Lappland, Sverige

Svenskt landskap

Lappland är ett landskap i norra Norrlands inland, norra Sverige. I väster gränsar landskapet till Norge, i nordöst till Finland, i öster till Norrbotten, i sydost till Västerbotten samt i söder till Ångermanland och Jämtland.

Lappland
Landskap
Lappland landskapsvapen - Riksarkivet Sverige.png
Vapensköld för Lapplands landskapsvapen tolkad efter dess blasonering.
Sverigekarta-Landskap Lappland.svg
Lapplands läge i Sverige.
LandSverige Sverige
LandsdelNorrland
LänVästerbottens län,
Norrbottens län,
Jämtlands län
StiftLuleå stift
Största sjöTorne träsk
Högsta punktKebnekaise 2111 m ö.h.
Yta109 702 km²
Folkmängd91 666 (2016-12-31)[1]
Befolkningstäthet0,84 invånare/km²
LandskapsblommaFjällsippa
Landskapsdjur
Fler symboler...
Fjällräv

Lappland utgör ungefär en fjärdedel av Sveriges yta och är också Sveriges största landskap. Landskapet är delat mellan Västerbottens och Norrbottens län, med undantag för en liten del i sydväst som ingår i Jämtlands län. Många författare, målare och konstnärer har inspirerats av Lappland, bland annat Ernst Didring. Lappland (finska: Lappi) är också namnet på ett finländskt landskap, vilket ursprungligen bestod av den del av Lappland som kom att hamna i Finland efter freden i Fredrikshamn år 1809.

Innehåll

HistoriaRedigera

Huvudartikel: Samernas historia

Landskapet Lappland bildades 1766 sedan den så kallade lappmarksgränsen uppdragits år 1752. Det hade dock funnits ett landskapsvapen sedan slutet av 1500-talet, även om det nuvarande vapnet skapades först i början av 1600-talet.[2]

IndelningarRedigera

Landskapets bildande 1766 och tidiga indelningarRedigera

Huvudartikel: Lappmarken

Det första skriftliga belägget för ordet lappmark är i ett brev av kung Magnus Eriksson 1340, där han utfärdar bestämmelser om "the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark". I brevet fastslogs att alla "som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" fick ta sig mark och ägor i Lappmarken, under förutsättning att de betalade skatt till kungen och brukade Hälsinglands lag och sedvänjor (Hälsingelagen).[3][4]

Ordet har använts på olika sätt under olika tider. Ursprungligen betecknade det helt enkelt det område som dominerades av mer eller mindre nomadiserande samer, till skillnad från den odlade bygden. I och med 1673 års lappmarksplakat infördes särskilda förmåner för nybyggare i Lappmarken, och därefter har olika former av särlagstiftning funnits för området.

 
Västerbottens län och svenska lappmarken cirka 1796.

Åtminstone från 1300-talets början och fram till omkring 1550 hade birkarlarna mer eller mindre monopol på att handla med samerna i rikets nordligaste delar. De delade upp Lappmarken mellan sig i handelsdistrikt, som kom att kallas för Torne, Lule och Pite lappmarker. Dessa områden blev sedan administrativa områden då Gustav Vasa på 1550-talet avskaffade birkarlarnas gynnade ställning och i stället lät egna lappfogdar ta upp skatt direkt av samerna. [5] Lycksele lappmark (även kallad Ume lappmark) och Åsele lappmark (även kallad Ångermanna lappmark) hade ingen beröring med det ursprungliga birkarleväsendet. Dessa områden fördes in under lappmarksbegreppet först under 1600-talet, i samband med att lappmarksförsamlingar etablerades och lappmarksprivilegier infördes.[6]

Om de olika lappmarkerna kan kortfattat sägas:

  • Kemi lappmark har i sin helhet tillhört Finland sedan 1809 års fred.
  • Torne lappmark sträckte sig på 1500-talet till Atlantkusten, omfattade under hela 1600-talet Finnmarksvidda och skiftades sedan mellan Sverige, Norge och Finland genom olika mellanstatliga överenskommelser.
  • Lule lappmark har såvitt bekant alltid haft ungefär samma utsträckning som idag.
  • Pite lappmark omfattade fram till 1607 även nuvarande Sorsele kommun samt fjällområdet hela vägen ned till norra Jämtland.
  • Umeå lappmark var fram till 1607 begränsad till skogslandet (nuvarande Lycksele kommun och Stensele församling). Först efter 1673 började den kallas för Lycksele lappmark.
  • Åsele lappmark var fram till 1648 begränsad till skogslandet nedanför Kultsjön.

Fram till 1600-talets början beboddes Lappmarken av allt att döma uteslutande av samer. De tidigaste kända nybyggena anlades i Tornedalen och i Kemi lappmark omkring 1630 men som tidvis legat öde. [7][8]

Malmfälten i övre Lappland fick sin start 1642 när magnetit hittades i Masugnsbyn. Malmen i Svappavaara hittades i slutet på 1640-talet eller början på 1650-talet. Det första kända malmprovet från Malmberget dateras till 1660-talet och 1696 nämns namnen Kiirunavaara och Luossavaara för första gången.

I juni 1750 hölls ett möte i Rusksele för att diskutera gränsen mellan Lappmarken och nedre landet. [9] Den sydligaste gränspunkten hade lagts på Ångermanbalen i nuvarande Bjurholms kommun. Gränsen mellan Ångermanland och Åsele lappmark förblev således obestämd. Den var mer svårdragen eftersom den samtidigt skulle bli gräns mellan två län, Västerbottens och Västernorrlands län. Sveriges ståndsriksdag fastställde 1766 lappmarksgränsen. Länsgränsen har därefter justerats vid några tillfällen, varför lappmarksgräns och länsgräns inte längre stämmer överens.[10]

Indelningar från 1700-taletRedigera

 
Socknar 1815

SocknarRedigera

Socknar i Västerbottens länRedigera
Socknar i Norrbottens länRedigera

Lycksele stad inrättades 1946, Kiruna stad 1948, ingen fick dock egen jurisdiktion.

LänRedigera

Landskapets södra del ingår i Västerbottens län och den norra delen i Norrbottens län. En liten del ligger också i Jämtlands län

FögderierRedigera

Socknarna i Västerbottens län, förutom Malå socken hörde till

  • 1720–1728 Västerbottens södra fögderi
  • 1728–1810 Södra Lappmarks fögderi
  • 1810–1946 Västerbottens lappmarks fögderi
  • 1946– Lycksele fögderi för Lycksele, Stensele, Sorsele, Örträsk och Tärna socknar
  • 1946–1970 Åsele fögderi för Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Fredrika socknar
  • 1971–1990 Vilhelmina fögderi för Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Fredrika socknar

Malå socken hörde till

  • 1862 till 1867 Norrbottens södra lappmarks fögderi
  • 1867 till 1869 Piteå fögderi
  • 1869 till 1946 Skelleftå fögderi
  • 1946–1990 Norsjö fögderi

Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar i Norrbottens län hörde till

  • 1720–1728 Västerbottens norra fögderi
  • 1728–1810 Södra Lappmarks fögderi
  • 1810–1866 Norrbottens södra lappmarks fögderi
  • 1867–1917 Piteå fögderi för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar
  • 1867–1917 Luleå fögderi för Jokkmokks socken
  • 1867–1917 Kalix fögderi för Gällivare socken
  • 1918–1945 Luleå fögderi för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar
  • 1946–1990 Arvidsjaurs fögderi för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar
  • 1918–1990 Gällivare fögderi för Gällivare och Jokkmokks socknar, Jokkmokks sockan dock bara till 1970)
  • 1971–1990 Bodens fögderi för Jokkmokk socken

Jukkasjärvi och Karesuando socknar i Norrbottens län hörde till

  • 1720–1728 Västerbottens norra fögderi
  • 1728–1810 Norra Lappmarks fögderi
  • 1810–1866 Norrbottens norra lappmarks fögderi
  • 1867–1945 Torneå fögderi
  • 1946–1990 Kiruna fögderi

