Öppna huvudmenyn
Vokalbalans
Swedish monophthongs chart.svg

Vokalljuden i svenskan. Vokalbalans innebär att olika stavelselängd i ordstammarna leder till olika ändelseljud.


Vokalbalans är ett fonologiskt fenomen som innebär att ändelsevokalen varierar i kvalitet beroende på ordstammens stavelselängd.

Till exempel behöll de fornsvenska ändelserna -i, -u och -a sin kvalitet om stamstavelsen var kort, som i guþi ’gud (dativ)’, gatu ’gata (oblik) och tala, men fick en mer central artikulation, -e, -u och , om stamstavelsen var lång, d.v.s. innehöll en lång vokal, konsonant eller konsonantkluster, som i siungæ ’sjunga’, hūse ’hus (dativ)’, tungo ’tunga (oblik)’. Detta beror på att ändelsen i kortstaviga ord uttalades med ett visst bitryck, så kallad jämviktsaccent, vilket inte fanns i långstaviga ord och ledde till en försvagning eller centralisering av ändelsevokalen.[1]

Om vokalförändringen sker i både öppna och slutna stavelser, d.v.s. ändelsen består av enbart en vokal, eller av både en vokal och en konsonant, kallas vokalbalansen för fullständig vokalbalans. Om den bara sker i öppna stavelser kallas den ofullständig vokalbalans.[1]

Vokalbalansen finns som rest i modernt svenskt skriftspråk i ord som furuskog, ladugård och gatudörr med bindevokalen -u-, kontra ord som kyrkogård, tungomål och läroverk med bindevokalen -o-, som reflekterar stamstavelsens tidigare kortstavighet i orden furu, lada och gata, respektive långstavighet i orden kyrka, tunga och lära.[2] [3]

Innehåll

FornsvenskaRedigera

Utbredningsområdet för vokalbalans har tidigare gällt för större delen av Sverige. Vokalbalansen finns ännu i dag i traditionella dialekter i norrländska mål, östsvenska mål och dalmål.[2] Det finns även många spår av vokalbalans i uppsvenska mål och i medeltida urkunder finns exempel på vokalbalansen a > æ så långt söderut som östra Småland, d.v.s. in på götamålsområdet.[2] Vokalbalansen har dock inte gällt för dialekter i Västergötland.[4]

u > oRedigera

Vokalbalansen u > o är nästan alltid fullständig i handskrifter från 1330–1500, t.ex. mōþor ’moders’, mantol ’mantel', lovaþo ’(de) lovade', asko ’askas’, tīo ’tio’, jämfört med faþur ’faders’, diævul ’djävul’, salu ’salu’, tiughu ’tjugo’.[5] Vokalbalansen visar sig även i vissa trycksvaga ord som æru > æro ’äro’, sum > som ’som’, um > om ’om’, mun > mon ’kommer att’, up > op ’upp, opp’, samt i vissa ord där u uppkommit av ett äldre förkortat långt ū, som i hūsbṓnde > hosbṓnde.[5] I flera äldre fornsvenska handskrifter har dock u bevarats framför m, såsom i ändelsen -um dativ plural, t.ex. allum ’allom’, men allo ’allo.[5]

i > eRedigera

Vokalbalansen i > e är till skillnad från u > o främst ofullständig vokalbalans, förutom i några äldre handskrifter från 1330–1360, såsom Codex Bureanus som visar former som mōþer ’moder’, ængel ’ängel’, talaþe ’talade’, hūse ’hus (dativ)’ jämfört med faþir ’fader’, himil ’himmel’, guþi ’gud (dativ)’.[6] I de flesta handskrifter från 1325–1500 är vokalbalansen så gott som alltid ofullständig, med former som mōþir, men hūse, även i trycksvaga ord som fyri > fyre ’före’ och i förstavelser som bilǣ́te > belǣ́te ’bild, beläte’ eller i ord där i uppkommit av ett äldre långt ī som i līkámen > lekámen ’lekamen’, ī mællan > e mællan ’emellan’, ī mōt > e mōt ’emot’, men til ’till’ och viþ ’vid’.[6]

a > æRedigera

Vokalbalansen a > æ är ovanligare än de andra två, och fullständig vokalbalans finns endast i några få handskrifter, såsom Kopparbergsprivilegierna från 1347. I denna skrift förekommer former som gangæ ’gå’, blīvæ ’bliva’, giældæs ’gäldas’, morþære och biltoghæ ’biltog’ i motsats med former som fara, giva och kolare.[6] Ofullständig vokalbalans förekommer också i några främst södermanländska skrifter, men många östgötska handskrifter har enbart a, vilket också är det vanliga i yngre handskrifter.[6][7]

