Axelklaff m/1895-1899, eller numera kallad axelklaff m/1895-1899-2009 efter smärre justeringar, är en axelklaff som används inom Försvarsmakten.

Axelklaff m/1895 för kompaniofficer (löjtnant) vid Karlskrona grenadjärregemente (I 7).

Utseende redigera

Denna axelklaff har en 40 mm bred och 130 mm lång hård stomme som förses med en matta i foder vilket är i samma färg och tyg som vapenrockens krage (m/1886 eller m/1895). Officerare från majors grad och uppåt har två flätade beläggningssnören i silver medan underofficerare från 1:e sergeants grad till och med officerare med kaptens grad har fem stycken icke flätade. Till detta tillkommer namnchiffer m/1974 och för musiker lyra m/1906 samt gradbeteckning i form av stjärnor och stjärnknappar i guld.

Officerare från övriga förband bär axelklaffar i guld med gradbeteckningar, även de i guld, med botten i samma färg som kragen. Reservofficerare anlägger gradbeteckningar i silver.

Användning enligt 2009 års reglemente redigera

Den nuvarande axelklaff m/1895-1899-2009 bärs av officerare och specialistofficerare från och med Sergeants grad och uppåt vid Livgardet (där den 1994 återinfördes efter att ha tagits ur bruk 1932) och Försvarsmusiken.[1] Manskap och gruppbefäl till och med Överfurirs grad vid ovanstående förband bär istället en axelklaff utan gradbeteckning som sitter fast i själva vapenrocken. Officerare vid Livgardet får även bära denna axelklaff till mässdräkt m/1986. Övriga förband bär motsvarande axelklaffshylsa modell äldre.

Officerare redigera

Överste ★★★ Tre stjärnor Axelträns
Överstelöjtnant ★★ Två stjärnor Axelträns
Major ★ En stjärna Axelträns
Kapten ★★★ Tre stjärnor Axelklaff
Löjtnant ★★ Två stjärnor Axelklaff
Fänrik ★ En stjärna Axelklaff

Specialistofficerare redigera

Regementsförvaltare ☆☆ Två stjärnknappar Axelträns
Förvaltare ☆ En stjärnknapp Axelträns
Fanjunkare ☆☆☆ Tre stjärnknappar Axelklaff
Översergeant ☆☆ Två stjärnknappar Axelklaff
Sergeant ☆ En stjärnknapp Axelklaff

Fotografier redigera

Referenser redigera

  1. ^ Uniformer m/ä - förr och nu, Christian Braunstein i armémusei årsbok 1997