Öppna huvudmenyn

Brokiga blad

film från 1931 regisserad av Valdemar Dalquist
(Omdirigerad från Brokiga Blad)
Tidningen med samma namn, se Brokiga blad (tidning)

Brokiga blad är en svensk komedifilm från 1931 i regi av Valdemar Dalquist och Edvin Adolphson. I huvudrollerna ses Valdemar Dalquist, Nils Lundell, Håkan Westergren och debutanten Vera Nilsson.

Brokiga blad
GenreKomedi
RegissörValdemar Dalquist
Edvin Adolphson
ProducentVilhelm Bryde
ManusValdemar Dalquist
Sölve Cederstrand
SkådespelareValdemar Dalquist
Nils Lundell
Håkan Westergren
Vera Nilsson
Lili Ziedner
Gösta Ekman
Sigurd Wallén
OriginalmusikJules Sylvain
FotografÅke Dahlqvist
Hugo Edlund
J. Julius
KlippningRolf Husberg
ProduktionsbolagFilm AB Minerva
Premiär1 januari 1931
Speltid98 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

HandlingRedigera

Det stormar kring den lilla bondstugan. Därinne våndas far Nils och farmor i huset. Dottern Vera och grannsonen Håkan, Fattig-Johans pojke, vänslas, och vi tror vi befinner oss mitt i ett traditionellt allmogedrama. Men det visar sig att de sliter med att lösa en pristävlingsgåta: egenskap hos radion och en revy av år 1930 - med sju bokstäver. Det hela avbryts plötsligt av en röst som frågar vem som är ansvarig för den här soppan. Vi har kommit för att se ljudfilmsrevy. En nutidsklädds konferencier stiger in och förklarar att han satt igång allmogefilm. Det är det som vi bäst klarar av här i landet. Han kan också ge svaret på gåtan; ”trådlös”. I pris får de en Stockholmsresa.

Konferenciern åker i sällskap med dem i bil in till Stockholm. De installeras hos en hyreshyena som inrett sitt hem i enlighet med moderna principer och med alla funktionalismens finesser. Det unga paret får moderna kläder. På varuhuset tafsar en avdelningschef på Vera men avbryts av konferenciern som förklarar att det här är en anständig film. De beger sig därefter till Stockholmsutställningens område, där en vakt uppträder bryskt och oförskämt. Där kan man beskåda de saker och byggnader som var så kontroversiella denna sommar, bland annat utställningstornet - den s.k. ”rakkniven” - och ”Paradiset”. Den kände göteborgskomikern ”Rulle” Bohman fäller spydigheter om ”lådorna” på området och menar att man har likadana ”packlådor” i Göteborgs hamn.

Konferenciern fortsätter utflykten runt Stockholm med omgivningar per buss där han med ordrik svada, mestadels på tyska, förevisar aktuella sevärdheter. Man gör ett besök på Stockholms stadion där chefen Erik Bergvall residerar. Han ber dem emellertid gå eftersom man skall ha löpningar. Ett par gardister till häst på Djurgården föranleder till hans kommentar om att där är de sista sorgliga resterna av vårt försvar. Man gör ett besök på operan. På gatan har han en kort pratstund med Isaac Grünewald. På Skurubron träffar man en flicka som mycket gärna vill in vid filmen. Man ber henne ge ett prov och hon börjar sjunga ”Säg det i toner” (från filmen med samma namn som regissören Edvin Adolphson tidigare gjort) med skärande falsk röst varvid konferenciern knuffar ner henne från bron.

Man hinner också med en lång utflykt till Södertälje havsbad, här kallat ”Modebaden”. Där pågår ett intensivt friluftsliv och badande i modernitetens tecken. Det finns inklippta bilder av simmaren Arne Borg med klara antydningar om hur idrotten är på väg att professionaliseras. Vi får se sång ombord på en segelbåt. Konferenciern säger nu att om det här varit en film i Hollywood så hade det varit i färg, varpå man gör det mer i amerikansk stil med balettflickor som sprattlar på bryggan. Därpå får vi ett shownummer med balettflickor på stranden anförda av en strandcharmör.

Vi får också ett par sångnummer med Gösta Ekman samt inklippta scener från operan ”Prinsgemålen”. Regissören träder in i handlingen uttrycker att man måste koncentrera sig på slutet. Man gör ett besök i filmateljén där de verkliga regissörerna i Råsunda Victor Sjöström, Gustaf Molander och Gustaf Edgren konfererar tillsammans med ateljéchefen Vilhelm Bryde.