Senare utvecklingRedigera

Vokalbalansen blev med tiden utjämnad såväl i centralsvenska dialekter som i skriftspråket, och i slutet av medeltiden är -e och -o vanligt även i kortstaviga ord. Eftersom de långstaviga orden var fler till antalet än de kortstaviga, skedde utjämningen i den riktningen, att ändelsevokalerna i de kortstaviga orden anpassade sig efter de långstaviga. I Gustav Vasas bibel från 1541 har de flesta kortstaviga ord -e och -o med några undantag som Gudhi ’gud (dativ)’, tiughu ’tjugo’ m.fl., samt enstaka böjningsformer som kakur som förekommer tre gånger (men kakor 25 gånger), (vth)gutu (-guttu) fyra gånger (vthguto också fyra gånger), m.fl.[8]

Svenska dialekterRedigera

Vokalbalans påträffas i nutida mål i ett område som sträcker sig från östsvenska mål till norrländska mål, ner till dalmålen och östnorska dialekter i ett sammanhängade nordskandinaviskt område, och det finns även spår av vokalbalansen i Uppland.[9]

DalmålRedigera

Motsättningen mellan gamla långstaviga och gamla kortstaviga ord är som mest utpräglad i dalmålen.[10] I Älvdalen finns distinktionen mellan korta och långa stavelser bevarad, och vokalbalansen har intill nyligen varit någorlunda produktiv.[11] Långa stavelser är de med lång vokal eller vokal + konsonant. Korta stavelser är öppna stavelser med kort vokal. Stavelsernas längd har betydelse för ett antal processer i språket, t.ex. verbböjning och apokope.[12]

I älvdalskans fall innebär detta att vissa slutvokaler altererar beroende på stamvokalens längd, och -i altererar med -e, -e med och -a med . Av förtydligande skäl representerar kolonet (ː) i tabellen nedan en lång vokal.

Kort Lång Ändelsevokal
atji ’hake’ stabbe ’stubbe’ i ~ e
bikäð ’beckade’ swiːveð ’svävade’ ä ~ e
bikå ’becka’ swiːva ’sväva’ å ~ a

Älvdalskan uppvisar även också tilljämning i kortstaviga ord, det vill säga att stamvokalen anpassat sig efter ändelsevokalen, enligt en form av regressiv assimilation, vilket ger ord som spårå (< *sparå) ’spara’, spärär (< *sparär) ’sparar’, skuomäkär (< *skuomakär) ’skomakare’, men kasta, kaster ’kastar’, dymbel ’dymmelspik’ och skrädder ’skräddare’.[13]

Uppsvenska målRedigera

På ett mindre uppsvenskt område, påträffas vokalbalans så att ett gammalt kortstavigt ord som stuga har pluralformen stugur, medan ett gammalt långstavigt som flaska har pluralformen flaskår.[14]

Norrländska målRedigera

I vissa norrländska mål är vokalen försvagad (centraliserad) i gamla långstaviga ord, som i stintä ’flicka’, kastä ’kasta’, eller bitä. I andra dialekter, t.ex. i Jämtland och Västerbotten är slutvokalen apokoperad (avhuggen): kast’, bit’, gubb’. I dessa stavelser får stamstavelsen som ersättning för den apokoperade ändelsevokalen en tvåtoppig tonaccent.[15] I gamla kortstaviga ord är vokalen däremot bevarad: staka, stugu ’stuga’, vecku ’vecka’, tala, komma, o.s.v. I kortstaviga ord har ofta vokalen i stammen anpassat sig efter ändelsevokalen, så kallad tilljämning, vilket är mest utpräglat i väster och i norr, vilket resulterar i former som lovo ’lova’, färä ’fara’, vuku ’vecka’, och ludu ’lada’ i Jämtland, och former som firi ’farit’, lissi ’läst’ och skyri ’skurit’ i Västerbotten.[16] I vissa norrländska mål har vokalbalansen betydelse för ordböjningen, så att ’hästarna’ heter hästa, men ’dagarna’ dagana; ’kråkorna’ kråkän, men ’kakorna’ kakuna.[15]

