Svarthalsad skräddarfågel

fågelart i familjen cistikolor

Svarthalsad skräddarfågel[2] (Orthotomus atrogularis) är en asiatisk fågel i familjen cistikolor inom ordningen tättingar.[3]

Svarthalsad skräddarfågel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljCistikolor
Cisticolidae
SläkteOrthotomus
ArtSvarthalsad skräddarfågel
O. atrogularis
Vetenskapligt namn
§ Orthotomus atrogularis
AuktorTemminck, 1836

Kännetecken redigera

Utseende redigera

Svarthalsad skräddarfågel är en typisk skräddarfågel, 11–12 cm lång med grönaktig ovansida och rostfärgad hjässa. Den har relativt lång och nedböjd näbb samt svart bröstband. Honan är karakteristiskt gul på en fläck vid vingknogen samt på undre stjärttäckarna. Det roströda på hjässan är relativt utbrett jämfört med långstjärtad skräddarfågel.[4][5]

 
 
Ungfågel

Läten redigera

Lätena beskrivs i engelsk litteratur som nasala "krri krri krri" och "tew".[6]

Utbredning och systematik redigera

Svarthalsad skräddarfågel delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]

Tidigare behandlades drillskräddarfågel som en underart till svarthalsad skräddarfågel. Vidare har svarthalsad skräddarfågel, visayaskräddarfågel och brunpannad skräddarfågel behandlats som en och samma art, men de skiljer sig åt lätesmässigt, morfologiskt och genetiskt.[7]

Familjetillhörighet redigera

Cistikolorna behandlades tidigare som en del av den stora familjen sångare (Sylviidae). Genetiska studier har dock visat att sångarna inte är varandras närmaste släktingar. Istället är de en del av en klad som även omfattar timalior, lärkor, bulbyler, stjärtmesar och svalor.[8] Idag delas därför Sylviidae upp i ett antal familjer, däribland Cisticolidae.

Levnadssätt redigera

Svarthalsad skräddarfågel hittas i olika typer av skogar. Fågeln ses vanligtvis i par födosökande lågt i tät växtlighet på jakt nästan uteslutande efter insekter och andra mycket små ryggradslösa djur. Den häckar i samband med regnsäsongen, mellan mars och augusti i nordöstra Indien och februari till september i Sydostasien. Boet är en vävd gräspung.[4]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde med stabil populationsutveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som lokalt vanlig.[9]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Orthotomus atrogularis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Madge, S. (2018). Dark-necked Tailorbird (Orthotomus atrogularis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/58568 8 november 2018).
  5. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  6. ^ Grewal, B.; Harvey, B.; Pfister, O. 2002. A photographic guide to the birds of India. Christopher Helm, London.
  7. ^ Sheldon, F.H., Oliveros, C.H., Taylor, S.S., McKay, B., Lim, H.C., Rahman, M.A., Mays, H. & Moyle, R.G. (2012) Molecular phylogeny and insular biogeography of the lowland tailorbirds of Southeast Asia (Cisticolidae: Orthotomus). Mol. Phylogenet. Evol. 65(1): 54–63.
  8. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, and U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  9. ^ Baker, K. 1997. Warblers of Europe, Asia and North Africa. Princeton University Press, Princeton.

Externa länkar redigera