Kjerstin Häggbom Dellert, född 4 november 1925 i Katarina församling i Stockholm, död 5 mars 2018 i Solna, var en svensk operasångerska (sopran), som även grundade och var chef för Ulriksdals slottsteater (Confidencen).

Kjerstin Dellert
Kjerstin Dellert i juni 2013.
FödelsenamnKerstin Dellert
Född4 november 1925
Katarina församling
Stockholm
Död5 mars 2018 (92 år)
Solna distrikt, Stockholms län
MakeCarl-Olof Bergh
(1947–1966; skild),
Nils-Åke Häggbom
(1968–2018; hennes död)
BarnThotte Dellert
FöräldrarOscar Dellert
Lizzie Blomqvist
Känd förO, min Carl Gustaf
Genreopera
Rollsopran
År som aktiv1951–2018

Biografi redigera

Privatliv redigera

Dellert var dotter till grosshandlaren Oscar Dellert (1896–1990) och Elisabet, född Blomqvist (omgift Askell; 1897–1995). Hon studerade vid Franska skolan i Stockholm.[1] Dellert var mellan 1947 och 1966 gift med disponenten Carl-Olof Bergh (1923–2007)[2], med vilken hon fick sitt enda barn, sonen Thotte Dellert.[3] Från 1968 var hon gift med Nils-Åke Häggbom.

Karriär redigera

Dellert debuterade som vokalist när hon med Someone to Watch Over Me vann en radiotävling hos Arthur Godfrey i New York 1948.[4] Som operasångerska debuterade hon på Stora teatern i Göteborg i operetten Sköna Helena 1951 men ville till Operan i Stockholm trots lägre lön där. Debuten där kom 1952 som Musetta i La Bohème. Efter några operettroller gick hon från och med 1954 över till det lyrisk-dramatiska facket med Carmen, Verdis Leonora i Trubaduren och Amelia i Maskeradbalen Från 1961 och framåt sjöng hon mest karaktärsroller, bland annat Florence Pike i Albert Herring 1972.

Bland hennes övriga roller kan uppmärksammas Tosca, Marie i Wozzeck och dubbelrollen Daisy Doody/La Garçonne i Karl-Birger Blomdahls/Harry Martinsons/Erik Lindegrens opera Aniara 1959. Hon pensionerades från Operan 1979.

Hon har även varit känd som initiativtagare och producent för några galaföreställningar med anledning av särskilda firanden, såsom det av riksdagen finansierade och stjärnspäckade divertissemanget som 1976 gavs på Operan inför kung Carl Gustafs och drottning Silvias bröllop (där bland annat Abba för första gången i Sverige framförde Dancing Queen och Dellert framförde O, min Carl Gustaf)[5] och den egna likaså stjärnspäckade 50-årsshowen på Södra teatern föregående höst.[6]

Dellert deltog i Melodifestivalen 1972 och tävlade med låten Kärlek behöver inga ord; i finalen fick hon 10 poäng och hamnade på en fjärdeplats. Hon medverkade även 2008 i SVT:s Stjärnorna på slottet och ansvarade där för den femte och sista dagen.

Hon grundade 1981 Confidencen, Ulriksdals Slottsteater, vars chef hon har varit sedan dess. När hon 2015 fyllde 90 intervjuades hon lite motvilligt i tv om åldrandet[7] och spelade in en svensk version av My Way som först skrivits till hennes 50-årsdag.[8]

Dellert avled den 5 mars 2018[9] i sitt hem efter en tids sjukdom.[10]

Priser och utmärkelser redigera

 
Dellert och prinsessan Christina vid slottsteaterns 40-årsjubileum 2016.