Östsvenska målRedigera

I Österbotten har vokalbalansen den effekten att långstaviga infinitiver apokoperar sin slutvokal kast ’kasta’, medan den behålls i kortstaviga infinitiver som i fara. I Oravais och söderut är apokoperingen genomgående, så att även ’fara’ heter far eller faar.[17]

I Nyland varierar ändelsevokalerna -o/-u med  enligt vokalbalans, så att ’stuga’ heter stogo eller stugu medan ’bytta’ heter byttå.[17]

Norska dialekterRedigera

I norska dialekter påträffas vokalbalans på Østlandet, Trøndelag och i vissa nordnorska dialekter, t.ex. i Brønnøy och Rana i Helgeland, och i Bardu och Målselv i Troms.[18] Vokalbalans är också ett tillåtet skrivsätt på nynorska, så kallad kløyvd infinitiv (kluven infinitiv), och följer man detta skrivsätt är infinitivändelsen -e för gamla långstaviga verb, t.ex. skrive, medan gamla kortstaviga verb har en infinitivändelse på -a, t.ex. lesa.[19]

Vokalbalansens ursprungRedigera

Språkforskaren Jurij Kusmenko har föreslagit att vokalbalansen i nordiska språk kan bero på inflytande från samiska. Enligt honom uppvisade samiska i början av 1000-talet en vokalbalans som innebar att en obetonad vokal förlängdes och reducerades efter långa rotstavelser, ett fenomen som också finns i flera nordiska dialekter, bl.a. i Tinn och Vågå i Norge, och i Furnäs i Dalarna i Sverige. När samer lärde sig svenska och norska överförde de detta prosodiska system till sitt andraspråk och det skulle sedan ha spridit sig till de nordiska dialekter som talades i kontaktzoner mellan samiska och nordiska språk.[20]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Wessén 1958, s. 54
  2. ^ [a b c] Wessén 1935, s. 48
  3. ^ Vokalbalans i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 28 mars 2019.
  4. ^ Wessén 1958, s. 55
  5. ^ [a b c] Noreen 1918, s. 24
  6. ^ [a b c d] Noreen 1918, s. 23
  7. ^ Wessén 1958, s. 54–55
  8. ^ Wessén 1958, s. 56
  9. ^ Wessén 1935, s. 47–48
  10. ^ Wessén 1935, s. 47
  11. ^ Riad 2005, s. 2
  12. ^ Steensland 2003, s. 365
  13. ^ Riad 2005, s. 5
  14. ^ Wessén 1935, s. 48
  15. ^ [a b] Wessén 1935, s. 38
  16. ^ Wessén 1935, s. 38–39
  17. ^ [a b] Ivars, Ann-Marie. ”svenskan i Finland”. Uppslagsverket Finland. https://uppslagsverket.fi/sv/view-103684-SvenskanIFinland. Läst 29 mars 2019. 
  18. ^ Kusmenko 2007, s. 237
  19. ^ Skjekkeland, Martin (14 december 2017). ”Kløyvd infinitiv”. Store norske leksikon. https://snl.no/kl%C3%B8yvd_infinitiv. Läst 7 april 2019. 
  20. ^ Kusmenko 2007

KällförteckningRedigera

  • Noreen, Adolf (1918), Grunddragen av den fornsvenska grammatiken: till den akademiska undervisningens tjänst (2:a uppl.), Stockholm: Norstedt 
  • Steensland, Lars (2003), ”Älvdalska”, i Vamling, Karina; Svantesson, Jan-Olof, Världens språk – en typologisk och geografisk översikt, Lund: Lunds universitet, s. 361–375 
  • Wessén, Elias (1958), Svensk språkhistoria. 1, Ljudlära och ordböjningslära (5:e uppl.), Stockholm: Almqvist & Wiksell