Öppna huvudmenyn

Tintin och hajsjön (originaltitel Tintin et le lac aux requins) är en franskspråkig animerad film från 1972, baserat på belgaren Hergés seriefigur Tintin. För regin svarade Raymond Leblanc, medan serieskaparen Greg skrev manus.

Tintin och hajsjön
(Tintin et le lac aux requins)
GenreÄventyr
RegissörRaymond Leblanc
ProducentEddie Lateste
ManusMichel Régnier
OriginalrösterJacques Careuil
Georges Atlas
Jacques Balutin
Nadine Basile
Jean Berger
OriginalmusikFrançois Rauber
KlippningJean-Pierre Cereghetti
ProduktionsbolagBelvision
Dargaud Films
Raymond Leblanc
DistributionLes Artistes Associés
Premiär
Speltid81 min
LandFrankrike Frankrike
Belgien Belgien
SpråkFranska
IMDb SFDb

Ett seriealbum, med stillbilder från filmen, försedda med pratbubblor, producerades också. 1973 gavs det ut i svensk översättning, som Carlsen/if:s Tintin-album nummer 20[1].

HandlingRedigera

I inledningen får man följa ett inbrott på ett museum. Världens största pärla blir stulen och det är mycket nära att de misslyckas. De byter dock ut den äkta pärlan mot en kopia. Serien fortsätter sedan med att Tintin och Kapten Haddock landar på en stor internationell flygplats i Syldavien på en semesterresa. De tänker tillbringa sin tid tillsammans med deras vän Professor Kalkyl som har en villa ute på landet i Syldavien. De byter till ett litet flygplan men en olycka är nära att ske på det lilla flygplanet och det hade kunnat gå riktigt illa om de inte hade fått hjälp av två barn och deras hund. Barnen som är syldaver heter Niko och Nosjka. De blir goda vänner med Tintin och Kapten Haddock men blir förskräckta över att de ska till den villa som Professor Kalkyl bor i. Villan ligger vid en mystisk insjö som visar sig vara konstgjord och en hel stad har dränkts för att sjön skulle anläggas. Hälften av sjön som heter Flechizaff-sjön visar sig ligga i grannlandet Bordurien vilket i historien har vissa problem. Folk är rädda för sjön och tror att det vilar en förbannelse över den. Mystiken tätnar allt mer i berättelsen då Professor Kalkyls ritningar till en maskin som kan kopiera föremål försvinner. Det visar sig att professorns hushållerska är en spion som stjäl ritningar och dessutom rapporterar till det stora högkvarter som ett gangstersyndikat besitter. Efter ett tag blir Tintins vänner Niko och Nosjka kidnappade av skurkar och bortförda till syndikatets högkvarter som fångar. En mystisk man som visar sig vara banditernas ledare möter Niko och Nosjka. Tintin upptäcker hushållerskan och tar henne helt plötsligt på bar gärning och kommenterar att hon inte precis liknar Mata Hari. Så småningom blir Tintin tvungen att söka sig till skurkarna och möter deras boss som visar sig vara Tintins gamla ärkefiende Rastapopoulos. Tintin hittar Rastapopoulos sittande i en fåtölj framför en stor kontrollpanel där han kan kontrollera hela organisationens aktivitet och även fjärrstyra maskiner som till exempel undervattensfarkoster. Niko och Nosjka försöker rymma och stjäl en undervattensfarkost från banditerna men misslyckas då Rastapopoulos lyckas fjärrstyra farkosten.

InspirationskällorRedigera

Berättelsen har influenser från olika håll. De två syldaviska barnen Niko och Nosjka har i sitt beteende stora likheter med Johan och Lotta i Hergés album om Johan, Lotta och Jocko. De har samma lite lillgamla beteende och de är barn som kan ta upp kamper mot vuxna skurkar, de drar sig inte heller för att slåss mot dem. De har också samma uppfinningsrikedom som Johan och Lotta och som även är en egenskap som Tintin själv visar upp ibland. Det framgår också att Niko och Nosjka behärskar att hantera högteknologi mycket smidigt vilket även Johan och Lotta kan. Niko och Nosjka är dock syldaviska barn medan Johan och Lotta är franska. Rastapopoulos är här en supergangster av ett slag som avviker från de berättelser han tidigare varit med i. Här är han en storskurk som håller sig i en stor hemlig anläggning under vattnet med högteknologi. En del likheter finns med den undervattensanläggning i "S/S Manitoba" svarar inte som är det första albumet med Johan, Lotta och Jocko. Men Rastapopoulos bär också drag av de supergangsters som finns i James Bond och undervattensanläggningen som Rastapopoulos befinner sig i har också typiska drag från filmerna om James Bond. Berättelsen i detta album påminner också till en del om Bond-filmerna.

Hergé har i efterhand aldrig velat kännas vid serieversionen av filmen.

RollistaRedigera

Två filmdubbningar har gjorts, och en dubbning på LP-skiva och kassettband har gjorts där flera utav skådespelarna från 1973 års dubb är med.

  • Dubbningen från 1973 var den som visades på bio, och som på senare tid getts ut på köp-VHS och DVD.
  • Dubbningen från 1981 gavs ut på hyr-VHS av Esselte.
Roll Originalröst Svensk röst (1973) Svensk ljudbok (1973) Svensk röst (1981)
Tintin Jacques Careuil Tomas Bolme Kjell Bergqvist Jonas Bergström
Kapten Haddock Claude Bertrand Åke Lindström Tor Isedal Axel Düberg
Professor Kalkyl Henri Virlogeux Lars Edström Hans Lindgren Jan Nygren
Dupont Paul Rieger Bert-Åke Varg Olof Lundström Orloff Bo Bergstrand
Dupond Guy Piérauld Fredrik Ohlsson Lars Lind
Niko Jacques Vinitzki Claes Löfgren Irene Lindh
Nouchka Marie Vinitzki Katarina Lundqvist
Roberto Rastapopoulos Serge Nadaud John Harryson Jan Nygren
Bianca Castafiore Micheline Dax Kjerstin Dellert Irene Lindh
Poliskommissarie Alain Nobis Bert-Åke Varg Hans Lindgren Jan Nygren
Hejduk med mössa Georges Atlas John Harryson Jan Nygren
Ladislav Georges Hubert Bert-Åke Varg ingen Jan Nygren
Ladislavs fru Jacqueline Brasseur Kjerstin Dellert ingen Irene Lindh
Museumsvakt Jacques Balutin John Harryson ingen Bo Bergstrand
Museumsdirektör Jacques Ciron Bert-Åke Varg ingen Jan Nygren
Flygvärdinna Nadine Basile Doreen Denning Irene Lindh
Pilot Jean Berger Gunnar Ernblad Jan Nygren
Spion med Walkie-talkie Michel Thomas John Harryson ingen Bo Bergstrand
Madame Vlek Nathalie Nerval Gunnar Ernblad Irene Lindh
Sportkommentator på TV Pierre Collet John Harryson ingen Jan Nygren
Övriga röster Edmond Bernard
Maurice Nasil
Nicolas Youmatoff
John Harryson
Bert-Åke Varg
John Harryson
Hans Lindgren
Jan Nygren
Bo Bergstrand

ReferenserRedigera

  1. ^ Eliasson Thomas, Nederman Ulf, Hallin Jakob, red (2011). Alla serier i Sverige 1907-2011. Malmö: Alvglans. sid. 230–231. ISBN 9789175561264 

Externa länkarRedigera