Öppna huvudmenyn
Europeiska flaggan Europeiska unionens direktiv
Direktiv 2006/123/EG
Tjänstedirektivet
(Text av betydelse för EES)
Utfärdat av Europaparlamentet, rådet
Rättslig grund art. 47.2, 55 FEG[1]
Offentliggjort i EUT L 376 2008
Celexnummer 32006L0123
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Utfärdat 2006-12-12
Ikraftträdande 2006-12-28
Tillämpningsdatum 2009-12-28
Annan lagstiftning
Ändrar direktiv 98/27/EG
Utgör en del av sekundärrätten
Status: Gällande unionsrätt

Tjänstedirektivet, även känt som Bolkesteindirektivet efter Frits Bolkestein och formellt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, är ett av Europeiska unionens direktiv som trädde i kraft den 28 december 2006 och implementerades den 28 december 2009.

Direktivet innehåller bestämmelser om vilka regler som ska gälla för företag som säljer tjänster mellan olika medlemsstater i Europeiska unionen (EU) och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det finns ett äldre direktiv, direktiv 92/50/EEG om offentlig upphandling av tjänster, som dock inte var alls lika långtgående.

Det som nu kallas tjänstedirektivet utarbetades under flera år och antogs slutligen av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i slutet av 2006. Alla Europeiska unionens medlemsstater var därefter förpliktade att införliva direktivets bestämmelser i den nationella lagstiftningen innan den 28 december 2009. Även de medlemsstater som står utanför unionen men som deltar i inre marknaden via EES, det vill säga Island, Liechtenstein och Norge, var förpliktade att införliva direktivet.

HistoriaRedigera

Rättslig grundRedigera

Syfte och innehållRedigera

Det övergripande syftet med tjänstedirektivet är att skapa tillväxt i tjänstesektorn genom att ta bort administrativt krångel, förkorta handläggningstider och underlätta för tjänsteföretagare att verka inom EU.

På EU:s inre marknad ska fri rörlighet över nationsgränserna gälla för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Detta kallas de fyra friheterna och tillhör EU:s grundprinciper. Men på tjänsteproduktionens område finns i praktiken åtskilliga hinder för detta. Tanken att minska dessa med ett tjänstedirektiv är en viktig del av den s.k. Lissabonstrategin för att öka den ekonomiska dynamiken i EU. Tjänsteproduktionen svarar för 70 procent av sysselsättningen och hälften av unionens samlade BNP men endast för en mindre del av det ekonomiska utbytet mellan EU-länderna.

Frits Bolkesteins förslagRedigera

Den första versionen av förslaget, som lades fram av den nederländske kommissionären Frits Bolkestein 2004, möttes av mycket stark kritik. Huvudregel var den s.k. ursprungslandsprincipen, vilken stipulerar att de regler som gäller i det land där ett tjänsteföretag har sitt säte ska äga tillämpning på dess verksamhet också i andra EU-länder. Kritikerna menade att detta får orimliga konsekvenser då det innebär att 27 EU-länders och 3 EES-länders regelverk ska tillämpas parallellt och samtidigt i varje land i hela EU- och EES-området.

Oron gällde framför allt den risk för social dumpning vad gäller arbetstagares villkor som kritikerna menade skulle bli följden. Det fanns också en rädsla för att direktivet skulle driva fram konkurrensutsättning och privatisering av sociala tjänster, som till exempel sjukvård och undervisning.

Kritiken kom först från fackliga organisationer, bl.a. från svenska LO och TCO som befarade att direktivet skulle försvaga det svenska kollektivavtalssystemet. Den europeiska fackliga samorganisationen (EFS, ETUC) avvisade förslaget under våren 2004. I samband med medlemsländernas ställningstagande till förslaget till ny konstitution för EU hamnade tjänstedirektivet i centrum för debatten i flera länder, bl.a. i Frankrike där uttrycket "den polske rörmokaren" blev något av ett slagord inför folkomröstningen. Under tryck av starka inhemska opinioner uttalade såväl den franska som den tyska regeringen under sommaren 2004 att de inte stödde det bolkesteinska förslaget. Redan tidigare hade den svenska regeringen meddelat att Sverige skulle använda sitt veto i ministerrådet för att stoppa förslagets kontroversiella delar. Därmed var förslaget i realiteten stoppat.

Det antagna förslagetRedigera

Inom de två största grupperingarna i Europaparlamentet, de konservativa (EPP-ED) och socialisterna/socialdemokraterna (PES), fanns en stark önskan att komma ur dödläget med tjänstedirektivet, och arbetet med förslaget återupptogs i parlamentets utskott under hösten 2005. Det resulterade i en kompromiss mellan EPP-ED och PES om ett helt omarbetat förslag som Europaparlamentet godkände i februari 2006. Under våren 2006 ställde sig även EU-kommissionen och ministerrådet, med små justeringar, bakom kompromissförslaget till tjänstedirektiv som blivit slutligt fastställt hösten 2006.

I det nya förslaget är ursprungslandsprincipen utbytt mot en princip om rätt att bedriva verksamhet i hela EU- och EES-området för tjänsteföretag som är etablerade i något medlemsland. Arbetsrättsliga frågor är helt undantagna från direktivets rättskraft. Vad som definieras som allmännyttiga tjänster (till exempel sjukvård) är också undantaget, medan de medlemsländer som så vill kan välja att låta "tjänster av allmänekonomisk betydelse" (till exempel vattenförsörjning) omfattas av direktivet.

Kritik har riktats mot det nya förslaget från både höger och vänster. Från marknadsliberalt håll har framförts att kompromissen är tandlös och inte kommer att medföra någon större ökning av tjänstehandeln över gränserna, medan vänsteranhängare har pekat på oklarheter i gränsdragningen mellan vilka offentliga verksamheter som är undantagna och vilka som kan komma att omfattas. Fackföreningarna i de gamla EU-länderna var i huvudsak positiva, medan besvikna röster hördes från de nya medlemsländerna. Kompromissen mellan de två mäktigaste politiska grupperingar i Europa, de konservativa och socialisterna/socialdemokraterna innebar att förslaget kunde antas. Tjänstedirektivet är nu i kraft och ska vara implementerat i medlemsstaterna sen den 28 december 2009[2].

Den 10 januari 2017 lade den Europeiska kommissionen fram fyra förslag för att underlätta för tjänsteföretagen inom EU[3].

Territoriellt tillämpningsområdeRedigera

Implementeringsförfarandet i detaljRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera