Öppna huvudmenyn

Abborre

art av sötvattenslevande fisk

Abborre (Perca fluviatilis) är en sötvattenslevande fisk som jagar i stim och tillhör familjen abborrfiskar och släktet Perca.[3] Den lever i vilt tillstånd i Europa och i norra Asien och har introducerats till Sydafrika, Nya Zeeland och Australien. Abborren har det i sistnämnda landet gjort en betydande skada på det inhemska fiskbeståndet och anses i delstaten New South Wales vara en invasiv art.[4]

Abborre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Europeanperch.jpg
Abborre
Systematik[2]
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
ÖverklassBenfiskar
Osteichthyes
KlassStrålfeniga fiskar
Actinopterygii
OrdningAbborrartade fiskar
Perciformes
FamiljAbborrfiskar
Percidae
SläktePerca
ArtAbborre
P. fluviatilis
Vetenskapligt namn
§ Perca fluviatilis
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Perca fluviatilis distribution map.png
Röd = naturlig utbredning
Grön = den introducerade utbredningen
Hitta fler artiklar om djur med

Innehåll

Utseende och anatomiRedigera

 
Från utställningen Subaqueous Vltava i Prag

Vanligtvis blir abborren 20–40 cm lång, men vissa exemplar kan bli drygt 60 cm långa.[5] Den har kamformade fjäll, och på främre sidan av huvudet finns munnens överkäke och underkäke, ett par näsborrar och ögonlockslösa ögon. På de bakre sidorna finns gällocket, som skyddar gälarna. Det finns också ett sidlinjeorgan som är känsligt för vibrationer i vattnet. De har ett par bröst- och bukfenor. Den har två ryggfenor, där den första är taggig och den andra mjuk. Den har även en taggig analfena och en stjärtfena.

Stora honor kan uppnå en vikt på över 3 kg[6]. Abborrar i mindre insjöar kan utvecklas till en mindre form som kallas tusenbröder om rovfiskar saknas. I vissa sjöar planteras bara abborre av en viss storlek ut. En annan onaturlig påverkan som leder till stora abborrar är varmvattenutsläpp till exempel från kärnkraftverk, där den ökade vattentemperaturen gör att fisken växer fortare.

EkologiRedigera

Abborren är företrädesvis bottenlevande men stora abborrar jagar ofta ytligt levande stimfiskar som löja, stäm och liknande på kvällen. Abborren är framför allt en sötvattensfisk, men lever också i Östersjöns brackvatten, och även i Bottenhavets inte så salta vatten. Vid ostkusten hotas abborren i yngre stadier av födokonkurrens från storspigg och man har kunnat se att i områden med mycket storspigg finns det lite abborre[7]. Tillståndet för abborren i Sverige bedöms årligen i publikationen "Fisk och skaldjursbestånd i hav och sötvatten - resursöversikt"[8].

FortplantningRedigera

 
Rom från abborre

Abborren leker på senvåren, och för att sprida sina gener har den utvecklat ett märkligt lekbeteende. Honorna lägger rommen på grenar, stenar eller vattenväxter. Hannarna cirklar runt henne för att befrukta äggen. När hon med jämna mellanrum byter underlag eller ändrar riktning, fortsätter den hane som cirklade runt henne att befrukta den redan lagda rommen. Med honan följer istället de andra hanarna, så att ägg som läggs på det nya underlaget kommer att befruktas av en ny hane. Rommen läggs i långa mjölkvita, sammanhängande strängar.

Abborren och människanRedigera

NamnRedigera

Trivialnamnet abborre lydde ursprungligen aghborre, där 'agh' betecknar något spetsigt och tandat. Ordet förekommer med samma betydelse i namnet på växten ag, inom starrsläktet. "Borre" har också betydelsen 'taggigt', som i exempelvis ordet kardborre. "Borre" återfinns också i tyskan och engelskan, för Barsch (abborrfiskar) och bass (havsabborre).[9] Jämför exempelvis med det det spetsiga verktyget borr.

BygdemålRedigera

Namn Trakt Referens
Abbar Närke, Västerbotten, Ångermanland [10]
Abbur Gotland, södra Österbotten [10]
Aburr Kalmartrakten [10]

Inom kulturenRedigera

En sägen berättar att abborren fick sina ränder då Sankte Per tappade nycklarna i en damm och abborren vägrade ta upp nycklarna. De andra fiskarna blev arga och randade (slog) abborren så hårt, att ränderna sitter i än idag.[11]

Abborren är Medelpads landskapsfisk.[12]

FiskeRedigera

Svenska rekordet för sportfiske ligger på 3,15 kg fångad i Hällers myr.[13]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 23 mars 2011.

NoterRedigera

  1. ^ Freyhof, J. & Kottelat, M. 2008 Perca fluviatilis. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 22 november 2010.
  2. ^ Standard Report Page: Perca fluviatilis (på engelska). ITIS. 2004. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=168470. Läst 21 juli 2010. 
  3. ^ R. Froese; D. Pauly (20 april 2010). Perca fluviatilis, European perch” (på engelska). FishBase. FishBase Consortium. http://fishbase.se/Summary/speciesSummary.php?ID=358. Läst 21 juli 2010. 
  4. ^ ”Redfin perch”. NSW Government. http://www.dpi.nsw.gov.au/fishing/pests-diseases/freshwater-pests/species/redfin-perch. Läst 23 januari 2017. 
  5. ^ ”Fish eco”. Fish eco. http://www.fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=11067. Läst 21 augusti 2017. 
  6. ^ ”Havs- och vattenmyndigheten”. Havs- och vattenmyndigheten. https://www.havochvatten.se/hav/fiske--fritid/arter/lista-over-vanliga-arter-i-svenska-vatten/arter/abborre.html. Läst 27 oktober 2014. 
  7. ^ Stickleback increase in the Baltic Sea – A thorny issue for coastal predatory fish” (på en). Estuarine, Coastal and Shelf Science 163: sid. 134–142. 2015-09-20. doi:10.1016/j.ecss.2015.06.017. ISSN 0272-7714. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272771415002267. Läst 16 april 2018. 
  8. ^ ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten - resursöversikt | Externwebben” (på sv). SLU.SE. https://www.slu.se/institutioner/akvatiska-resurser/sok-publikation/fiskbestand-och-miljo-i-hav-och-sotvatten/. Läst 16 april 2018. 
  9. ^ Bergman, Gösta (2001). Ord med historia (sjätte uppl). Stockholm: Prisma. ISBN 91-518-3857-5 
  10. ^ [a b c] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 1 [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  11. ^ Gunnar Brusewitz (1957) Kallblodigt sällskap: om kräldjur, groddjur och fiskar
  12. ^ ”Sveriges landskapsfiskar”. Havs- och vattenmyndigheten. https://www.havochvatten.se/hav/fiske--fritid/arter/landskapsfiskar.html. Läst 11 april 2017. 
  13. ^ ”Sportfiskerekord i sötvatten”. Sportfiskarna. http://www.sportfiskarna.se/storfisk_registret/Sportfiskerekords%C3%B6tvatten/tabid/381/Default.aspx. Läst 27 oktober 2014. 

Externa länkarRedigera