Öppna huvudmenyn

Utö gruvor är ett antal nedlagda järnmalmsgruvor belägna på norra Utö i Stockholms södra skärgård.

Utö gruvor
Gruvor
Nyköpingsgruvan i september 2012.
Nyköpingsgruvan i september 2012.
Land Sverige Sverige
Landskap Södermanland
Län Stockholms län
Kommun Haninge kommun
Distrikt Utö distrikt
Koordinater 58°57′58″N 18°19′47″Ö / 58.96611°N 18.32972°Ö / 58.96611; 18.32972
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postort Utö
Utö gruvors läge i Stockholms län
Red pog.svg
Utö gruvors läge i Stockholms län
Wikimedia Commons: Utö gruvor

Innehåll

HistorikRedigera

Historiskt sett anses de vara Sveriges äldsta järnmalmsgruvor, eftersom brytning torde ha skett där redan på 1100-talet, vilket indikerats av ett slaggfynd i Visby. Slaggen visade spår av den sällsynta lithiumamfibolen holmquistit, ett mineral som endast förekommer på Utö.[1][2] Fyndets betydelse är dock omtvistad.[3]

Äldsta belägget på gruvdrift härrör från 1544 gruvor sägs finnas på byn Tremas ägor.[3] Trema bys ägor omfattade då det som tidigare utgjort en egen ö norr om Kyrkviken och Södra Fladen. Trema gavs 1442 i morgongåva av Erengisle Nilsson på Hammersta till sin hustru Brita Olofsdotter (Tott). Hon sålde 1494 Trema till Sten Sture den äldre som efter en längre tvist fick besittning av ön. Efter honom tillföll Trema 1528 Gustav Vasa.[4]

Verksamheten utökades i större skala i början på 1600-talet när nya malmfyndigheter gjordes och då Finngruvan och Långgruvan togs upp. En silvergruva öppnades 1607 i områdets nordligaste del och vad som där bröts under några år var en silverhaltig blyglans. Silvergruvans håla går ännu att beskåda.

Enligt en skrift från 1624 fanns nio gruvor, varav de djupaste schakten mätte cirka 16-17 meter. Totalt bröts cirka 2,5 miljoner ton.[1]

Utö gruvor tillhörde under större delen av 1600-talet ätten Bielkenstierna. 1684 drogs de dock in till kronan och arrenderades ut. Då ryssarna 1719 brände all bebyggelse på Utö förstördes även gruvorna. Bruten malm tippades i sjön, husgrunder bröts upp och varpsten tippades i gruvhålen som vattenfylldes. Man lyckades dock återuppta gruvdriften och malmbrytningen kulminerade under perioden 1750 till 1850.[3]


1766 togs det första gruvorten upp vid gruvorna. Malmen fraktades under en tid på 1600-talet till en masugn på Ornö, men kom senare att bearbetas vid bruk efter hela den svenska kusten, utömalm fraktades även till masugnar i Finland. 1804 övertogs driften av Utö Gruvbolag som bildades av ett konsortium av 19 järnbruk som köpte hela Utö med gårdar och allt. Gruvbrytningen lades ned 1879, men 1942 köpte Ställbergs Gruv AB norra delen av Utö med avsikt att bryta bly, zink och uran. Man genomförde omfattande provborrningar och planerade även under 1950-talet anläggandet av en stor hamn. Av planerna blev dock intet och 1973 sålde bolaget området till Skärgårdsstiftelsen.[3]

De största öppna schakten är Nyköpingsgruvan (215 meter djup).

Sju av Utös gruvorRedigera

  • Finngruvan, malmen levererades till hyttor i Finland.
  • Liljebergsgruvorna, uppkallade efter en av gruvornas föreståndare.
  • Långgruvan, 75 m djup, schaktet är avlångt eftersom det följer en långsträckt malmåder.
  • Nyköpingsgruvan, även kallad Storgruvan. Malmen levererades till hyttor utanför Nyköping.
  • Skogsgruvan, efter läget i skogen.
  • Spensgruvan, ett likhetsnamn efter en spene.
  • Storgruvan, densamma som Nyköpingsgruvan, är med djupet 215 m den största av gruvorna.
  • Östra Brottgruvan, läget i förhållande till malmkroppen är östligt.

BilderRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Utö, ett naturgeografiskt studiematerial, av Karl-Erik Perhans 1987
  2. ^ Hedin, Lars-Håkan (1985). Mineral i Sverige: en fälthandbok. Stockholm: Bonnier fakta. sid. 157. Libris 7246959. ISBN 91-34-50581-4 
  3. ^ [a b c d] Sörenson, Ulf (2004). Vägvisare till Stockholms skärgård: en kulturguide från Understen till Landsort. Stockholm: Prisma. sid. 341. Libris 9409149. ISBN 91-518-4003-0 
  4. ^ Det medeltida Sverige 2:1 Tören

Vidare läsningRedigera

  • Bodstedt, Ivan August (1945). ”Utö järnväg”. Historik över Sveriges småbanor, bruks-, gruv- m.fl. banor: under tiden 1802-1865. Stockholm. sid. 181-182. Libris 1285504 

Externa länkarRedigera