Lagsaga, domsagor, tingslag och tingsrätterRedigera

När Norrlands lagsaga bildades 1611 kom Lappland att ingå i den. Från och med 1720 ingick landskapet i Ångermanlands och Västerbottens lagsaga tills denna avskaffades 1849, med undantag av tiden 1762–1780 då det fanns en egen lagsaga för lappmarken, Lappmarkens lagsaga.[11]

Under merparten av 1600-talet fanns inga häradsrätter i Lappland utan endast lagmansting. Norrlands förste lagman var Axel Oxenstierna. Han var visserligen intresserad av lappmarksfrågor, men fanns inte själv på plats för att förrätta ting. Oxenstiernas efterträdare var betydligt mindre aktiva. Själva rättsskipningen sköttes av den underlagman som var bosatt i kustlandet. Den förste som verkade som underlagman i Lappland var Jakob Andersson Grubb som kom från en familj av lappfogdar. Han efterträddes 1638 av sin son, Jakob Jakobsson Grubb, som i sin tur efterträddes 1679 av sin son, Lars Jakobsson Grubb, som var verksam till 1698.[12]

År 1670 fick Norrland en rättegångsordning av samma slag som övriga riket och lagsagan delades in i härad. Reformen slog dock inte igenom i Lappland, där lagmanstingen blev kvar. En ny domstolsreform för hela riket genomfördes 1680, då Karl IX utnämnde ett stort antal fackjurister till häradshövdingar och införde principen att domaren måste vara bosatt i häradet. I Lappland skedde i praktiken inga förändringar, utan den sittande underlagmannen, Lars Jakobsson Grubb, fick 1682 tillstånd att "under karaktär av häradshövding" fortsätta döma vid lappmarkstingen. När Lars Grubb fick annat ämbete utsågs Markus Bostadius 1698 till hans efterträdare, nu med titeln justitiarie. Först 1720 infördes häradsrätterna i Lappland genom att den norra delen lades till Västerbottens norra kontrakts domsaga och den södra delen till Västerbottens södra kontrakts domsaga.[12]

Efter indelningen i två domsagor fanns således två domare i Lappmarken. Dessa reste runt mellan tingsställena och förrättade ting. År 1741 skulle tingen inledas följande datum i den norra domsagan, som omfattade Torne och Kemi lappmarker: Jukkasjärvi 13 januari, Enontekis 23 januari, Kautokeino 30 januari, Aviovaara 4 februari, Utsjoki 9 februari, Enare 12 februari, Sompio 16 februari, Kuolajärvi 21 februari, Kuusamo 25 februari, Sodankylä 5 mars och Kittilä 9 mars.[13]

Socknarna Lycksele, Sorsele, Tärna, Stensele och Örträsk hörde till

Socknarna Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Fredrika hörde till

Malå socken hörde till

Arvidsjaurs och Arjeplogs socken hörde till

Jokkmokks och Gällivare socken hörde till

Jukkasjärvi och Karesuandos socknar hörde till

Kommuner från 1971Redigera

Landskapet består sedan 1971 av följande kommuner:
Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

 
Lapporten brukar symbolisera ingången till Lappland.

GeografiRedigera

Lapplands västra gräns går längs den skandinaviska bergskedjan. Landskapet utgörs till största delen av ett höglandsområde. I väster dominerar fjällmassiv och i öster höglandsplatåer. Omkring 47 procent av ytan ligger högre än 500 meter över havet och är till ytan lite större än Portugal. Den högsta punkten är Kebnekaises sydtopp, vilken också är Sveriges högsta fjälltopp med sina 2 111 meter. Inom Lappland finns dessutom samtliga tolv toppar i Sverige vars höjder överstiger 2000 meter över havet.

Lapplands natur består till stor del av skog (barrskog och fjällbjörkskog), tundra och fjäll.

SjöarRedigera

VattendragRedigera

De största orterna i LapplandRedigera

KlimatRedigera

Lappland har ett fuktigt kalltempererat klimat av kontinental typ. Längst i norr råder polarklimat. På vintern kan temperaturen sjunka ner under −40 °C, men medeltemperaturen i januari ligger mellan −10 och −15 °C.

Sommartid kan Lappland trots sitt nordliga läge få hyfsat varmt väder med upp till 25–30 grader.

Årsnederbörden i lapplandsfjällen ligger mellan 1 000 och 1 500 millimeter. I Abiskoområdet faller minst nederbörd i hela landet, i genomsnitt endast 300 millimeter per år, till följd av regnskuggan som de västliga fjällen orsakar där.

Flora och faunaRedigera

Den västra delen har utpräglad fjällflora, speciellt i nordväst. Denna domineras av låga träd, bland annat fjällbjörk, och andra låga växter. På tundran växer inga träd utan där kan enbart låga buskar och gräs slå rot i den frusna marken. Många arter av liljor[förtydliga] och orkidéer trivs på fjällsluttningarna. Längre österut är barrträd dominerande. För övrigt är myrar, liksom i övriga Norrland, vanliga. Vid myrarna trivs träskväxter samt hjortron och andra låga buskar som med tätheten nästan döljer träskmarken.

Den lappländska faunan domineras av typiska djur i trakterna som ren, älg, järv och lodjur, samt den akut hotade arten fjällräv som mest lever i de västra delarna av fjällkedjan. Även fjällämmel, skogslämmel, skogshare och bäver är vanliga. På fjällhedarna trivs flera fågelarter där de livnär sig främst på den mängd myggor som om sommaren svärmar omkring på de fuktiga hedarna.

BibliografierRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2016”. Statistiska centralbyrån. 21 mars 2017. http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/helarsstatistik--forsamling-landskap-och-stad/folkmangd-i-landskapen-den-31-december-2016/. Läst 21 mars 2017. 
  2. ^ Klackenberg, Henrik. ”Varför har Lappland en vildman i sitt vapen?”. Populär historia. http://popularhistoria.se/lasarfragor/varfor-har-lappland-en-vildman-i-sitt-vapen. Läst 27 augusti 2017. 
  3. ^ ”K. Magnus Erikssons frihetsbref för dem, som nedsätta sig i Lappmarken, dat. Telge d. 16 Mars 1340.”. Handlingar rörande Skandinaviens historia XXIX. 1848. sid. 16–18 
  4. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, del I. Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1. sid. 49-50 
  5. ^ Almquist, Joh. Ax. (1919). Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630 med särskild hänsyn till den kamerala indelningen. Andra delen, häft 1. Meddel. från Riksarkivet 2:6. Riksarkivet. sid. 332. http://www.lenvik-museum.no/meny5/Samisk%20historie/Almquist_Lokalfoervaltningen.pdf 
  6. ^ Holmbäck, Åke (1922). Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling.. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1922:10. Stockholm. sid. 7-8. Libris 13483137. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-8220804 
  7. ^ Hoppe, Gunnar (1945). Vägarna inom Norrbottens län. Geographica, skrifter från Upsala universitets geografiska institution, nr 16. sid. 74 
  8. ^ Tegengren, Helmer (1952). En utdöd lappkultur i Kemi lappmark - studier i Nordfinlands kolonisationshistoria 
  9. ^ Göthe, Gustaf (1929). Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten av 1500-talet till omkr. 1750.. sid. 451-484 
  10. ^ Norstedt, Gudrun; Norstedt, Staffan (2007). Landskapsgränsen mellan Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark. sid. 96-97. ISBN 91-972374-3-4 
  11. ^ Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 420 
  12. ^ [a b] Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar, Liedgren Jan, red (1974). Övre Norrlands historia. D. 3, Tiden 1638-1772. Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. Libris 126593 
  13. ^ Fellman Isak, red (1910-1915). Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne [Elektronisk resurs]. "3". Helsingfors. sid. LV. Libris 17949179. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:eod-422961 

Externa länkarRedigera