Saxstjärtsglada

afrikansk fågelart bland hökfåglarna

Saxstjärtsglada[2], även kallad svalglada (Chelictinia riocourii) är en afrikansk fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar, vida spridd i norra tropiska Afrika.[3]

Saxstjärtsglada
Status i världen: Sårbar[1]
Chelictinia riocourii -Far North Region, Cameroon -flying-8.jpg
Saxstjärtsglada i Kamerun.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteChelictinia
Lesson, 1843
ArtSaxstjärtsglada
C. riocourii
Vetenskapligt namn
§ Chelictinia riocourii
Auktor(Vieillot, 1822)
Hitta fler artiklar om fåglar med

KänneteckenRedigera

UtseendeRedigera

Saxstjärtsglada är en liten, smärt grå och vit glada med en ganska liten näbb, brett huvud, långa spetsiga vingar och en djupt kluven stjärt. Adulta fåglar är övervägande blekgrå ovan och vita under, med vit panna och en svart fläck runt ögat. Ögonen är tydligt röda. I flykten syns mörkgrå vingpennor som kontrasterar mot inre delen av undersidan av vingen. Vidare syns ett tydligt svart band tvärs över vingknogen. Ungfåglarna är mörkare på ryggen med rostfärgade kanter på fjädrarna och mer gräddfärgad undertill. Flykten är nästan tärnlik och den ryttlar ofta likt en tornfalk.[4]

LätenRedigera

Saxstjärtsglada är mestadels tystlåten, men under häckningstid kan ett kvittrande och raspigt tjattrande läte höras.[5]

Utbredning och systematikRedigera

Saxstjärtsglada förekommer i Afrika, söder om Sahara[3], i ett bälte från Mauretanien till Etiopien, Kenya, Somalia och norra Uganda.[1] Den har även observerats i Eritrea och Jemen.[1]

Fågeln placeras som ensam art i släktet Chelictinia, nära släkt med pärlglada och gladorna i Elanus. Dessa är tillsammans systergrupp till resten av familjen hökar. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

LevnadssättRedigera

Arten bebor arid savann i Sahel. Under häckning livnär den sig huvudsakligen av skinkar och andra ödlor, men även små ormar, gnagare och leddjur. Den jagar huvudsakligen från luften och faller ner mot bytet på marken, men kan även fånga byten i luften, framför allt insekter som flyr gräsbränder. När termiter kommer till eller gräshoppor svärmar kan saxstjärtsglador samlas i stora antal. De har även setts samlas kring boskap.[4]

HäckningRedigera

Saxstjärtsgladan häckar i lösa kolonier med upp till 20 par, men kan också häcka för sig, huvudsakligen från maj till augusti men från december till mars i väst och från mars till juni i Kenya. Den bygger ett litet kvistbo som placeras i en akacia eller törnbuske två till åtta meter ovan mark, ofta nära ett stort rovfågelbo som sekreterarfågelns eller en brun ormörns.[4]

Status och hotRedigera

Saxstjärtsgladan tros minska relativt kraftigt i antal till följd av habitatförlust, så pass den anses vara utrotningshotad av internationella naturvårdsunionen IUCN, placerad i kategorin sårbar (VU). Beståndet är relativt litet och uppskattas till mellan 30 000 och 67 000 vuxna individer.[1]

NamnRedigera

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Antoine Nicolas François Dubois Comte de Riocour (eller Riocourt) (1761–1841), fransk naturforskare och samlare av specimen.[6] Den har även kallats svalglada’’, men blev 2022 tilldelat nytt namn av svenska BirdLife Sveriges taxonomikommitté för att särskilja den från svalstjärtsgladan och rimma bättre med det engelska namnet Scissor-tailed Kite.[2]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2011 Chelictinia riocourii Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ [a b] Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Christopher Helm. sid. 449. ISBN 0-7136-8026-1 
  5. ^ Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235 
  6. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkarRedigera