Division I i ishockey (1944–1975)

Högsta serien i ishockey i Sverige åren 1944-1975

Division I i ishockey var högsta divisionen i svensk ishockey mellan åren 1944 och 1975. På ett extra årsmöte 1944 beslutades att Svenska serien skulle delas upp i en norr- och en södergrupp med finalspel mellan segrarna i respektive grupp. Kvalet till högsta serien var redan slutspelat och man beslutade att stryka det. Istället flyttades alla sex seriesegrarna i Division II (Sandvikens IF, IF Göta, Surahammars IF, IFK Mariefred, Tranebergs IF och Skuru IK) upp till högsta serien. Namnet Division I hade redan använts om högsta serien parallellt med namnet Svenska serien sedan 1942 då man började spela serien som en rak serie med åtta lag. År 1942 infördes även Division II med tre grupper och kvalspel till Division I. Namnet Svenska serien fortsatte att användas även efter 1944, men efterhand blev det vanligare att kalla serien Allsvenskan som alternativt namn. [1][2][3]

Division I
LänderSverige Sverige
Grundad1944
TidigareSvenska serien
Nedlagd1975
DivisionerDivision I Norra
Division I Södra
Antal klubbar12–16 lag i två serier
Nedflyttning tillDivision II

Högsta serien hade tidigare varit tydligt dominerad av lag från Mälardalen, men med nya Division I kom detta efterhand att ändras. Mora IK blev 1946 det första "landsortslaget" som lyckades hålla sig kvar i serien till nästa säsong.[1] År 1955 fick Norrlandslagen för första gången kvala till högsta serien och Skellefteå AIK tog chansen direkt.[4] Åren 1956 och 1957 vann Leksands IF norra serien och 1958 var det Skellefteås tur, samtidigt som Värmland var representerade med tre lag i den södra serien.

GrundseriernaRedigera

Den nya serien bestod 1944 av tolv lag i två grupper och matcherna skulle enligt nya regler (som inte alltid följdes) spelas i 3x20 minuter istället för som tidigare 3x15.[1] Till säsongen 1956/57 hade man utökat divisionen till sexton lag som möttes två gånger i sammanlagt fjorton omgångar.[5] Fr.o.m. 1965/66 möttes lagen tre gånger i grundserien vilket gjorde att man spelade 21 omgångar.[6] Detta varade till 1969/70 då man återgick till dubbelmöten och fjorton omgångar. Säsongen 1974/75 präglades av förberedelser inför nya Elitserien. Den norra och den södra gruppen slogs ihop till en enda serie med sexton lag som möttes i 30 omgångar, sex lag flyttas ner, två fick kvala och fyra spelade slutspel.[7][8]

Seriefinal, slutspel och SMRedigera

I samband med uppdelningen i en nordlig och en sydlig grupp infördes också en seriefinal. Den blev succé redan första säsongen. Första matchen spelades i Södertälje inför &&&&&&&&&&&03748.&&&&&03 748 åskådare. I returmatchen tog Hammarby officiellt in &&&&&&&&&&&08526.&&&&&08 526 åskådare, men troligen hade ännu fler trängt sig in. Intresset var enormt och mediabevakningen blev bra reklam trots att en läktare rasat och 39 personer skadats. Matchen har ibland setts som ishockeyns verkliga genombrott i Sverige.[1]

Fram till 1952 hade SM spelats som en separat turnering. Detta år blev seriefinalen i Division I inofficiellt Svenskt mästerskap då den ordinarie turneringen ställdes in p.g.a. Olympiska spelen i Oslo.[9] Fr.o.m. År1953 blev denna ordning officiell.[10] 1956 infördes en finalserie med fyra lag. Även detta blev publiksuccé med totalt &&&&&&&&&&068669.&&&&&068 669 åskådare fördelat på tolv matcher.[5] Till säsongen 1961/62 gjorde man om serien igen och de fyra bästa lagen från norra respektive södra gruppen fick gå vidare till mästerskapsserien, som nu spelades som en enkelserie i sju omgångar.[11] År 1965 utökades mästerskapsserien från sju till fjorton omgångar (dubbelmöten).[12]

Säsongen 1965/66 gick de fyra bästa från respektive serie gick vidare till ett SM-slutspel i form av en cup. Lagen möttes i två matcher för att avgöra vilket lag som skulle gå vidare. Vann lagen en match var spelades ytterligare en match för att avgöra segern.[6] Detta upplägg varade till 1968 då man återgick till slutspelsserie med enkelmöten.[13] 1974 spelades mästerskapsserien i 21 omgångar.[14] Säsongen 1974/75 spelar fyra lag slutspel i en cup där lagen möts i bäst av tre matcher.[7][8]

KvalificeringsserienRedigera

Från starten flyttades de två sämsta lagen i grundserierna direkt ner till Division II, men fr.o.m. säsongen 1961/62 spelades en kvalificeringsserie med de lag som inte gick vidare till mästerskapsserien. Serien spelades med enkelmöten och de fyra sämsta lagen flyttades ner till Division II.[11] 1965 delas kvalificeringsserien i en nordlig och en sydlig grupp och två lag från vardera flyttads ner.[12] Följande säsong avskaffades kvalificeringsserierna och direkt nedflyttning återinfördes. 1970 återkommer kvalificeringsserierna.[15]

