För ett släkte av fjärilar, se Callisto (djur).

Callisto är den åttonde av Jupiters kända månar och den näst största, endast något mindre än Merkurius men bara en tredjedel av dess massa. Den upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius den 7 januari 1610 och är den yttersta av de galileiska månarna.[1]

Callisto (måne)
Upptäckt[1]
UpptäckareGalileo Galilei
Upptäcktsdatum7 januari 1610
Beteckningar
AlternativnamnJupiter IV
Uppkallad efterKallisto
Omloppsbana[2]
Halv storaxel1 882 700 km
Excentricitet0,0074
Siderisk omloppstid16,69 dagar
Medelomloppshastighet29 531,6 km/h[3]
Medelanomali181,408°
Inklination0,192°
Longitud för uppstigande nod298,848°
Medelrörelse21,5710728°/dag
Måne tillJupiter
Propra banelement
Periheliumprecession205,75 år
Precession för uppstigande nod338,82 år
Fysikaliska data
Medelradie2410,3±1,5 km[4]
Ekvatorradie2410,3 km[3]
Omkrets15 144,4 km[3]
Area73 004 909,27 km²[3]
Volym58 654 577 603 km³[3]
Massa1,0759 × 1023 kg[3]
Medeldensitet1,834±0,004 g/cm³[4]
Ytgravitation (ekvatorn)1,236 m/s²[3]
Flykthastighet2441 m/s[3]
GM7179,289±0,013 km³/s²[4]
Albedo0,17±0,02[4]
Skenbar magnitud5,65±0,10[4]
Atmosfär[3]
Sammansättningkoldioxid
Callisto fotograferad av rymdsonden Galileo.

Till skillnad från Ganymedes verkar Callisto ha ganska lite inre struktur. Callisto studerades i detalj av rymdsonden Galileo mellan åren 1995 och 2003. Mätningar som sonden gjorde visade att de inre delarna av månen har en ökande halt sten mot kärnan. Callisto består av ungefär 40 % is och 60 % sten och järn. Titan och Triton är antagligen liknande.

Callistos yta är helt täckt av kratrar. Ytan är väldigt gammal, precis som högländerna på månen och Mars. Callisto har den äldsta och mest bekratrade ytan av alla kroppar som hittills observerats i solsystemet. Den har inte genomgått mycket mer förändring än ett och annat nedslag under 4 miljarder år.

Ytan på Callisto.

De största kratrarna omges av en serie koncentriska ringar som ser ut som enorma sprickor men som har jämnats ut av eoner av långsam rörelse av isen. Den största av dessa kratrar är Valhalla. Med sina 4000 kilometer i diameter är Valhalla ett dramatiskt exempel på en multiringkrater, resultatet av ett massivt nedslag. Den näst största är Asgard. Andra exempel i solsystemet är Mare Orientalemånen och Caloris BasinMerkurius.

Liksom Ganymedes har Callistos forntida kratrar kollapsat, de höga ringbergen och de centrala sänkorna vanliga hos kratrarna på månen och Merkurius saknas. Detaljerade bilder från rymdsonden Galileo visar att små kratrar, åtminstone på vissa ställen, för det mesta har utplånats. Detta tyder på nyliga processer även om det bara är en gissning.

Gipul Catena är en lång serie av nedslagskratrar uppradade på en rak linje. Detta orsakades antagligen av ett objekt som splittrades när den passerade nära Jupiter och sedan slog ner på Callisto.

Callisto i genomskärning.

Till skillnad från Ganymedes, med sina komplexa terränger, finns det knappast något som tyder på tektonisk aktivitet på Callisto. Rymdsonden Galileo har inte upptäckt några bevis för ett magnetfält.

Källor

redigera
  1. ^ [a b] ”Callisto: In Depth” (på engelska). NASA. https://solarsystem.nasa.gov/planets/callisto/indepth. Läst 17 augusti 2016. 
  2. ^ Jet Propulsion Laboratory. ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters” (på engelska). Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. Läst 17 augusti 2016. 
  3. ^ [a b c d e f g h i] ”Callisto: By the Numbers” (på engelska). NASA. https://solarsystem.nasa.gov/planets/callisto/facts. Läst 17 augusti 2016. 
  4. ^ [a b c d e] Jet Propulsion Laboratory. ”Planetary Satellite Physical Parameters” (på engelska). Solar System Dynamics. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 17 augusti 2016. 

Externa länkar

redigera
  •   Wikimedia Commons har media som rör Callisto.