1862 års kommunalförordningar

1862 års kommunalförordningar, bestående av fyra olika lagtexter, lade grunden för dagens kommuner i Sverige. Förordningarna utfärdades den 21 mars 1862 av Kunglig Majestät och avsåg kommunalstyrelse på landet, kommunalstyrelse i stad, kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, samt, slutligen, landsting.[1]

Förordningarna definierade kyrksocknarnas gamla lokala självstyre som ett kommunalt självstyre och införde borgerliga och kyrkliga kommuner som primärkommuner. En sekundärkommun i form av landstingen stadgades också. Baserat på de gamla socknarna skapades 2 453 kommuner varav 88 städer, 7 köpingar och 2 358 landskommuner. Förändringen trädde i kraft den 1 januari 1863 och upphöjdes till lag år 1866; dock genomfördes reformen i Lappland först 1874. [2] Reformen visade sig livskraftig och var i kraft till kommunreformen 1952.

Allmänt om vad förändringen innebarRedigera

Reformen innebar att det tidigare förvaltningsorganet socknen ersattes med två olika sorters kommuner: 1. en borgerlig (civil, medborgerlig) kommun och 2. en kyrklig kommun; bägge med skilda organ och med skilda uppgifter. Folkskoleväsendet fördes över till den borgerliga kommunen i en lång process 1903-1958. 1924 fördes den allmänna barnavården över från den kyrkliga kommunen,[3]

Städer som redan innan reformen var juridiska enheter bildade efter reformen också borgerliga kommuner, liksom köpingar (jämför också municipalsamhällen). Kyrkliga kommuner i städer och köpingar omfattade stadsförsamlingarna och den församling en köping tillhörde.

Det fanns alltså från början tre typer av borgerliga kommuner: 1. landskommuner, 2. städer och 3. köpingar (och senare även municipalsamhällen).

I samband med reformen trädde även 1862 års förordning om landsting i kraft varigenom de också infördes.

Röstetalet i kommunerna grundade sig på hur mycket skatt invånarna betalade. Den kommunala rösträtten omfattade kvinnor med inkomst; skattebetalande kvinnor fick alltså rösta. Ett system med fyrkar (en fyrk motsvarar en röst) infördes och ju mer pengar eller jord man hade, desto fler fyrkar hade man. Företag fick röster i förhållande till hur mycket skatt de betalade. I och med denna reform är det inte längre burskapet, som i princip har ensamrätt att rösta i städerna. Därmed läggs grunden till de fyra ståndens upplösning, eftersom det nu framkommer en rad nya grupper, som inte ingår i något av stånden, men ändå har rösträtt.

Förhållandena innan reformenRedigera

Det lokala självstyret var tidigare organiserat genom kyrksocknarna eller församlingarna. Socknarnas beslutande organ var sockenstämman, som utsåg kyrkvärdar och sexmän och kyrkoråd. Under 1800-talet utvidgades den lokala självstyrelsens uppgifter. 1817 utfärdades en förordning om sockenstämmor och kyrkoråd, och även vid följande riksdagar var frågan om utsträckning av den lokala självstyrelsen aktuell. 1842 års folkskolestadga med dess organiserande av folkskoleundervisningen utökade socknens ansvar för folkbildningen. 1843 följde 3 förordningar om sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder, de båda förstnämnda gällande för båda landsbygd och städer (utom Stockholm, som 1847 erhöll en särskild förordning om sockenstämmor). Sockennämnderna kan ses som ett viktigt steg på vägen till 1862 års kommunalförordningar.

Regler som avskaffades och nya reglerRedigera

I och med reformen avskaffades den gamla sockenstämman (som tidigare bland annat reglerats genom kunglig förordning om sockenstämmor och kyrkoråd av år 1817). Den traditionella enhetliga lokala självstyrelsen för både andliga och världsliga frågor var därmed brutet.

I de nya kyrkliga kommunerna ersattes sockenstämman med en kyrkostämma, kyrkofullmäktige fanns dock i större församlingar.

I de nya borgerliga kommunerna som landskommuner och köpingar ersattes sockenstämman med en kommunalstämma (men med kommunalfullmäktige i större kommuner). I städer infördes stadsfullmäktige såsom motsvarighet. Allmän rådstuga kunde dock ersätta stadsfullmäktige i små städer.

I landskapet Lappland dröjde det till den 1 januari 1874 innan kommunalförordningarna började gälla då i området Norrbottens län, delarna i Västerbottens län först 1 januari 1875.[4] Innan gällde sockenstämmorna och kyrkoråden som gällt sedan 1843.[5]

ReferenserRedigera

  • Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 5, spalterna 937-941 och 1146 (sistnämnda om "kronofogde").

NoterRedigera

  1. ^ Bihang till samtlige riks-ståndens protokoll vid Lagtima Riksdagen i Stockholm Åren 1859 och 1860. Bilagor till första samlingen. 1sta Afdelningen. Tillförordnade Kommitterades afgifna och genom Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner eller Skrifvelser till Rikets Ständer öfverlemnade Betänkanden.
  2. ^ Wångmar, Erik Från sockenkommun till storkommun, 2003 s74
  3. ^ Lag om samhällets barnavård.. (SFS 1924:361.) 
  4. ^ (PDF) Bidrag till Sveriges officiella statistik. U. Kommunernas fattigvård och finanser, Statistiska centralbyråns underdåniga berättelse för år 1874. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 1877. sid. III. http://www.scb.se/H/BISOS%201851-1917/BISOS%20U%20Kommunernas%20fattigv%C3%A5rd%201874-1917/Kommunernas-fattigvard-och-finanser-U-1874.pdf. Läst 2 oktober 2014 
  5. ^ ”SCB BiSOS: Kungl. Maj:ts befallningshavandes femårsberättelser 1856-1905 Västerbottens län 1871-1875, s. 28. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924095310/http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/BISOS%20H/Befallningshavandes%20femarsberattelser%20H%20Vasterbottens%20lan%20Historisk%20statistik%201800-talet%201871%201872%201873%201874%201875.pdf. Läst 12 oktober 2012.