Öppna huvudmenyn
Den här artikeln handlar om serieromanen. För filmen med samma namn, se V för Vendetta (film).
För låten "V för Vendetta" av Veronica Maggio, se Och vinnaren är….

V for Vendetta[e] är en serieroman skapad av den brittiske serieförfattaren Alan Moore, som till största del är illustrerad av den brittiske serietecknaren David Lloyd. Serien publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior (1982–1985) och senare av DC Comics (1988–1989). Den har sedan dess tryckts om upprepade gånger i formatet av samlingsalbum. En filmatisering av V for Vendetta, i regi av James McTeigue, släpptes under 2005.

V for Vendetta
V for Vendetta
SkapareAlan Moore · David Lloyd
OriginalverkV for Vendetta (mars 1982–maj 1989[a])
Tryckpublikationer
Serier
  • Publicerad i Warrior av Quality Communications (1982–1985)
  • Publicerad av DC Comics (1988–1989)
  • Publicerad i Sverige i Thriller av SatellitFörlaget (1989–1993[b])
  • Publicerad av DC Comics (1990) (samlingsalbum)
  • Publicerad i Sverige i Magnum Special av Atlantic (1993[c])
  • Publicerad i Sverige i Magnum Comics av Atlantic (1994[d])
  • Publicerad i Sverige av Egmont Kärnan (2005) (samlingsalbum)
  • Publicerad av DC Vertigo (2009) (samlingsalbum under namnet Absolute V for Vendetta)
  • Publicerad av DC Vertigo (2012) (samlingsalbum under namnet V for Vendetta: Deluxe Collector Set)
  • Publicerad i Sverige i Agent X9 av Egmont Kids Media Nordic/Egmont Publishing (2013–2014)
  • Publicerad av DC Vertigo (2018) (samlingsalbum under namnet V for Vendetta: 30th Anniversary Deluxe Edition)
Film och TV
FilmerV för Vendetta (2005)
TV-serierObetitlad TV-serie (TBD)
Teater och musikal
Pjäser
  • Landet där man gör som man vill (2000–2001)
  • V for Vendetta: The Theatrical Play (2011)
  • V for Vendetta (2013)
  • Ljud
    RadioV for Vendetta: A Staged Radio Play Parody (2017)

    I V for Vendetta spås en dystopisk framtid för Storbritannien under 1990-talet. Serien skildrar en sorts postapokalyptisk värld där stora delar av världen har förstörts genom kärnvapenkrig, men där den mesta av ödeläggelsen i Storbritannien har skett via översvämningar och missväxt. I denna framtid har det fascistiska och totalitära partiet Nordmannaelden tagit kontrollen över Storbritannien och de styr det som en polisstat, där de har utrotat sina motståndare i koncentrationsläger. V, som är en anarkistisk revolutionär iklädd en Guy Fawkes-mask, utarbetar en våldsam och teatralisk plan för att få bort den sittande regeringen och få folket i Storbritannien att bli självstyrande igen.

    V for Vendetta har främst fått positiv kritik och vunnit bland annat en Prometheus Award samt en Urhunden. Guy Fawkes-masken som V bär ökade i popularitet under 2000-talet och den har blivit en välkänd protestsymbol, som kommit att jämföras med Alberto Kordas kända fotografi av Che Guevara.

    Innehåll

    Bakgrund och skapelseprocessRedigera

       
    Alan Moore (vänster), författaren av V for Vendetta och David Lloyd (höger), tecknaren av V for Vendetta.

    Alan Moore påbörjade arbetet med V for Vendetta under sommaren 1981, när han var på en skrivarsemester på Isle of Wight, och han skrev klart serien först senvintern 1988. Tillsammans med Marvelman var detta Moores första försök till en följetongserie.[1] Under tiden som Moore skrev V for Vendetta hämtade han inspiration från Hulk Comic samt en av sina tidigare idéer, vilket var en seriestripp under namnet The Doll som Moore hade skickat in till DC Thomson 1975.[2] I Moores essä "Behind the Painted Smile" avslöjade han att DC Thomson refuserade idén om en "transsexuell terrorist".[2]

    Några år senare bad Warriors redaktör Derek "Dez" Skinn Moore att skapa en mörk och mystisk seriestripp tillsammans med serietecknaren David Lloyd.[3] Skinn frågade Lloyd om han kunde skapa något i stil med Marvel UK:s seriefigur Night Raven,[4] som handlar om en maskerad och gåtfull vigilant i USA under 1930-talet.[5] Lloyd bad Moore att samarbeta med honom och de valde att placera handlingen i Storbritannien i en nära framtid.[6] Seriefiguren i sig utvecklades från att vara en "realistisk" gangsterversion av Night Raven,[7] till att vara en rebellisk polisman (alternativt en polisinfiltratör[8]) som gjorde uppror mot den totalitära stat han en gång tjänade[2] till att slutligen bli en anarkistisk antihjälte.[9]

    Moore och Lloyd föreställde sig serien som en mörk äventyrsstripp som var influerade av brittiska seriefigurer från 1960-talet samt Night Raven,[10] vilken Lloyd hade arbetat med tidigare tillsammans med serieförfattaren Steve Parkhouse.[4] Lloyd skapade en seriestripp på en sida kallad Falconbridge, som publicerades 1981 i Pssst![11] och som senare låg till grund för V for Vendetta.[12] Skinn kom på namnet "Vendetta" under en lunch tillsammans med sin kollega Graham Marsh, men han tyckte själv att namnet inte var en så bra idé eftersom det lät för italienskt. Namnet V for Vendetta uppstod kort därefter och det mottogs bättre bland annat då betoningen låg på "V" istället för "Vendetta".[2] Lloyd utvecklade idén att klä ut huvudpersonen V som Guy Fawkes.[4]

    Inspiration för handlingenRedigera

    Under förberedelserna för handlingen skapade Moore en lista över inspirationskällor han ville införliva i berättelsen; en lista han senare publicerade i "Behind the Painted Smile" och som bestod av: "Orwell, Huxley, Thomas Disch, Judge Dredd, Harlan Ellisons 'Ångra dig, Harlekin!' sade Ticktackmannen, Catman och The Prowler in the City at the Edge of the World av samma författare, Vincent Prices Dr Phibes – den fasansfulle och Thalias hämnare, David Bowie, The Shadow, Night Raven, Batman, Fahrenheit 451, science fictionberättelser från New Worlds, Max Ernsts tavla 'Europe After the Rain', Thomas Pynchon, känslan från brittiska andra världskrigsfilmer, The Prisoner, Robin Hood, Dick Turpin..."[2][en 1]

    Det politiska klimatet i Storbritannien i början av 1980-talet influerade också skapandet av serien.[13] Moore trodde att Margaret Thatchers konservativa parti med största sannolikhet skulle förlora parlamentsvalet i Storbritannien 1983 och att Labour-partiet, under ledning av Michael Foot och med fokus på kärnvapennedrustning, skulle få Storbritannien att undkomma relativt helskinnade från ett begränsat kärnvapenkrig. Dock kände Moore att fascisterna snabbt skulle undergräva samhället i ett postnukleärt Storbritannien.[2] I slutändan vann Thatcher och det konservativa partiet parlamentsvalet med stor majoritet.[14] När V for Vendetta trycktes om av DC Comics 1990 skrev Moore att "naivitet kan utläsas i min tro att något så melodramatiskt som en nära förestående kärnvapenkonflikt skulle få Storbritannien att bli fascistiskt [...] Faktum är att mycket av den historiska bakgrunden till berättelsen kommer från ett förutspått nederlag för det konservativa partiet i parlamentsvalet 1983, vilket ger dig en vink om hur tillförlitliga vi [skaparna av V for Vendetta] var i vår roll som Kassandra."[1][en 2]

    BerättelseRedigera

    V for Vendetta utspelar sig mellan november 1997 till november 1998, vilket var 16–17 år in i framtiden när de första kapitlen skrevs. Berättelsen tilldrar sig i London i ett Storbritannien styrt av ett fascistiskt parti som har skapat sig en polisstat. Regimen förföljer inte bara etniska minoriteter utan försöker även utrota avvikande åsikter genom censur av konst, musik och litteratur.[15] Mot detta system står en ensam frihetskämpe under pseudonymet V.[16] V har tidigare suttit fängslad i koncentrationslägret Larkhill, där han i ett av regimens projekt utsattes för medicinska experiment vars bieffekter gjorde honom såväl fysiskt som psykiskt överlägsen sina fiender.[17] V lyckades fly från Larkhill och började planera en vendetta, dels mot de som varit anställda vid Larkhill men i huvudsak mot den regim han håller ytterst ansvarig.[15]

    HandlingRedigera

    Den 5 november 1997 räddar V, som är på väg att spränga Westminsterpalatset i luften, den unga flickan Evey Hammond från att våldtas och mördas av några Fingrar ur säkerhetspolisen. V tar därefter med sig Hammond till sitt hem, vilket han kallar för Skuggornas galleri. Hammond berättar där om sitt liv och om hur hennes far blev satt i ett koncentrationsläger eftersom han hade tillhört en vänsterpolitisk studentgrupp. En längre bakgrundshistoria berättas även om hur kärnvapenkriget i slutet av 1980-talet och den följande globala socioekonomiska krisen fick det fascistiska partiet Nordmannaelden att ta kontroll över Storbritannien och om hur detta parti placerade "oönskade" människogrupper (det vill säga homosexuella, människor med utländsk härkomst och vänsterpolitiska aktivister) i koncentrationsläger, där de avlivades. Vid denna tidpunkt introduceras även Eric Finch, chefen över den vanliga polisstyrkan kallad Näsan, som arbetar för regimen mest därför att han är plikttrogen snarare än att han har samma politiska värderingar som de. Introduceras görs även Dominic Stone, Finch kollega, samt Adam Susan, partiledaren för Nordmannaelden, som är en tillbakadragen man besatt av datorprogrammet Ödet.

    V kidnappar Lewis Prothero, den tidigare chefen för koncentrationslägret Larkhill och numera känd som Ödets Röst, och driver honom till vansinne. Efter det mördar V Anthony Lilliman, en pedofilistisk biskop, och Delia Surridge, en opolitisk doktor. Samtidigt som detta sker har Finch dragit slutsatsen att de mördade alla hade något gemensamt: deras tidigare arbetsplats var Larkhill, där V hade suttit inspärrad. Finch hittar doktor Surridges dagbok i hennes lägenhet och i den beskrivs alla hennes möten med V på Larkhill. Det framkommer i dagboken att V har utsatts för ofrivilliga hormoninjektioner av vad som kallas serum 5. V, som blev känd av de anställda på Larkhill under namnet "mannen i rum 5", lockar fram deras intresse och han tillåts sköta om en egen trädgård utomhus. V skapar då kemikalier som han använder för att bryta sig ut ur koncentrationslägret och han blir den enda fången som överlever koncentrationslägret.

    Fyra månader efter att doktor Surridge mördats bryter sig V in i Jordan Tower vilket är huvudkvarteret för det som kallas Munnen, den plats Nordmannaelden sänder sin propaganda från. Här sänder V ut ett tal till folket i Storbritannien som han uppmanar att ta kontroll över sina egna liv. Finch träffar Peter Creedy, chefen över säkerhetspolisen kallad Fingrarna, som provocerar Finch till den grad att han ger honom ett knytnävsslag i ansiktet. På grund av detta tvingas Finch att ta semester från sitt arbete. Creedy börjar nu att organisera en egen privat milis som han hoppas kunna använda för att störta Susan från sin partiledarposition.

    Hammond utvecklar ett starkt känslomässigt band till V, men hon börjar ifrågasätta hans metoder. Efter att hon en dag konfronterat V i Skuggornas galleri finner hon sig vara övergiven på en gata i staden. Hon söker tröst hos en kriminell man vid namn Gordon och de har en romantisk relation tillsammans. Gordon blir dock mördad av gangstern Alistair Harper och när Hammond försöker mörda Harper kidnappas hon och anklagas för att ha försökt mörda Creedy (som Harper hade ett möte med vid Hammonds mordförsök). Hammond förhörs och torteras under flera veckor och en dag finner hon ett brev i sin fängelsecell. Detta brev är skrivet av en tidigare fånge vid namn Valerie, som var en skådespelerska som fängslades på grund av att hon var homosexuell. Brevet ger Hammond hopp och styrka och när hon en dag under ett förhör får valet att antingen samarbeta eller bli avrättad väljer hon att bli avrättad. Hammonds släpps fri och får reda på att hela hennes upplevelse i fängelset var arrangerat av V, som ville att hon skulle gå igenom en liknande upplevelse som han själv gjort i Larkhill. V avslöjar att Valerie var fången som satt i cellen bredvid honom på Larkhill och att hennes brev var en inspiration för honom under hans vistelse där. Hammond blir till en början upprörd över det faktum att V har torterat henne, men hon accepterar till slut sin nyfunna identitet.

    Exakt ett år efter att V sprängde Westminsterpalatset i luften spränger han Post Office Tower och Jordan Tower, vilket lamslår Nordmannaelden. Invånarna i London bestämmer sig för att göra uppror mot regimen, men Creedys milis slår våldsamt tillbaka. Nordmannaelden får reda på att V har haft tillgång till Ödet under hela tiden han varit verksam och Susan får reda på detta blir han galen. Under tiden har Finch besökt den övergivna platsen där Larkhills koncentrationsläger tidigare låg och han kommer där till insikt över vad han måste göra. Finch tar sig tillbaka till London och med hjälp av sin slutledningsförmåga förstår han att V befinner sig i den övergivna Victoriastationen. V konfronterar Finch där och låter Finch skjuta honom. Dödligt skadad tar sig V tillbaka till Skuggornas galleri, där han dör i Hammonds armar. Hammond överväger att ta av masken från V, men bestämmer sig istället för att ikläda sig hans roll.

    Creedy tvingar Susan att göra ett offentligt framträdande för att han själv ska kunna ta över hans plats som partiledare. Susan blir lönnmördad och när Creedy försöker ta över makten blir han själv mördad av Harper. Harper blir senare ihjälslagen och den enda högt uppsatte partimedlemmen som överlever är Finch, som lämnar partiet eftersom han är missnöjd med dess politik. Hammond gör ett offentligt framträdande iklädd V:s dräkt där hon spränger 10 Downing Street, residensen för Storbritanniens premiärminister, i luften. Stone, Finchs kollega, slås medvetslös under upproret som följde explosionen och när han vaknar upp igen befinner han sig i Skuggornas galleri. Här presenterar sig Hammond för honom som V i syfte att träna upp honom som sin efterföljare. Serien slutar med att Finch går på en mörk och övergiven motorväg.

    SeriefigurerRedigera

    När Moore och Lloyd skapade ansiktena på flera av seriefigurerna hämtade de inspiration från skådespelare som de tyckte passade för rollerna och de såg det som att de arbetade med en rollbesättning inför en film. De övriga seriefigurerna skapade Lloyd ur sin egen fantasi baserat på Moores beskrivningar av dem.[2]

     
    Cosplay av V.
    • V: Huvudpersonen i serieromanen, som varken namnges eller demaskeras.[18] Han är en maskerad anarkist vars mål är att mörda högt uppsatta politiker i det fascistiska och totalitära partiet Nordmannaelden, som styr Storbritannien, och på så sätt underminera deras trovärdighet hos det brittiska folket. V är extremt intelligent och har djupgående kunskaper inom ämnen såsom litteratur, filosofi, datorhackning och hantering av explosiva ämnen. Få saker är kända om V:s bakgrund mer än att han var den enda som överlevde människoexperimenten med ofrivilliga hormoninjektioner på koncentrationslägret Larkhill. I och med dessa hormoninjektioner fick han nästintill omänsklig styrka och uthållighet, fantastiska reflexer och även en hög smärttröskel.[19] Han går nästan alltid klädd i sin Guy Fawkes-mask[19] och de få gånger han tar av sig den visas inte hans ansikte. Utöver masken är V klädd i en peruk med axellångt mörkbrunt hår, en svart slängkappa, svarta handskar, en svart tunika, en svart hatt, svarta byxor och svarta stövlar. De vapen han använder sig av är främst dolkar,[20] sprängmedel och tårgas. Namnet på V sägs komma från det rum han satt fängslad i på Larkhill, vilket var rum nummer fem skrivet med den romerska siffran V[21]. Moore skapade delar av V:s personlighet genom att på måfå öppna en bok av William Shakespeares samlade verk, hitta ett passande citat och arbeta in detta i V:s första möte med ordningsmakten. Moores enda beskrivning av vem V egentligen är var i ett uttalande där han sade att "[d]en enda ledtråd jag kan ge är att han inte är Eveys far, Whistlers mor eller Charleys tant. Bortsett från det är jag rädd att ni får ni klara er själva."[2][en 3] Moore sade i en intervju med Engine Comics att om han visste vem V var skulle han avslöja det. Han förklarade att han såg V som en idé bärandes en mask och att denne var mer en symbol än en verklig gestalt.[22] Moore har även sagt att han ser V som en "romantisk anarkist"[23] och inte som en hjälte.[24] V har av Craig Klein jämförts med Fawkes på grund av sin upproriska personlighet: "Ta bort allt relaterat till [Guy] Fawkes och hans medkumpaner och det du får är uppror i sin renaste form: uppror mot regeringen, mot religionen, mot ideologin."[21][en 4]
    • Evey "Eve" Hammond: Hammond, född i september 1981 och tidigare bosatt på Shooters Hill i södra London[25], är en sextonårig föräldralös flicka.[26] Som ung led hon av astma.[27] Hammond säger sig ha ett jobb i en ammunitionsfabrik,[26] men i början av serien gör hon ett försök att prostituera sig[19][28] eftersom hon behöver pengar. Under detta prostitutionsförsök blir hon nästan våldtagen och mördad, men hon räddas av V som tar med sig henne till sitt hem kallat Skuggornas galleri.[29] Väl där berättar hon sin bakgrundshistoria: om hur hennes mor dog av en sjukdom 1991 och om hur hennes far, som tidigare varit med i ett socialistiskt parti, blev hämtad av några medlemmar i Nordmannaelden på hennes födelsedag 1993 för att aldrig mer synas igen och om hur hon själv tvingades arbeta med att packa tändstickor i fyra år.[30] Hammond hjälper V att mörda den perverse biskopen Anthony Lilliman,[31] men blir upprörd eftersom hon inte var medveten om V:s planer att mörda honom. V lämnar Hammond ensam på gatan när hon börjar ställa frågor om vem han egentligen är och hon tvingas då söka tröst hos en kriminell man vid namn Gordon.[32] Gordon mördas strax efteråt och Hammond blir tillfångatagen och fängslad efter att hon själv försökt mörda en person.[33] Hon torteras och förhörs under flera veckors tid,[34] men blir till slut frisläppt. Hammond får reda på att hela fängelsevistelsen var iscensatt av V,[21] som förklarade att han gjorde henne detta för att han älskade henne och ville befria henne.[24] Hammond bestämmer sig för att hjälpa V och när han slutligen dör ikläder hon sig hans mask och tar över hans roll.[18][19] Hammonds roll står dock i kontrast till V:s; medan han var en mördare och en förstörare ses Hammond mer som en lärare och en som återuppbygger.[21][28]
    • Eric Finch: En högt uppsatt medlem av Nordmannaelden. Han är även poliskommissarien för New Scotland Yard och ledare för den vanliga polisstyrkan som kallas Näsan.[35] Finch har tidigare haft en romantisk relation med Delia Surridge och han har möjligtvis även haft en son, Paul, tillsammans med en kvinna vid namn Cynthia.[36] Finch är pragmatisk till sättet och säger sig vara med i partiet enbart eftersom han hellre vill se en strukturerad värld än en i kaos. Trots detta ses han som hedervärd och pålitlig och partiledaren Adam Susan håller honom högt. Finch är arbetsnarkoman och den som leder utredningen mot V, vilket han gör med stor hängivenhet.[19] Mot slutet av V for Vendetta är det Finch som dödar V.[28] Han väljer att lämna partiet[18] och hela serieromanen avslutas med att Finch går på en mörk och övergiven motorväg på väg bort från London.[37]
    • Adam James Susan: Partiledaren för Nordmannaelden, som han styr från avdelningen Huvudet[38], och en tidigare polismästare. Susan lever ett tillbakadraget liv[18] tillsammans med sitt livs stora kärlek, ett datorprogram vid namn Ödet, vilket han föredrar framför mänsklig kontakt.[39] Susan är hängiven solipsismen och ser sig själv och Ödet som de enda "riktiga" varelserna som existerar, även om han innerst inne verkar bry sig om det folk han leder. Han har starka fascistiska och rasistiska värderingar, men det framkommer att dessa värderingar enbart växt fram som svar på hans ensamhet. Susan beskriver sig själv med orden: "Jag är ledaren. Ledare för vilsna, härskare över ruiner. Jag är en man som andra. Jag leder landet jag älskar bort från nittonhundratalets ödemarker. Jag tror på överlevnad, på den nordiska rasens öde. Jag tror på fascismen. [...] Jag tror på styrka. Jag tror på enighet. [...] Jag är inte älskad, det vet jag, vare sig till kropp eller till själ. [...] Men jag är respekterad, jag är fruktad och det räcker."[40] Den 9 november 1998 mördas han av Rosemary Almond, änkan till en av Susans tidigare partikolleger.[41]

    Konststil och bildkompositionRedigera

    Lloyds teckningar för V for Vendetta var från början svartvita när de publicerades i Warrior.[7] När serien senare publicerades av DC var teckningarna i färg,[6] något som Lloyd sagt att han hade avsett för V for Vendetta men att serien till en början fick publiceras i svartvitt då färgtryckningar hade kostat för mycket.[10]

    Lloyd undvek från att ha konturer i sina illustrationer utan han använde sig istället av skuggning i en typ av klärobskyrstil. Detta gjorde illustrationerna monokroma, vilket vissa kritiker har ansett komplettera den mörka stilen i serien på ett väldigt bra sätt och att en fullständig färgläggning av serien skulle ha resulterat i att den mörka stilen hade försvunnit. Vid färgläggningen tog Lloyd hjälp av koloristerna Siobhan Dodds och Steve Whitaker, som hjälpte till att ge serien sin blekta och urtvättade färguppsättning. En annan medhjälpare till Lloyd var Tony Weare som hjälpte till att illustrera kapitlen "Vincent", "Valerie" och "The Vacation".[39]

    Lloyd föreslog ett förbud mot att använda ljudeffekter och tankebubblor i serien.[39] Moore höll med om ljudeffekterna, men att överge tankebubblorna beskrev Moore som att "[blotta] tanken gjorde mig skräckslagen. [...] [U]tan tankebubblor, hur skulle jag kunna förmedla alla de nyanser i figurernas personligheter som behövdes för att göra serien tillfredsställande på en litterär nivå?"[en 5] Dagen efter accepterade dock Moore Lloyds förslag och han valde att slänga de flesta textplattorna ur serien och främst förlita sig på bilder och dialog.[2]

    StrukturRedigera

    Serieromanen är uppdelad i tre delar: i den första, "Europe After the Reign", introduceras rollfigurer och miljöer. Här fullföljer V sin vendetta mot dem som tidigare arbetat vid koncentrationslägret Larkhill samtidigt som Finch nystar upp delar av bakgrundshistorien och kommer V på spåren. Del två, "This Vicious Cabaret", fokuserar huvudsakligen på bifigurerna där tonvikten ligger på Hammond. Hammond underordnar sig V:s frihetskamp och ställer sig vid hans sida. Den tredje och sista delen, "The Land of Do-As-You-Please", inleds med en ouvertyr där V spränger säkerhetspolisens byggnader och förstör regimens möjligheter att övervaka medborgarna. Folket gör uppror och regimen faller samman, där Hammond är den som slutligen river regimens sista fäste.[2]

     
    Sidupplägget i prologen till delen "This Vicious Cabaret".

    V for Vendetta är strukturellt sett en roman, men den har även jämförts med en musikal på grund av sin struktur.[7] Det främsta exemplet på detta märks i början av den andra delen, "This Vicious Cabaret", som har en sorts prolog som är annorlunda utformad än de övriga kapitlen. Prologen, i detta fall kallat preludium, visar V spelandes på ett piano under tiden som han sjunger låten "This Vicious Cabaret". Samtidigt som V sjunger visas det scener från bland annat Susans och Hammonds liv och efter att låten tagit slut påbörjas kapitlet "The Vanishing".[42] Brittany Todd noterade att detta preludium visar på V:s inflytande över människorna i romanen och hur han använder dem för att forma samhället.[43]

    Tim Callahan noterade det ironiska i att trots att V for Vendetta handlar om anarkism är det ett av Moores mest strukturerade verk.[7] Detta var något som Russ Allbery också lade märke till och han sade att "Lloyd använder sig av en väldigt traditionell bildrutestruktur med få storleksvariationer; detta gör att berättelsen får ett flyt och det underlättar för läsaren, men det erbjuder samtidigt ingen dramatisk känsla. [...] [L]ite varierande bildrutestruktur, några vertikala bildrutor, några bildrutor utan definierade gränser eller till och med en och annan helsideteckning skulle på ett bättre sätt ha fångat seriens dramatik och närvaro."[44][en 6]

    Symbolik och bildspråkRedigera

       
    V-tecknet som förekommer i serieromanen (vänster) har stor likhet med det omringade A-tecknet (höger), vilken är en symbol för anarkism.

    En av de tydligaste symbolerna som används i V for Vendetta är V-tecknet. V-tecknet har en viss likhet med det "z" som Zorro använder sig av som initial,[45] men ännu större likhet har det med omringade A-tecknet som är en symbol för anarkism.[46] Moore hämtade även inspiration från Max Ernsts tavla "Europe After the Rain", vilket märks tydligt i kapitelnamnet "Europe After the Reign". Ernst hade även skapat ett konstverk som bestod av en ung flicka, utklädd till en nattvardsgäst, som stod utanför en toalett och läste upp oanständiga dikter. Detta konstverk skapade Ernst för att genera och provocera åskådarna och Ernsts dramatiska och provocerande sätt löper som en röd tråd genom V for Vendetta. En annan sorts symbolik märks med de dominobrickor som V ställer upp under serieromanens gång. Dessa påminner om beskrivningen av rollfiguren Harlekins första terroristbrott i Harlan Ellisons novell "Ångra dig, Harlekin!" sade Ticktackmannen som lyder: "Han hade slagit till den första dominobrickan i raden och en efter den andra föll de med ljudet 'klick, klick, klick'."[en 7] Flera likheter finns även mellan V och Harlekin: de använder båda fyrverkeri och vistas uppe på taken på byggnader för att få fram sina meddelande till allmänheten, de har båda helt skilda uppfattningar gentemot allmänheten om hur verkligheten ser ut och även om de klassas som terrorister och dödas lyckas de båda sprida sina idéer för att underminera de krafter som förstörde dem, vilket i sig klassas som en referens till Henry David Thoreaus essä Civil olydnad.[13]

    I Skuggornas galleri, vilket är V:s hem i serieromanen, återfinns flera litterära, musikaliska och filmiska verk. Moore använde sig av ironi när han valde att placera Karl Marxs bok Kapitalet bredvid Adolf Hitlers bok Mein Kampf, då dessa ideologier (kommunism och nazism) är rakt motstående varandra. Charles Dickens roman Hårda tider finns i en bokhylla i Skuggornas galleri och boken i sig är en attack mot den industriella revolutionen, vilket motstridigt visas genom en kreativ och rolig cirkus som kommer till staden där handlingen utspelar sig. Likheter har dagits till V:s teatraliska tillvägagångssätt och hur han lyser upp det enformiga och tråkiga. Ett flertal filmer omnämns också i V for Vendetta, däribland Paris mysterier från 1932 (snarlik sättet V döljer sina attacker mot Nordmannaelden), Glödhett från 1949 (snarlik sättet V nästlar sig in i Nordmannaelden för att få bort partiledaren), Klondike Annie från 1936 (snarlik sättet V försöker återuppliva landet) och Fyra fräcka fripassagerare från 1931 (snarlik sättet V snålåker sig genom systemet och på vilket han får tag på flera av sina motståndare).[13]