Från och med 1972 flyttades bara ett lag ner till Division II, medan näst sista laget fick spela i kvalserien med lagen från Division II.[16][17] År 1974 spelades åter en kvalificeringsserie i 14 omgångar, men endast två lag flyttades ner till Division II.[14] Seriens sista säsong 1974/75 flyttades sex lag ner och två lag spela kvalserie.[7][8]

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Carl Gidén (1998). Janne Stark. red. ”Den svenska hockeyhistorien : del VII 1945 och 46”. Årets ishockey 1998 (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages): sid. 316–329. ISSN 0282-860X. 
  2. ^ Carl Gidén (1997). Janne Stark. red. ”Den svenska hockeyhistorien : del VI 1942 och 43”. Årets ishockey 1998 (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages): sid. 114–115. ISSN 0282-860X. 
  3. ^ Svensk Ishockey 75 år : Del 2 faktadelen. Vällingby: Strömbergs/Brunnhages. 1997. sid. 158–172. ISBN 91 861 84 49-0 
  4. ^ Lena Carlin, red (2002). ”Säsongen 1954”. Årets Ishockey 2002 (Vällingby: Strömberg Media Group): sid. 226–227. ISSN 0282-860X. 
  5. ^ [a b] Carl Gidén (2002). Lena Carlin. red. ”Säsongen 1956”. Årets Ishockey 2002 (Vällingby: Strömberg Media Group): sid. 234–239. ISSN 0282-860X. 
  6. ^ [a b] Martin Lehman (1966). Åke Palmstrand. red. ”Allsvenskan och SM 1965–66”. Årets Ishockey 1966 (Vällingby: Strömbergs idrottsböcker): sid. 100. ISSN 0282-860X. 
  7. ^ [a b c] C A Strömberg, red (1974). ”Seriesammansättningen 1974–75”. Årets Ishockey 1974 (Vällingby: Strömberg Idrottsböcker): sid. 71–136. ISSN 0282-860X. 
  8. ^ [a b c] C A Strömberg, red (1975). ”Det nya seriesystemet – jämnare och hårdare strider hoppas man”. Årets Ishockey 1975 (Vällingby: Strömberg Idrottsböcker): sid. XXX. ISSN 0282-860X. 
  9. ^ Carl Gidén (2001). Janne Stark. red. ”OS-brons och EM-guld : År 1952”. Årets ishockey 2001 (Vällingby: Strömberg Media Group): sid. 275–279. ISSN 0282-860X. 
  10. ^ Carl Gidén (2002). Lena Carlin. red. ”Säsongen 1953”. Årets Ishockey 2002 (Vällingby: Strömberg Media Group): sid. 222–225. ISSN 0282-860X. 
  11. ^ [a b] Åke Palmstrand, red (1962). ”Allsvenskan 1961-62”. Årets Ishockey 1962 (Vällingby: Strömbergs idrottsböcker): sid. 88–90. ISSN 0282-860X. 
  12. ^ [a b] Martin Lehman (1965). Åke Palmstrand. red. ”Allsvenskan 1964–65”. Årets Ishockey 1965 (Vällingby: Strömbergs idrottsböcker): sid. 96–104. ISSN 0282-860X. 
  13. ^ Harry Söderström (1968). Åke Palmstrand. red. ”Allsvenskan 1967-68”. Årets Ishockey 1968 (Vällingby: Strömberg idrottsböcker): sid. 104–105. ISSN 0282-860X. 
  14. ^ [a b] C A Strömberg, red (1974). ”Division I”. Årets Ishockey 1974 (Vällingby: Strömberg Idrottsböcker): sid. 71–136. ISSN 0282-860X. 
  15. ^ Harry Söderström (1970). Åke Palmstrand. red. ”Division I och SM-slutspelet 1969-70”. Årets Ishockey 1970 (Vällingby: Strömberg idrottsböcker): sid. 97–99. ISSN 0282-860X. 
  16. ^ Harry Söderström (1972). Åke Palmstrand. red. ”Nedflyttningsserierna”. Årets Ishockey 1972 (Vällingby: Strömberg idrottsböcker): sid. 133–136. ISSN 0282-860X. 
  17. ^ Kjell Nilsson (1973). C A Strömberg. red. ”Kval till div I”. Årets Ishockey 1973 (Vällingby: Strömberg Idrottsböcker): sid. 153–158. ISSN 0282-860X. 

Tryckta källorRedigera

  • Den svenska ishockeyhistorien del 6, Carl Gidén, Årets ishockey 1997, Strömbergs/Brunnhages ss. 114–125
  • Den svenska ishockeyhistorien del 7, Carl Gidén, Årets ishockey 1998, Strömbergs/Brunnhages ss. 316–329
  • Den svenska ishockeyhistorien del 8, Carl Gidén, Årets ishockey 1999, Strömberg Media Group, ss. 368–384
  • Den svenska ishockeyhistorien del 9, Carl Gidén, Årets ishockey 2000, Strömberg Media Group, ss. 270–285
  • Den svenska ishockeyhistorien del 10, Carl Gidén, Årets ishockey 2001, Strömberg Media Group, ss. 262–281
  • Den svenska ishockeyhistorien del 11, Carl Gidén, Årets ishockey 2002, Strömberg Media Group, ss. 216–240
  • Årets Ishockey årg. 1957–1975, Strömbergs förlag

Se ävenRedigera