Tantalit är sedan namnändring 2002 och 2007[1] inget självständigt mineral utan en samlingsbeteckning för en fast lösning av oxidmineral inom ändleden tantalit-(Fe), tantalit-(Mg) och tantalit-(Mn).

Tantalit
Tantalit-(Fe)
KategoriOxidmineral
GruppColumbit-euxenitgruppen, undergrupp columbit
Kemisk formel(Fe,Mg,Mn)Ta2O6
FärgRöd, brun, svart till grå, ibland iridiserande
Associerade mineralI granitpegmatitier särskilt de med albit, litiumsilikater och litium-mangan-järnfosfater
KristallstrukturOrtorombiska
TvillingbildningVanliga som kontakttvillingar på {201} men även penetrations- eller upprepade tvillingar; hjärtformade
SpaltningTydlig på {010}; mindre tydlig på {100}
BrottHalvmussligt,
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)6–6½
GlansMetallisk, glänsande
TransparensOpak, transparent i tunna flisor
StreckfärgLjust till mörkt rött, brunt till svart
Densitet6,65–8,1
LöslighetOlöslig i vatten

Blandmineralet kan beskrivas med formeln formeln (Fe,Mg,Mn)Ta2O6 och är en oxid mellan tantal och varierad proportion av järn, magnesium och mangan.
• tantalit -(Fe) (tidigare ferrotantalit): Fe2+Ta2O6
• tantalit -(Mg) (tidigare magnesiotantalit): MgTa2O6
• tantalit -(Mn) (tidigare manganotantalit): Mn2+Ta2O6[2]

Tantalit bildar även fast lösning med niobmineralet columbit och kan då betecknas med formeln (Fe,Mg,Mn)(Ta,Nb)2O6. Tantalit och columbit är svåra att särskilja på yttre kännetecken. Båda utgör malmmineral för grundämnena tantal och niob och går då ofta under beteckningen coltan.

Etymologi och historia

redigera

Tantalit har sitt namn efter sitt innehåll av grundämnet tantal. Tantal upptäcktes 1802 av Anders Gustaf Ekeberg och fick då namnet tantalum efter den grekiska gudinnan Tantalos på grund av oxidens olöslighet i syror.[3] Columbium som hade upptäckts 1801 ansågs vara identiskt med grundämnet tantal men Heinrich Rose kunde 1844 visa att columbium till stor del innehöll ett annat ämne än tantal. Rose kallade detta ämnet för niob efter Niobe, dotter till Tantalos.

Egenskaper

redigera

Tantalit karakteriseras av att halten tantal är större än halten niob. Beroende på halten järn och mangan indelas tantalit i tantalit-(Fe), FeTa2O6, respektive tantalit-(Mn), MnTa2O6. Densiteten minskar med ökande halt niob, men påverkas obetydligt av proportionen järn-mangan. Det finns även snarlika mineral där andra metaller än järn och mangan ingår, till exempel yttrotantalit-(Y) (Y,Ca,Fe2+)(Ta,Nb)O4 och stibiotantalit SbTaO4.[4][5] Tantalit är ett hårt (Mohs = 6–6½) och tungt (D=6,65–8,1) blandmineral med färg från rödlätt och röd över brun till svart färg och rött, mörkbrunt eller svart streck. Blandmineralet syns opakt utom i ytterst tunna snitt.

Separation av tantal från niob

redigera

Tantalit innehåller, förutom grundämnet tantal även en varierande halt av grundämnet niob. Dessa två grundämnen är kemiskt mycket lika och därmed svåra att separera från varandra. I tidiga metoder användes destillation av flyktiga föreningar eller fraktionerad kristallisation. I mitten av 1900-talet kom de att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.[4][6][7]

Förekomst

redigera

Tantalit förekommer ofta i granitpegmatiter, särskilt i sådana med albit, litiumsilkater och litium-mangan-järnfosfater.[8] Associerade mineral är albit, mikroklin, beryll, lepidolit, muskovit, turmalin, spodumen etc. I Sverige har mineralet påträffats i till exempel Utö järngruva (Stockholms skärgård), Finnbo kvartsbrott (Falun), Varuträsk kvartsfältspatsbrott (VNV Skellefteå) och Ytterby gruva fältspatsbrott (Vaxholm).[5] Stora tillgångar finns i Australien och Brasilien, men den största brytningen sker nu i Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.[9]

Användning

redigera

Tantalit är en av de viktigaste källorna för grundämnet tantal. En stor del av förbrukningen av tantal går till kondensatorer inom elektronikindustrin. Andra användningar är i glaslinser i form av tantaloxid och i form av tantalkarbid i skärande verktyg.[9]

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ http://cnmnc.main.jp/ Arkiverad 15 augusti 2019 hämtat från the Wayback Machine. IMA- List of Minerals, Updated list of IMA-approved minerals (March 2021)
  2. ^ Loberg, Bengt (1990). ”Columbit-tantalit-serien”. i K. Marklund et al.. Nationalencyklopedin. ISBN 91-7024-620-3 
  3. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, sjunde upplagan ISBN 91-20-06123-4, kapitel 30c sidan 654
  4. ^ [a b] Enghag, Per (1998). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Stockholm: Industrilitteatur AB. sid. 133–135. ISBN 91-7548-511-7 
  5. ^ [a b] Hedin, Lars-Håkan; Jansson, Mikael (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. sid. 96-97. ISBN 978-91-88528-58-2 
  6. ^ Ayanda, Olushola S.; Adekola, Folahan A.. Journal of Minerals & Materials Characterization & Engineering 10 (3): sid. 245-256. 
  7. ^ Ungerer, Marietjie (2012). ”Separation of Tantalum and Niobium by Solvent Extraction”. http://dspace.nwu.ac.za/bitstream/handle/10394/9850/ungerer_m.pdf?sequence=1. Läst 1 februari 2016. 
  8. ^ Berry, L.G.; Mason, Brian (1959). Mineralogy - concepts, descriptions, determinations. San Francisco: W.H. Freeman. sid. 378-79 
  9. ^ [a b] Papp, J.F. (2016). ”U.S. Geological Survey, Mineral Commodity Summaries, January 2016, Tantalum”. http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/commodity/niobium/mcs-2016-tanta.pdf. Läst 14 maj 2016.