    V använder sig av Pjotr Tjajkovskijs ouvertyr 1812 när han spränger byggnaderna i luften och valet att använda detta orkesterstycke gjordes förmodligen på grund av dess revolutionära musikuppbyggnad. En referens till William Blakes hymn Jerusalem finns också i serieromanen och en hänvisning dras till hur V försöker skapa sitt eget Jerusalem (vilket enligt hymnen är en "fri värld"). V tror på att "ur kaos föds ordning" och han tar på sig rollen som den som skapar kaoset medan Hammond är den som skapar ordningen. Detta tankesätt härstammar ur en referens till William Butler Yeats dikt "Återkomsten" som återfinns i V for Vendetta.[13]

    TemanRedigera

    Moore har sagt att han aldrig såg den politiska skalan som att vara höger mot vänster utan att dessa enbart var två politiska synsätt i ett industriellt samhälle. Moore ansåg istället att de två politiska ideologierna som stod emot varandra var anarkism och fascism,[23][24] vilket betonas starkt i V for Vendetta. Moore förklarade att han valde att använda sig av dessa två extrema ideologier när han skapade serien för att på så sätt skapa ett moraliskt drama, men att han samtidigt inte ville se allting i svart eller vitt. Han gav därför rollfigurerna anledningar till att göra det de gjorde, där han valde att kritisera båda ideologierna på olika sätt. Moore förklarade det med att säga: "Jag ville inte säga åt folk vad de skulle tänka utan jag ville bara få folk att tänka och fundera över några av dessa extrema, små element som icke desto mindre faktiskt har återkommit ganska regelbundet under historiens gång."[23][en 8]

    Bart Beaty och Stephen Weiner noterade även att makt var ett tema som hade direkt koppling till anarkismen och fascismen. De ansåg att makten visade sig i två olika former i serieromanen: ett på samhällsplan (makten Nordmannaelden utövar mot invånarna i landet) och ett på det personliga planet (makten V utövar mot Hammond för att visa henne att hon är förtryckt och för att få henne att nå sin sanna potential). Beaty och Weiner argumenterade även för att kärlek och hat är centrala teman i V for Vendetta. Kärlek visade sig i form av platonsk kärlek (mellan V och Hammond), kärleken mellan ett barn och dess föräldrar (främst gestaltat av Hammond och hennes föräldrar), åtrå (mellan Hammond och Gordon) och homosexuell kärlek (i form av Valerie). Hatet framställs främst av Nordmannaelden och partiets hat mot minoriteter och oliktänkande.[39]

    Ett annat tema i serien är den upprepade användningen av bokstaven "v". Utöver det faktum att serieromanens titel är V for Vendetta och att huvudpersonen går under namnet V används denna bokstav även i varenda kapitelnamn[16], i Eveys namn (som på engelska uttalas som "E-V") samt att den första och andra delen av serien grundar sig i våld; en vendetta. V-tecknet, kallat "V for Victory" på engelska, är även en inspiration för serien vilket främst märks i titeln.[7] Thomas Pynchons bok V. förekommer i serien samt att bokstaven gör sig synlig både i fyrverkeri]explosioner och i en ring av dominobrickor.[13] Kopplingar görs även mellan bokstaven "v" och dess innebörd i det romerska talsystemet, nämligen att den har värdet 5.[47] V satt inspärrad i rum 5 på Larkhill,[48] hormoninjektionerna han utsattes för kallades serum 5,[49] Ödessymfonin (Ludwig van Beethovens femte symfoni) nämns i serien,[50] tillsammans med dess koppling till bokstaven "v" i Morsealfabetet,[26] och seriens handling påbörjas den 5 november.[15]

    Publicering och mottagandeRedigera

    V for Vendetta publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior[51] mellan mars 1982–februari 1985, men denna tidning lades ned innan alla delar av V for Vendetta hade hunnit publiceras. Serien blev väldigt populär bland Warriors läsare och flera av tidningens omslag pryddes av V for Vendetta.[52] När Warrior gick i graven hade 26 nummer av serietidningen publicerats.[53] Flera företag försökte nu ta över rättigheterna till serien, men lotten föll till slut på DC Comics som publicerade alla delar av serien som en maxiserie mellan september 1988–maj 1989.[54] Det första nya materialet som publicerades av DC var i nummer 7, som innehöll de delar av V for Vendetta som skulle ha varit med i de opublicerade delarna 27 och 28 av Warrior. Moore skrev färdigt V for Vendetta ungefär samtidigt som han skrev färdigt en av sina andra serieromaner, nämligen Watchmen[55]. Serien har, sedan den publicerades färdigt, tryckts om flera gånger där det första samlingsalbumet släpptes av DC 1990.[54] 2009 släpptes The Absolute V for Vendetta som innehöll alla Lloyds dialogfattiga teckningar, en utökad variant av den tidigare publicerade skissboken samt de ursprungliga baksideteckningarna av Lloyd.[56]

    V for Vendetta har främst fått positiv kritik. The Portland Mercury har kallat serien för möjligtvis Moores mest kraftfulla verk[56] och William Jones på GraphicNovelReporter noterade att berättelsen fortfarande var lika aktuell som den var under 1980-talet och han kallade serieromanen för "[e]tt fantastiskt inslag i de omstörtande seriernas värld, gjord av branschens bästa."[57][en 9] Paul Levitz, en före detta VD för DC Comics, sade att det fanns en enastående noggrannhet i V for Vendetta och att serieromanen höjde ribban för alla serier. Karen Berger, en tidigare chefredaktör på Vertigo, ansåg att V for Vendetta var i en klass för sig själv.[55] Hilary Goldstein på IGN sade att Moores verk har ett djup i sig och att den visar "en smutsig värld [fylld] med fula, men helt realiserade rollfigurer"[58][en 10] medan Timothy Callahan på Comic Book Resources kallade V for Vendetta för en "originell serietidning med en superhjältekärna, rester av en Orwellsk mardröm och själen av en kabaréföreställning."[59][en 11] Andy på Grovel jämförde V for Vendetta med George Orwells roman 1984 och Ridley Scotts film Blade Runner[60] och den har benämnts som "[d]en bästa, mest intelligenta och mest relevanta brittiska romanen under de senaste 25 åren."[61][en 12]

    Serien blev 1989 nominerad till Eisnerpriset i kategorin Best New Series[54] och i februari 1999 hade The Comics Journal en omröstning över "The Top 100 (English-Language) Comics of the Century", där V for Vendetta hamnade på plats 83.[62] Serien blev 2005 även nominerad för en Prometheus Award i kategorin Hall of Fame Award for Best Classic Libertarian SF Novel,[63] men förlorade till Vapenhandlarna från Isher av A.E. van Vogt.[64] Dock blev V for Vendetta åter nominerad i samma kategori 2006 och vann då denna utmärkelse.[63][64] Samma år mottog serien Seriefrämjandets pris Urhunden i kategorin Föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.[65]

    ÄganderättstvistRedigera

    Det var på grund av oenigheten angående äganderätten till berättelsen som Moore och DC slutligen gick skilda vägar.[66] Eftersom varken Moore eller Lloyd uppskattade DC:s anställningsform inkluderade de en sorts "tillbakagångsklausul" i deras V for Vendetta-kontrakt. 1985 sade Moore att om han förstod denna klausul rätt ägde DC berättelsen så länge de publicerade den, men att äganderätten senare skulle återgå till Moore och Lloyd så fort DC upphörde med sin publicering av serien.[67] Moore lämnade DC 1989 på grund av kontraktuella anledningar, främst gällande de kontrakt han hade med DC för V for Vendetta och Watchmen. Han sade att de tillbakagångsklausulerna han hade i kontrakten var meningslösa eftersom DC aldrig hade tanken på att låta publiceringen av serierna upphöra.[24] Moore ska ha sagt till DC att på grund av att de svindlade honom skulle han aldrig mer arbeta för dem.[66] Moore kommenterade äganderätten till serierna med följande ord: "Jag är väldigt, väldigt stolt över de serier jag inte äger. Jag vill dock inte bli förknippad med dem mer eftersom jag inte äger rättigheterna till dem längre [...]."[24][en 13] DC försökte senare att bättra på sin relation med Moore, men Moore var inte intresserad och han sade att företaget inte hade behandlat honom rättvist gällande hans serieförlag America's Best Comics (vilket var ett dotterbolag till Wildstorm som DC hade köpt upp under 1998[68]).

    Kulturella bearbetningarRedigera

    FilmRedigera

    V för Vendetta (2005)Redigera

    Huvudartikel: V för Vendetta (film)
     
    V för Vendetta hade världspremiär den 17 mars 2006.

    Det första inspelade materialet med rollfigurer från V for Vendetta producerades tidigt under 2002 och dessa scener kom med i dokumentärfilmen The Mindscape of Alan Moore.[69] Det skulle dröja till i mars 2006 innan en långfilm baserad på serieromanen släpptes på bio, då under namnet V för Vendetta.[70] Filmen var först tänkt att släppas den 4 november 2005 (dagen innan Guy Fawkes Night och 400-årsjubileet av krutkonspirationen), men sköts istället upp till att ha världspremiär den 17 mars 2006. Den officiella anledningen till förseningen var att redigeringen av V för Vendetta tog längre tid än väntat, men det spekulerades att filmen blev uppskjuten på grund av att den innehöll en scen där Londons tunnelbana blev bombad och detta var ett känsligt ämne så pass kort tid efter bombdåden i London 2005.[71] V för Vendetta hade dock smygpremiär den 11 december 2005 under Butt-Numb-A-Thon i Austin, Texas i USA.[72]

    V för Vendetta är regisserad av James McTeigue, vilket var hans regidebut, och producerades av Joel Silver, syskonen Wachowski och Grant Hill.[70] Rollen som V spelades främst av Hugo Weaving, även om rollen först spelades av James Purefoy. Purefoy lämnade dock produktionen efter några veckors inspelning eftersom han hade problem med Guy Fawkes-masken och Weaving tog kort därefter över hans plats.[73] Några av scenerna som Purefoy spelade in användes i den slutgiltiga produktionen.[74] Rollen som Evey Hammond gick till Natalie Portman och Eric Finch spelades av Stephen Rea.[70] Rollen som den diktatoriska Adam Sutler (filmens namn på Adam Susan) gick till John Hurt, som upplevdes spela rollen i stor kontrast till hans tidigare roll som Winston Smith i filmen 1984.[75]

    Moore har tagit avstånd från filmen även om både Silver och syskonen Wachowski felaktigt sagt att Moore hade gett filmen sin välsignelse.[76] Uttalandena, som gjordes under en presskonferens den 4 mars 2005, grundade sig i ett samtal Silver hade haft med Moore nästan tjugo år tidigare när Moore hade tyckt att en filmatisering lät som en bra idé. Silver antog att Moore skulle känna likadant när han gjorde uttalandet 2005, vilket inte var fallet. Silver har sedan dess personligen bett om ursäkt till Moore, något Moore valde att ignorera. Moore sade åt Time Warner, via dotterbolaget DC Comics, att de genast skulle dra tillbaka uttalandet av Silver, vilket de inte gjorde. Detta ledde till att Moore ännu en gång slutade att arbeta med DC, och även Wildstorm, och han tvingade Warner Bros. (ett annat dotterbolag till Time Warner och produktionsbolaget för V för Vendetta) att ta bort hans namn från filmen.[66] Moore har själv inte sett filmen,[77] men har läst igenom manuskriptet och efter det sade han att "[filmen] har blivit en liknelse för Bush-eran, skapad av människor som är för fega för att låta den typen av politisk satir utspela sig i sitt eget land. [...] Det är en förhindrad, frustrerad och mestadels impotent amerikansk liberal fantasi av någon med amerikanska liberala värden som står upp mot en stat som är kontrollerad av neokonservatister — vilket inte alls är vad serieromanen V for Vendetta handlade om. Den handlade om fascism, om anarki, om England."[78][en 14] Lloyd var mer välvilligt inställd till filmen och har sagt att "[d]et är en underbar film. Det mest fenomenala för mig var att se de scener jag hade arbetat med i serieromanen, för att skapa maximal effekt, överfördes med samma vårdnad och effekt till filmen. [...] Om du råkar vara en av dem som gillar serieromanen så mycket att du inte kan tänka dig några förändringar av den kommer du nog inte att gilla filmen — men om du gillar serieromanen och kan tänka dig att se en något förändrad version av den, som är minst lika kraftfull som serieromanen, kommer du nog att bli lika imponerad som jag var."[79][en 15]

    Flera skillnader existerar mellan serieromanen och filmatiseringen. De främsta av dessa är att den postnukleära bakgrundshistorien har blivit ändrad till att istället handla om internationell terrorism och kemisk krigföring, Adam Susans namn har blivit ändrat till Adam Sutler (ett teleskopord av "Susan" och "Hitler"), Hammond är både äldre och smartare i filmen än hon var i serieromanen, 10 Downing Street förstörs inte i filmen och slutligen ligger tonvikten på TV:n som medium istället för radion.[76] En annan större förändring är hur filmen inte längre handlar om anarkism i England (ordet "anarki" nämns enbart en gång i hela filmen[26]) utan verkar istället rikta sig mot en amerikansk publik,[77] vilket gjorde Moore väldigt upprörd.[78] På frågan hur trogen filmen var serieromanen svarade Lloyd "cirka 80 procent" och han sade även att han inte hade några problem med de ändringar som gjordes i filmen jämfört med serieromanen.[79]

    TV-serieRedigera

    I oktober 2017 rapporterades det att Channel 4 arbetade med att skapa en TV-serie av V for Vendetta.[80]

    TeaterRedigera

    Landet där man gör som man vill (2000–2001)Redigera

    Teatergruppen Stockholms Blodbad hade den 7 december 2000 premiär för en fyra timmar lång pjäs baserad på V for Vendetta kallad Landet där man gör som man vill.[81] Pjäsen var regisserad av Erik Wernquist, producerad av Micke Lindgren och all musik var skriven och producerad av Andreas Alfredsson. Rollen som V spelades av Max Lundqvist och rollen som Evey Hammond spelades av Anna-Maria Dahl. Lundqvist beskrev pjäsen med följande ord: "Landet där man gör som man vill fungerar som en påminnelse till svenskarna om värdet av att vårda och utveckla kulturen." Alla de inblandade arbetade gratis, men själva produktionen i sig kostade cirka 250 000 kronor att sätta upp. Pjäsen spelades fram till den 27 januari 2001.[82]

    V for Vendetta: The Theatrical Play (2011)Redigera

    V for Vendetta: The Theatrical Play sattes upp av Plan-A Productions den 29–31 juli 2011 i Rangoonwala Auditorium i Karachi, Pakistan. Pjäsen var regisserad av Mustafa Changazi samt Malika Rangoonwala och provspelningarna hölls den 20–21 juni 2011. Changazi spelade rollen som V och rollen som Evey Hammond spelades av Myra Merchant.[83]

    V for Vendetta (2013)Redigera

    Pjäsen V for Vendetta regisserades av Sean Mason och sattes upp den 8–10 samt 27 januari 2013 på puben The Lass O' Gowrie i Manchester, England, som en del av festivalen Midwinter Lassfest 2013.[84] Rollen som V spelades av Daniel Thackeray och rollen som Evey Hammond spelades av Sinead Parker.[85] Pjäsen fick ett positivt mottagande av recensenten John Freeman, som kallade den för "oerhört sevärd" och "hänsynslöst engagerande".[86]

    RadioRedigera

    V for Vendetta: A Staged Radio Play Parody (2017)Redigera

    Radiopjäsen V for Vendetta: A Staged Radio Play Parody producerades av Raconteur Radio i samarbete med Circle Players och coLAB Arts. Den spelades den 5 november 2017 vid Circle Players i Piscataway, New Jersey i USA. I rollerna återfanns Laurence Mintz, Danielle Illario, Jason Jackson, Michael Jarmus, Jeff Maschi och Alex Dawson. Alla intäkter för radiopjäsen gick oavkortat till förmån för American Civil Liberties Union (ACLU) och Human Rights Campaign (HRC).[87]

    EftermäleRedigera

    Moore gjorde ett gästframträdande i Simpsons-avsnittet "Husbands and Knives" från 2007. I detta avsnitt förekommer den fiktiva titeln Watchmen Babies in V for Vacation, vilket är en parodi på två av Moores mest kända verk: Watchmen och V for Vendetta.[88] V for Vendetta är även en av de serieromaner som syns som hastigast i den animerade filmen Batman: The Dark Knight Returns.[89]

    Guy Fawkes-maskenRedigera

     
    Efter att V för Vendetta-filmen släpptes ökade Guy Fawkes-masken i popularitet bland allmänheten och har blivit en känd protestsymbol.[90]

    Efter att V för Vendetta-filmen släpptes på bio i mars 2006 ökade Guy Fawkes-masken i popularitet bland allmänheten.[90] En av de första personerna som populariserade användandet av masken var en Youtube-användare under namnet MadV, som under våren 2006 laddade upp flera videor där han gjorde trollkonster iklädd Guy Fawkes-masken.[91] Maskens riktiga genomslag kom först två år senare när nätaktivistgruppen Anonymous använde sig av masken under Project Chanology, som var en protest mot scientologirörelsens försök att censurera internet, där denna protest väckte stor uppmärksamhet i media.[16][92][93] Anonymous har sedan dess influerats på fler sätt av V för Vendetta främst genom deras sätt att tala[94] och kulisserna de använder sig av i sina videor, men även genom deras budskap att förändra världens institutioner genom att sprida kaos och rädsla i välriktade attacker.[61] Guy Fawkes-masken har även använts vid andra protester än de arrangerade av Anonymous[90] bland annat under protesterna mot ACTA, PIPA och SOPA[95] samt under Occupy-rörelsen.[4][16][93]

    I och med maskens popularitet har försäljningen uppgått till åtminstone 100 000 exemplar om året där WarnerMedia, som äger rättigheterna till masken, får ett arvode för varje officiell Guy Fawkes-mask som säljs.[96][97] Guy Fawkes-masken var den bäst säljande masken på Amazon under början av 2010-talet.[96] Masken har blivit en välkänd protestsymbol och har jämförts med Alberto Kordas kända fotografi av Che Guevara.[10][93]

    Både Moore och Lloyd har uttryckt förvåning och glädje över hur Guy Fawkes-masken har använts i protestsyfte. Moore har sagt att han kände sig upprymd, nöjd och varm inombords när han tittade på nyheterna och såg protesterna utanför scientologirörelsens huvudkvarter och att demonstranterna hade på sig dessa Guy Fawkes-masker.[98] Moore har även sagt att redan när han skapade V i början av 1980-talet hade han en hemlig önskan om att hans idé skulle få en inverkan på människors liv och att det kändes egendomligt när han såg att denna önskan började bli sann.[16] Lloyd har sagt att han är glad över att folk använder masken i syfte att protestera mot tyranni och förtryck.[93] Lloyd sade även att filmen V för Vendetta låg bakom mycket av maskens popularitet och att serieromanen i sig inte kunde ha haft samma genomslagskraft, vilket gjorde honom något sorgsen eftersom han tyckte att serieromanen förtjänade mer erkännande och respekt än vad den fick.[4]

    AnmärkningarRedigera

    1. ^ Serien publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior mellan mars 1982–februari 1985, men denna tidning lades ned innan alla delar av V for Vendetta hade hunnit publiceras. DC Comics tog senare över rättigheterna för V for Vendetta och publicerade alla delar av serien, vilket skedde mellan september 1988 och maj 1989.
    2. ^ Detta var inte en fullständig publicering av V for Vendetta eftersom Thriller lades ned innan publiceringen slutfördes.
    3. ^ Hälften av V for Vendetta publicerades i Magnum Special nummer 6/1993, varefter tidningen lades ned.
    4. ^ Publiceringen av V for Vendetta, som påbörjades i Magnum Special nummer 6/1993, slutfördes i nummer 5/1994 av denna tidning.
    5. ^ I Sverige tidigare benämnd V för Vendetta.

    ReferenserRedigera

    NoterRedigera

    1. ^ [a b] Moore, Alan (mars 1988). ”Introduction” (på engelska). V for Vendetta (New York: DC Comics). 
    2. ^ [a b c d e f g h i j] Moore, Alan (oktober 1983). ”Behind the Painted Smile” (på engelska). Warrior 17. 
    3. ^ Brown, Adrian (16 augusti 2004). ”Headspace: Inside The Mindscape of Alan Moore” (på engelska). Ninth Art. Arkiverad från originalet den 15 december 2007. https://web.archive.org/web/20071215180133/http://www.ninthart.com/display.php?article=867. Läst 6 april 2006. 
    4. ^ [a b c d e] England, Sam (26 oktober 2011). ”Interview with the British man who designed the Anonymous (V for Vendetta) mask, what he thinks of how it's being used” (på engelska). PostDesk. Arkiverad från originalet den 20 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130720110945/http://www.postdesk.com/an-interview-with-the-british-man-who-designed-the-anonymous-v-for-vendetta-mask-on-what-he-thinks-of-how-its-being-used. Läst 21 mars 2012. 
    5. ^ Bruton, Richard (6 november 2010). ”THE UNCOLLECTEDS: NIGHT RAVEN” (på engelska). ForbiddenPlanet.com. Arkiverad från originalet den 15 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140215211023/http://www.forbiddenplanet.co.uk/blog/2010/the-uncollecteds-night-raven/. Läst 15 februari 2014. 
    6. ^ [a b] Beaty & Weiner 2012, s. 614
    7. ^ [a b c d e] Callahan, Tim (5 december 2011). ”The Great Alan Moore Reread: V for Vendetta, Part 1” (på engelska). Tor.com. Arkiverad från originalet den 17 november 2012. https://web.archive.org/web/20121117021147/http://www.tor.com/blogs/2011/12/the-great-alan-moore-reread-v-for-vendetta-part-1. Läst 21 mars 2012. 
    8. ^ Moore & Lloyd 2009, s. 377
    9. ^ Toomer, Jessica (5 november 2018). ”A V for Vendetta guide for making anarchy cool again” (på engelska). Syfy. Arkiverad från originalet den 9 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190609234502/https://www.syfy.com/syfywire/a-v-for-vendetta-guide-for-making-anarchy-cool-again. Läst 9 juli 2019. 
    10. ^ [a b c] Intervju med David Lloyd i New End Gallery av Heri Mkocha (2009).
    11. ^ ”The Making of V for Vendetta” (på engelska). Quarto Knows. 10 september 2015. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180822200345/https://www.quartoknows.com/blog/quartoexplores/the-making-of-v-for-vendetta. Läst 22 augusti 2018. 
    12. ^ Moore & Lloyd 2009, s. 379
    13. ^ [a b c d e] Boudreaux, Madelyn (27 april 1994). ”An Annotation of Literary, Historic, and Artistic References in Alan Moore's Graphic Novel, V For Vendetta” (på engelska). Northwestern State University of Louisiana. Arkiverad från originalet den 16 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110716135725/http://www.enjolrasworld.com/Annotations/Alan%20Moore/V%20for%20Vendetta/V%20for%20Vendetta%20Revised%20-%20Complete.html. Läst 21 mars 2012. 
    14. ^ ”BBC Politics 97: 9 June 1983” (på engelska). BBC. 16 augusti 1997. Arkiverad från originalet den 4 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190604180956/http://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/background/pastelec/ge83.shtml. Läst 18 juli 2019. 
    15. ^ [a b c] Birzer, Bradley J. (26 september 2014). ”V for Vendetta: The Graphic Novel at Its Best” (på engelska). The Imaginative Conservative. Arkiverad från originalet den 11 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180511162443/https://theimaginativeconservative.org/2014/09/v-vendetta-graphic-novel-best.html. Läst 24 juli 2019. 
    16. ^ [a b c d e] Lamont, Tom (26 november 2011). ”Alan Moore – meet the man behind the protest mask” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 5 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130305191040/http://www.guardian.co.uk/books/2011/nov/27/alan-moore-v-vendetta-mask-protest. Läst 22 mars 2012. 
    17. ^ Snider, John C. (mars 2006). ”Movie Review: V for Vendetta” (på engelska). SciFiDimensions. Arkiverad från originalet den 1 april 2009. https://web.archive.org/web/20090401203447/http://www.scifidimensions.com/Mar06/vendetta.htm. Läst 22 mars 2012. 
    18. ^ [a b c d] Muise, Chris. ”Important Characters in "V for Vendetta" by Alan Moore” (på engelska). Hyperink.com. Arkiverad från originalet den 11 april 2013. https://web.archive.org/web/20130411032624/http://www.hyperink.com/Important-Characters-Innbspldquov-For-Vendettardquo-By-Alan-Moore-b260a7. Läst 27 mars 2014. 
    19. ^ [a b c d e] Beaty & Weiner 2012, s. 615
    20. ^ ”V for Vendetta Images: Cover”. Shadowgalaxy.net. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2009. https://web.archive.org/web/20091028000650/http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/images/gallery/cover_1.jpg. Läst 7 juli 2018. 
    21. ^ [a b c d] Klein, Craig. ”V for Vendetta Analysis: Who is V?” (på engelska). Shadowgalaxy.net. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110724063350/http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/whov.html. Läst 28 mars 2012. 
    22. ^ Whiston, Daniel (januari 2005). ”The Craft: An Interview with Alan Moore” (på engelska). Engine Comics. Arkiverad från originalet den 8 februari 2005. https://web.archive.org/web/20050208011631/http://www.enginecomics.co.uk/interviews/jan05/alanmoore.htm. Läst 26 mars 2014. 
    23. ^ [a b c] MacDonald, Heidi (1 november 2005). ”A FOR ALAN, Pt. 1: The Alan Moore interview” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 5 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070305213808/http://www.comicon.com/thebeat/2006/03/a_for_alan_pt_1_the_alan_moore.html. Läst 28 mars 2012. 
    24. ^ [a b c d e] MacDonald, Heidi (1 november 2005). ”A FOR ALAN Pt. 2: the further adventures of Alan Moore” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 21 mars 2006. https://web.archive.org/web/20060321010339/http://www.comicon.com/thebeat/2006/03/a_for_alan_pt_2_the_further_ad.html. Läst 29 mars 2012. 
    25. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 26
    26. ^ [a b c d] Ritch, William Alan (mars 2006). ”"B for Betrayal": How the Wachowskis undermined the message of Alan Moore's V for Vendetta (på engelska). SciFiDimensions. Arkiverad från originalet den 12 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110612111921/http://www.scifidimensions.com/Mar06/betrayal.htm. Läst 3 april 2012. 
    27. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 170
    28. ^ [a b c] Cox, Jared (april 2000) (på engelska). V for Vendetta. http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/jcox.html. Läst 28 mars 2012. 
    29. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 10–13, 18
    30. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 27–28
    31. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 43, 47–56
    32. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 98, 132–134
    33. ^ Callahan, Tim (12 december 2011). ”The Great Alan Moore Reread: V for Vendetta Part 2” (på engelska). Tor.com. Arkiverad från originalet den 17 november 2012. https://web.archive.org/web/20121117021314/http://www.tor.com/blogs/2011/12/the-great-alan-moore-reread-v-for-vendetta-part-2. Läst 4 april 2012. 
    34. ^ Klein, Craig. ”V for Vendetta Analysis: V the Terrorist” (på engelska). Shadowgalaxy.net. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110724062607/http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/vterrorist.html. Läst 28 mars 2012. 
    35. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 15
    36. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 206
    37. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 265
    38. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 177
    39. ^ [a b c d] Beaty & Weiner 2012, s. 616
    40. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 37–39
    41. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 235
    42. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 89–95
    43. ^ Todd, Brittany (1 november 2011). ”Alan Moore's "V for Vendetta" Analysis” (på engelska). HobbyLark. Arkiverad från originalet den 15 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190515133125/https://hobbylark.com/fandoms/V-for-Vendetta-Book-Report. Läst 15 maj 2019. 
    44. ^ Allbery, Russ (13 november 2006). ”Review: V for Vendetta by Alan Moore & David Lloyd” (på engelska). The Eyrie. Arkiverad från originalet den 22 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110522144825/http://www.eyrie.org/~eagle/reviews/books/0-930289-52-8.html. Läst 4 april 2012. 
    45. ^ Khairy, Wael (21 juni 2011). ”V FOR VENDETTA: GUY FAWKES IN EGYPT” (på engelska). Rogerebert.com. Arkiverad från originalet den 6 september 2013. https://web.archive.org/web/20130906151948/http://www.rogerebert.com/far-flung-correspondents/v-for-vendetta-guy-fawkes-in-egypt. Läst 18 februari 2014. 
    46. ^ Scholz, Carter (september 1990). ”In the New Dark Ages” (på engelska). The Comics Journal: sid. 60. 
    47. ^ ”Roman Numerals Chart” (på engelska). Ohio Literacy Resource Center (OLRC). Arkiverad från originalet den 15 november 2013. https://web.archive.org/web/20131115115837/http://literacy.kent.edu/Minigrants/Cinci/romanchart.htm. Läst 18 februari 2014. 
    48. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 34
    49. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 81
    50. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 59
    51. ^ Murray 2017, s. 197
    52. ^ Skinn, Dez (27 maj 2012). ”Warrior: Nine months in the making” (på engelska). Dezskinn.com. Arkiverad från originalet den 26 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130626122003/http://dezskinn.com/quality-comms/. Läst 19 februari 2014. 
    53. ^ ”Warrior Comic” (på engelska). International Hero. 16 augusti 2004. Arkiverad från originalet den 26 april 2017. https://web.archive.org/web/20170426165751/http://www.internationalhero.co.uk/w/warriorcomic.htm. Läst 26 juli 2019. 
    54. ^ [a b c] ”V for Vendetta (1988)” (på engelska). Comic Book DB. Arkiverad från originalet den 29 september 2008. https://web.archive.org/web/20080929171757/http://www.comicbookdb.com/title.php?ID=654. Läst 21 mars 2012. 
    55. ^ [a b] (2006) Sagt som kommentar på DVD-versionen av V för Vendetta i dokumentären England Prevails: V for Vendetta and the New Wave in Comics. Warner Bros. Pictures.
    56. ^ [a b] ”"Absolute V For Vendetta" to feature 100 additional pages at no extra cost” (på engelska). Comic Book Resources. 3 februari 2009. Arkiverad från originalet den 25 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100525104512/http://www.comicbookresources.com/?page=article&id=19834. Läst 10 april 2012. 
    57. ^ Jones, William. ”Review: V for Vendetta” (på engelska). GraphicNovelReporter. Arkiverad från originalet den 17 december 2010. https://web.archive.org/web/20101217044500/http://graphicnovelreporter.com/content/v-vendetta-review. Läst 10 april 2012. 
    58. ^ Goldstein, Hilary (17 mars 2006). ”V for Vendetta: Comic vs. Film (sida 2 av 2)” (på engelska). IGN. Arkiverad från originalet den 25 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100725122437/http://comics.ign.com/articles/696/696867p2.html. Läst 10 april 2012. 
    59. ^ Callahan, Timothy. ”THE ABSOLUTE V FOR VENDETTA” (på engelska). Comic Book Resources. Arkiverad från originalet den 13 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100113065752/http://comicbookresources.com/?page=user_review&id=1721. Läst 10 april 2012. 
    60. ^ Andy (30 oktober 2006). ”V for Vendetta” (på engelska). Grovel. Arkiverad från originalet den 18 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100718062726/http://www.grovel.org.uk/v-for-vendetta/. Läst 11 april 2012. 
    61. ^ [a b] Jordison, Sam (14 november 2011). ”V for Vendetta: Political resonance” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 22 december 2011. https://web.archive.org/web/20111222020304/http://www.guardian.co.uk/books/2011/nov/14/v-for-vendetta-politcal-resonance. Läst 11 april 2012. 
    62. ^ ”The Top 100 (English-Language) Comics of the Century” (på engelska). The Comics Journal 210: sid. 44. Februari 1999. 
    63. ^ [a b] ”Bibliography: V for Vendetta” (på engelska). The Internet Speculative Fiction Database. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?32771. Läst 11 april 2012. 
    64. ^ [a b] ”Prometheus Awards” (på engelska). Libertarian Futurist Society. Arkiverad från originalet den 28 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110628180047/http://www.lfs.org/awards.htm. Läst 11 april 2012. 
    65. ^ ”Pristagare - Tidigare pristagare”. Urhunden.se. Arkiverad från originalet den 13 december 2013. https://web.archive.org/web/20131213035753/http://urhunden.se/pristagare/. Läst 19 mars 2012. 
    66. ^ [a b c] Itzkoff, Dave (12 mars 2006). ”The Vendetta Behind 'V for Vendetta'” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 10 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090310021720/http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=all. Läst 7 oktober 2008. 
    67. ^ Heintjes, Tom (mars 1986). ”Alan Moore On (Just About) Everything” (på engelska). The Comics Journal. 
    68. ^ Johnston, Rich (21 september 2010). ”How DC Comics Killed Wildstorm” (på engelska). Bleeding Cool. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101024173338/http://www.bleedingcool.com/2010/09/21/how-dc-comics-killed-wildstorm/. Läst 4 december 2012. 
    69. ^ ”The Mindscape Of Alan Moore Is Coming To DVD” (på engelska). Flicks News. 24 augusti 2008. Arkiverad från originalet den 24 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110624041936/http://www.flicksnews.net/2008/08/mindscape-of-alan-moore-is-coming-to.html. Läst 20 februari 2014. 
    70. ^ [a b c] ”V för Vendetta” (på engelska). IMDb. 17 mars 2006. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110623203715/http://www.imdb.com/title/tt0434409/. Läst 11 april 2012. 
    71. ^ Griepp, Milton (19 augusti 2005). ”'Vendetta' Delayed: From November to March” (på engelska). ICv2. Arkiverad från originalet den 11 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110611073225/http://www.icv2.com/articles/home/7389.html. Läst 11 april 2012. 
    72. ^ ”BNAT: History - The 7th Voyage of Butt-Numb-A-Thon (2005)” (på engelska). Buttnumbathon.com. 16 augusti 2005. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101028121151/http://www.buttnumbathon.com/blog/history/. Läst 11 april 2012. 
    73. ^ ”James Purefoy Quit 'V For Vendetta' Because He Hated Wearing The Mask” (på engelska). Starpulse.com. 24 februari 2006. Arkiverad från originalet den 6 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110606173245/http://www.starpulse.com/news/index.php/2006/02/24/james_purefoy_quit_v_for_vendetta_becaus. Läst 12 april 2012. 
    74. ^ ”9 Lead Actors Who Were Fired From Movies” (på engelska). WhatCulture.com. 16 augusti 2016. Arkiverad från originalet den 11 december 2018. https://web.archive.org/web/20181211063958/http://whatculture.com/film/9-lead-actors-who-were-fired-from-movies. Läst 30 juli 2019. 
    75. ^ Jacobsen, Kurt (16 augusti 2006). ”V for Vendetta – Graphic Enough?” (på engelska). Logos Journal. Arkiverad från originalet den 16 december 2010. https://web.archive.org/web/20101216210209/http://www.logosjournal.com/issue_5.3/jacobsen.htm. Läst 12 april 2012. 
    76. ^ [a b] Beaty & Weiner 2012, s. 617
    77. ^ [a b] Goldstein, Hilary (17 mars 2006). ”V for Vendetta: Comic vs. Film (sida 1 av 2)” (på engelska). IGN. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071002115539/http://uk.comics.ign.com/articles/696/696867p1.html. Läst 12 april 2012. 
    78. ^ [a b] ”Alan Moore: The Last Angry Man” (på engelska). MTV. 16 augusti 2006. Arkiverad från originalet den 27 april 2010. https://web.archive.org/web/20100427075256/http://www.mtv.com/shared/movies/interviews/m/moore_alan_060315/. Läst 12 april 2012. 
    79. ^ [a b] Diggle, Andy (16 augusti 2006). ”David Lloyd: A Conversation” (på engelska). Newsarama. Arkiverad från originalet den 24 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060524234747/http://www.newsarama.com/general/DavidLloyd/DavidLloyd.htm. Läst 12 april 2012. 
    80. ^ Johnston, Rich (4 oktober 2017). ”SCOOP: Channel 4 Developing A 'V For Vendetta' TV Series” (på engelska). Bleeding Cool. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171005051453/https://www.bleedingcool.com/2017/10/04/scoop-channel-4-v-for-vendetta-tv-series/. Läst 6 oktober 2017. 
    81. ^ Wigzell, Simon. ”Landet där man gör som man vill” (på engelska). Wigzell.net. Arkiverad från originalet den 11 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130711173239/http://wigzell.net/simon/recensioner/landet_daer_man%20goer.html. Läst 21 mars 2012. 
    82. ^ Lindmark, Marcus (februari 2001). ”Landet där man gör som man vill”. SODA (Södertörns högskolas kårtidning) (18): sid. 38. http://www.marcushome.se/images/press/soda_feb2001.pdf. Läst 11 april 2012.  Arkiverad 20 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
    83. ^ Plan-A Productions (19 juni–7 juli 2011). ”Plan-A Productions: Inlägg” (på engelska). Facebook. Arkiverad från originalet den 16 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190516182136/https://www.facebook.com/Plan-A-Productions-179735275414887/posts/. Läst 17 maj 2019. 
    84. ^ Johnston, Rich (6 december 2012). ”V For Vendetta – The Stage Play” (på engelska). Bleeding Cool. Arkiverad från originalet den 3 februari 2013. https://web.archive.org/web/20130203165123/https://www.bleedingcool.com/2012/12/06/v-fro-vendetta-the-stage-play/. Läst 17 maj 2019. 
    85. ^ Freeman, John (6 januari 2013). ”Bringing V for Vendetta to the stage: an interview with Dean Thackeray” (på engelska). Downthetubes.net. Arkiverad från originalet den 16 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190516182034/https://downthetubes.net/?p=344. Läst 17 maj 2019. 
    86. ^ Freeman, John (10 januari 2013). ”In Review: V for Vendetta at the Lass O'Gowrie” (på engelska). Downthetubes.net. Arkiverad från originalet den 17 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190517084635/https://downthetubes.net/?p=334. Läst 17 maj 2019. 
    87. ^ ”Raconteur Radio presents V FOR VENDETTA: a staged radio play parody” (på engelska). coLAB Arts. 1 november 2017. Arkiverad från originalet den 1 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180101214024/http://www.colab-arts.org/v-for-vendetta/. Läst 17 maj 2019. 
    88. ^ Cueva, Cesar (5 mars 2009). ”Set the VCR: Alan Moore Speaks! (The Simpsons "Husbands & Knives" 2007)” (på engelska). Art of the Cartoon. Arkiverad från originalet den 27 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130727212557/http://artofthecartoon.net/2009/03/05/set-the-vcr-alan-moore-speaks-the-simpsons-husbands-knives-2007/. Läst 6 december 2012. 
    89. ^ Kristina (25 september 2012). ”EASTER EGG IN THE DARK KNIGHT RETURNS FEATURE” (på engelska). Dark Knight News. Arkiverad från originalet den 18 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130518094901/http://www.darkknightnews.com/easter-egg-in-the-dark-knight-returns-feature/. Läst 18 maj 2013. 
    90. ^ [a b c] Brady, Kate (4 november 2015). ”Million mask march: How Guy Fawkes became the global face of modern protest” (på engelska). Deutsche Welle. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160822144127/https://www.dw.com/en/million-mask-march-how-guy-fawkes-became-the-global-face-of-modern-protest/a-18826027. Läst 15 augusti 2019. 
    91. ^ MadV (11 april 2006). ”MadV's Channel” (på engelska). YouTube. Arkiverad från originalet den 11 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100111004741/http://www.youtube.com/madv. Läst 4 april 2012. 
    92. ^ Moore, Alan (10 februari 2012). ”Viewpoint: V for Vendetta and the rise of Anonymous” (på engelska). BBC News. Arkiverad från originalet den 25 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130725005719/http://www.bbc.co.uk/news/technology-16968689. Läst 4 april 2012. 
    93. ^ [a b c d] Waites, Rosie (20 oktober 2011). ”V for Vendetta masks: Who's behind them?” (på engelska). BBC News. Arkiverad från originalet den 21 januari 2012. https://www.webcitation.org/64rk7UrSO?url=http://www.bbc.co.uk/news/magazine-15359735. Läst 3 april 2012. 
    94. ^ Goldberg, Daniel (10 februari 2013). ”Hon vet allt om Anonymous”. International Data Group. Arkiverad från originalet den 10 februari 2013. https://web.archive.org/web/20130210152705/http://www.idg.se/2.1085/1.490822/hon-vet-allt-om-anonymous. Läst 11 februari 2013. 
    95. ^ Masnick, Mike (26 januari 2012). ”Polish Politicians Don Guy Fawkes/Anonymous Masks To Protest ACTA Signing” (på engelska). Techdirt. Arkiverad från originalet den 27 januari 2012. https://www.webcitation.org/650wbNC2f?url=http://www.techdirt.com/articles/20120126/12313917555/polish-politicians-don-guy-fawkesanonymous-masks-to-protest-acta-signing.shtml. Läst 12 april 2012. 
    96. ^ [a b] Carbone, Nick (29 augusti 2011). ”How Time Warner Profits from the 'Anonymous' Hackers” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 21 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130521055028/http://newsfeed.time.com/2011/08/29/how-time-warner-profits-from-the-anonymous-hackers/. Läst 12 april 2012. 
    97. ^ Goldberg, Daniel (27 oktober 2012). ”Bakom den vita masken”. International Data Group. Arkiverad från originalet den 25 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140225083316/http://www.idg.se/2.1085/1.473581/bakom-den-vita-masken/sida/1/sidan-1. Läst 7 november 2012. 
    98. ^ Gopalan, Nisha (21 juli 2008). ”Alan Moore Still Knows the Score!” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 2 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110702222429/http://www.ew.com/ew/article/0%2C%2C20213004_5%2C00.html. Läst 12 april 2012. 

    KällorRedigera

    • Beaty, Bart H.; Weiner, Stephen (2012) (på engelska). Critical Survey of Graphic Novels: Heroes and Superheroes. Salem Press Inc. sid. 614–617. ISBN 9781587658655 
    • Moore, Alan; Lloyd, David (2005). V for Vendetta. Egmont Kärnan AB. ISBN 9172697105 
    • Moore, Alan; Lloyd, David (2009) (på engelska). The Absolute V for Vendetta. Vertigo. ISBN 9781401223618 
    • Murray, Chris (2017) (på engelska). The British Superhero. University Press of Mississippi. ISBN 9781496807373 

    Engelska originalcitatRedigera

    1. ^ "Orwell. Huxley. Thomas Disch. Judge Dredd. Harlan Ellison's 'Repent, Harlequin!' Said the Ticktockman, Catman and The Prowler in the City at the Edge of the World by the same author. Vincent Price's Dr. Phibes and Theatre of Blood. David Bowie. The Shadow. Night Raven. Batman. Fahrenheit 451. The writings of the New Worlds school of science fiction. Max Ernst's painting 'Europe After the Rain'. Thomas Pynchon. The atmosphere of British Second World War films. The Prisoner. Robin Hood. Dick Turpin..."
    2. ^ "Naïveté can also be detected in my supposition that it would take something as melodramatic as a near-miss nuclear conflict to nudge Britain towards fascism [...] The simple fact that much of the historical background of the story proceeds from a predicted Conservative defeat in the 1983 General Election should tell you how reliable we were in our roles as Cassandras."
    3. ^ "The only real hint I can give is that V isn't Evey's father, Whistler's mother or Charley's aunt. Beyond that, I'm afraid you're on your own."
    4. ^ "Strip away the context of Fawkes and his conspirators and what you have is rebellion at its most pure form: rebellion against government, against religion, against ideology."
    5. ^ "[...] this terrified me. [...] without thought balloons, how was I going to get over all the nuances of character that I needed to make the book satisfying on a literary level?"
    6. ^ "Lloyd uses an extremely traditional panel structure with little variation in size; this makes for effective pacing, moving the reader through the story, but offers no dramatic flair. [...] [S]ome variation in panel layout, some vertical panels or images without panel boundaries, or even an occasional full-page image could have better captured some of that drama and presence."
    7. ^ "He had tapped the first domino in the line, and one after another, like chik chik chik, the others had fallen."
    8. ^ "I didn't want to tell people what to think, I just wanted to tell people to think, and consider some of these admittedly extreme little elements, which nevertheless do recur fairly regularly throughout human history."
    9. ^ "[...] fantastic entry into the world of subversive comics by the industry's best."
    10. ^ "[...] a dirty world with ugly, fully-realized characters."
    11. ^ "[...] unconventional comic book, with the core of a superhero story, the remnants of an Orwellian nightmare, and the soul of a cabaret show."
    12. ^ "The finest, most intelligent and most relevant British novel of the last 25 years."
    13. ^ "I'm very, very proud of the books I don't own. But I don't want to be associated with them any more because of the fact I don't own them any more [...]."
    14. ^ "It's been turned into a Bush-era parable by people too timid to set a political satire in their own country. [...] It's a thwarted and frustrated and largely impotent American liberal fantasy of someone with American liberal values standing up against a state run by neoconservatives — which is not what the comic V for Vendetta was about. It was about fascism, it was about anarchy, it was about England."
    15. ^ "It's a terrific film. The most extraordinary thing about it for me was seeing scenes that I'd worked on and crafted for maximum effect in the book translated to film with the same degree of care and effect. [...] If you happen to be one of those people who admires the original so much that changes to it will automatically turn you off, then you may dislike the film — but if you enjoyed the original and can accept an adaptation that is different to its source material but equally as powerful, then you'll be as impressed as I was with it."

    Vidare läsningRedigera

    • Di Liddo, Annalisa (2009) (på engelska). Alan Moore: Comics as Performance, Fiction as Scalpel. University Press of Mississippi. ISBN 9781604732139 
    • Khoury, George (2003) (på engelska). The Extraordinary Works of Alan Moore. Raleigh, North Carolina: TwoMorrows Publishing. ISBN 9781893905245 
    • Parkin, Lance (2001) (på engelska). Alan Moore.... Pocket Essentials. ISBN 9781903047705 

    Externa länkarRedigera