Svartvingad glada
Svartvingad glada[2] (Elanus caeruleus) är en glada inom släktet Elanus.
| Svartvingad glada Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
| Familj | Hökartade rovfåglar Accipitridae |
| Släkte | Elanus |
| Art | Svartvingad glada E. caeruleus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Elanus caeruleus | |
| Auktor | Desfontaines, 1789 |
| Hitta fler artiklar om fåglar med | |
UtseendeRedigera
_in_Hyderabad_W_IMG_4418.jpg)
Svartvingad glada mäter 31–36 cm och är ungefär stor som en lärkfalk. Den är till största delen mycket ljus men dess undre handpennor och delar av dess övre täckare är svarta. Vingarna är tämligen spetsiga och breda och stjärten är tvärskuren, vilket är ett karaktärsdrag för glador. Juvenilen har en mer brunaktig hjässa och ett rostfärgat bröst.
Biotop och födaRedigera
Den svartvingade gladan häckar i halvöken och slättland, men även vid skogskanter nära floder. Fågeln bygger sitt bo i träd. Dess basföda är mindre däggdjur, insekter och andra fåglar. Den födosöker ofta genom att ryttla. Den glidflyger likt kärrhökarna och har då vingarna lyfta i ett grunt V.
Utbredning och taxonomiRedigera
Svartvingad glada häckar i Afrika och Asien så långt österut som Nya Guinea. Den har relativt sent koloniserat sydvästra Europa från Marocko.[3] Den brukar delas upp i fyra underarter:[4]
- Elanus caeruleus caeruleus – förekommer i sydvästra Europa, Afrika och på sydvästra Arabiska halvön
- vociferus-gruppen
- Elanus caeruleus vociferus – förekommer från Pakistan till östra Kina, Indokina och Malackahalvön
- Elanus caeruleus hypoleucus – förekommer på Stora- och Små Sundaöarna, på Sulawesi och i Filippinerna
- Elanus caeruleus wahgiensis – förekommer på Nya Guinea
Underarten wahgiensis inkluderas ofta i hypoleucus.[5]
Uppträdande i SverigeRedigera
Svartvingad glada påträffades för första gången i Sverige i april 2004 på Balgö och i Sällstorp utanför Varberg i Halland. Efter det har ytterligare tre individer påträffats.[6]
Status och hotRedigera
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I många områden är denna art den allra vanligaste rovfågeln.[1] I Europa tros det häcka 1.100-2.600 par.[1]
ReferenserRedigera
NoterRedigera
- ^ [a b c d e] BirdLife International 2013 Elanus caeruleus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 23 januari 2014.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
- ^ Svensson et al., 2009, s:114-115
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
- ^ Svartvingad glada Arkiverad 23 september 2016 hämtat från the Wayback Machine., Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
KällorRedigera
- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 114-115. ISBN 978-91-7424-039-9
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör svartvingad glada.
Wikispecies har information om Elanus caeruleus.
Wiktionary har ett uppslag om svartvingad glada.