Till sist bestämmer man sig för en pampig avslutning. Konferenciern säger att det älskande paret måste få varandra, annars kräver publiken pengarna tillbaka. Det hela avslutas därför med ett stort shownummer med balett på scen och två sjungande småbarn,”Då kommer herrarna i frack” samt ”När ringarna växlas om våren”, där Vera och Håkan slutligen får varandra.

Om filmenRedigera

Filmen premiärvisades 1 januari 1931. Den blev en dålig affär för filmbolaget Minerva då förlusten blev 166 754 kronor. Filmen är en parodi på de amerikanska showfilmer som kom i slutet av 1920-talet.

Namnet Vera Nilo på den kvinnliga huvudrollsinnehavaren tillkom efter en tävling utlyst av Svensk Filmindustri (notis Dagens Nyheter 3.1.1931).

Denna för sin tid ovanliga svenska film blev ett svårt publikmässigt bakslag och kritiken hade också svårt att finna någon mening med den. I viss mån hade detta sin grund i att filmmarknaden vid tidpunkten efter talfilmens genombrott översvämmades av mer eller mindre löst sammanhållna revy- och showfilmer av amerikanskt ursprung.Brokiga Blad nnehåller också en mängd distanserande grepp som sannolikt kändes mycket ovanliga. Tonen slås an redan i de inledande animerade förtexterna signerade Arvid Olson.

Sedd ur en senare tids perspektiv har den sitt främsta värde som ett dokument av en tid som i så hög grad utmärks av övergången från det gamla Sverige till det moderna samhället. Den inledande bondefilmparodin antyder om en genre som haft en storhetstid under det föregående 1920-talet. Inslagen med kroppskult och den starkt omdebatterade Stockholmsutställningen 1930 var yttre tecken på en förändring som var på väg. Utställningen blev i hög grad den nya funktionalismens[förtydliga] ”skyltfönster” och ”funkis” blev också ett av de mer populära slagorden under 30-talet, både inom filmen och i verkligheten och där meningarna var delade om man skulle vara för eller emot. Det är också intressant med antydningarna om att den moderna idrotten med sin professionalisering var på bred front på väg in i samhällslivet. Detta skulle återkomma i en rad 30-talsfilmer. Flygaren och nationalhjälten Albin Ahrenberg, en av modernitetens ikoner, har krediterats i samband med filmen men man ser inte mycket av honom. Han kan möjligen finnas i det flygplan som konferenciern färdas i till Södertälje.

De inklippta inslagen med Gösta Ekman, vilken skrudad som en sk ”grilljanne” av 1890-talsmodell framför två Sigge Wulff-sånger, ”Calle P” och ”Kärlek och champagne”, var inte inspelade för denna film utan var filmade som separata kortfilmsnummer 27.10.1930. En tredje sång som filmades vid samma tillfälle, ”Isabella”, förekom som förspel till Dantes mysterier. (kommentar i Svensk filmografi 3)

Flertalet recensenter noterade också parodin på filmen Prinsgemålen (The Love Parade) 1929 av Ernst Lubitsch.

Det ”amerikanska showavsnittet” vid Södertälje havsbad var i originalkopiorna tintat i rött. Enligt muntlig uppgift av musical- och jazzkännaren Sture Hällström var detta och andra nummer plankade på två filmer: Sunny Side Up (1929) med revyflickorna dansande på badstranden. Även slutet med ung flicka och pojke som sjunger är en parodi på filmens kärlekspars stora sångnummer. Den andra filmen är Paramount on Parade (1930) med numret ”Sweepin´ The Clouds Away” vars koreografi direkt kopierats i avsnittet med badflickorna. Ett annat direkt kopierat nummer är när en åskådare i biopubliken vid ett tillfälle samtalar med en skådespelare på vita duken.

Rollista i urvalRedigera

Musik i filmenRedigera

KällorRedigera

  • Bjärlund, Eva (1972): "Brokiga Blad". Filmrutan 1972 nr 4
  • Qvist, Per Olov (1995): "Folkhemmets bilder. Modernisering, motstånd och mentalitet i svensk 30-talsfilm". Lund. Arkiv ISBN 91 7924 084 4 (sid 162-165 om filmen och det moderna). (Ledan vid de amerikanska showfilmer som inspirerade filmen uttrycks väl i Artur Lundkviststs beska recension i Fönstret 1931 nr 2)

Externa länkarRedigera