Bibliografi redigera

Diskografi (i urval) redigera

  • Kjerstin Dellert – Del 3 av 3: Populärplattan. 1951–1977. Fischer. Distr. EMI. Svensk mediedatabas.
  • Kjerstin Dellert – Del 1 av 3: Operaskivan. 1952–1979. Fischer 101. Distr. EMI.
  • Kjerstin Dellert. En prima primadonna. Great Swedish Singers. Bluebell ABCD 083.
  • Jussi Björling sings Puccini. Ur La Bohème, (Malmö 1957) och Tosca, (Stockholm 1959). Bluebell ABCD 078. Svensk mediedatabas.
  • Carl Gustaf – skillingtryck och gamla kända visor. Polar POLS 283. Svensk mediedatabas.
  • Primadonna. Kjerstin Dellert, Zarah Leander, Git Gay. Aubergine Records ABLP-501. Svensk mediedatabas.
  • Helmwige i Richard Wagners Valkyrian. Med Birgit Nilsson med flera Kungliga hovkapellet. Dirigent Sixten Ehrling. Caprice CAP 21765. (3 cd). Svensk mediedatabas.
  • Saint-Saëns, Simson och Delila; Berlioz, Trojanerna. Royal Swedish Opera Archives, del 3. Kungliga Hovkapellet. Dirigent Herbert Sandberg. Caprice CAP 22054. (2 cd). Svensk mediedatabas.
  • Wagner at the Royal Swedish Opera 1955–1959. Royal Swedish Opera Archives, del 7. Kungliga hovkapellet. Dirigent Sixten Ehrling. Caprice CAP 22062. (2 cd). Svensk mediedatabas.

Filmografi redigera

 
Kjerstin Dellert med Rutger Nygren i BoccaccioStora Teatern, Göteborg 1951.

Teaterroller redigera

År Roll Produktion Regi Teater
1963 Fru Corrumpus Lås in Era döttrar
Laurie Johnson, Lionel Bart och Bernard Miles
Ivo Cramér Oscarsteatern[13]
1974 Mina sånger de ska leva
Mikis Theodorakis
Pi Lind Nya Komediteatern/
Riksteatern[14]

Se även redigera

  • Ottilielund, ursprungligen Ulriksdals "Gamla värdshus", där Kjerstin Dellert bodde sina sista år i livet.

Källor redigera

 
På 90-årsdagen 2015 uppvaktades Dellert av ett flertal medlemmar i Stadsbrudskåren.
  1. ^ "Per Wästbergs Stockholm" ISBN 9146224963
  2. ^ Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901–2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 .
  3. ^ DELLERT, KJERSTIN, operasångerska, Sthlm i Vem är Vem? / Stor-Stockholm 1962 / sidan 284.
  4. ^ Kjerstin Dellert i förtroende ISBN 91-0-057326-4 sidan 84.
  5. ^ Dagens nyheter 19 juni 1976 om riksdagen, Dellert & ABBA.
  6. ^ Expressen 5 november 1975 och Hänt i Veckan 13 november 1975.
  7. ^ Malou Efter tio, TV4, 19 november 2015.
  8. ^ Kjerstin Dellert, Min Sång, YouTube.
  9. ^ ”Operasångerskan Kjerstin Dellert är död”. Sveriges Radio Kulturnytt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6899591. Läst 5 mars 2018. 
  10. ^ Artikel i Dagens Nyheter
  11. ^ ”Alf Henrikson-stipendiater”. Alf Henriksonsällskapet. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609143550/http://www.alfhenrikson.se/Design/Sidmaterial/Dokument/Stipendiater_FS.htm. Läst 25 februari 2008. 
  12. ^ ”Kjerstin Häggbom Dellert får Kungl. Patriotiska Sällskapets Kulturavsmedalj”. 1 december 2017. http://kungligapatriotiskasallskapet.se/kulturarvsmedaljen/kjerstin-haggbom-dellert-far-kungl-patriotiska-sallskapets-kulturavsmedalj/. Läst 15 januari 2018. 
  13. ^ Folke Hähnel (22 februari 1963). ”Oscars: Sedesam våldtäktsmusical”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-02-22/52/18. Läst 31 augusti 2015. 
  14. ^ Ingmar Glanzelius (21 september 1974). ”Theodorakis: Skönheten blir till ett vapen”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-09-21/257/18. Läst 18 mars 2018. 

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera