 31 december 1917

Lista över länders erkännande av självständigheten

Finland	6 december 1917
Ryska SFSR	4 januari 1918
Frankrike	4 januari 1918
Sverige	4 januari 1918
Tyskland	4 januari 1918
Grekland	5 januari 1918
Norge	10 januari 1918
Danmark	10 januari 1918
Schweiz	11 januari 1918
Österrike-Ungern	13 januari 1918
Nederländerna	28 januari 1918
Spanien	21 februari 1918
Osmanska riket	21 februari 1918
Bulgarien	27 februari 1918
Argentina	11 maj 1918
Persien	23 juli 1918
Siam	9 oktober 1918
Polen	8 mars 1919
Storbritannien	6 maj 1919
USA	7 maj 1919
Japan	23 maj 1919
Belgien	10 juni 1919
Chile	17 juni 1919
Peru	23 juni 1919
Italien	27 juni 1919
Uruguay	18 augusti 1919
Liechtenstein	27 oktober 1919
Portugal	19 december 1919
Brasilien	26 december 1919
Colombia	31 december 1919
Rumänien	8 april 1920
Venezuela	18 april 1920
Panama	17 maj 1920
Ecuador	25 juli 1920
Ungern	23 augusti 1920
Paraguay	3 juli 1921
Luxemburg	25 oktober 1921
Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike	27 juli 1922
Afghanistan	17 juli 1928
Albanien	1 december 1928

Kungariket Finland

Kungariket Finland var ett försök att göra Finland till monarki efter inbördeskriget 1918. Fredrik Karl av Hessen valdes till Finlands kung – i enlighet med regeringsformen från 1772 men i strid mot självständighetsförklaringen där man utropat en republik. Fredrik Karl bad om betänketid och avstod innan han krönts. Tysklands nederlag i kriget och Vilhelm II:s abdikation följde snart efter valet och då syntes det inte längre acceptabelt med en tysk prins på Finlands tron, särskilt som Finland sökte erkännande för sin självständighet även hos första världskrigets segrarmakter. Västmakterna hade samtidigt meddelat att man inte skulle komma att erkänna prinsen av Hessen som finsk kung. Fredrik Karl avsade sig därför tronen via ett brev till Finlands folk daterat den 14 december 1918, detta redan innan han hade tillträtt sitt ämbete. Pehr Evind Svinhufvud avgick också från posten som riksföreståndare till förmån för den mer västvänlige Gustaf Mannerheim. Mannerheim, en finländsk adelsman som till 1917 hade varit general i den kejserliga ryska armén, hade kallats till överbefälhavare för de vita i inbördeskriget, blev den siste riksföreståndaren och var med och genomdrev den republikanska regeringsformen 1919.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Finnish Declaration of Independence, 23 maj 2011.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

• Wikisource har originalverk som rör Finlands självständighetsförklaring.
  Finlands självständighetsförklaring
• Finlands riksdag: Marsmanifestet