Sune Sik var en svensk ädling som 4 april 1297 gjorde en donation till Vreta kloster.[2] Han förefaller enligt en tolkning av Natanael Beckman även ha bekostat renoveringen av ett kapell i klostret och gravlagts där.[3] Sune Sik bar en vapensköld med en lilja på sned, [4] vilket kan ses i original i grevliga Braheska biblioteket på Skokloster. På grund av vapnet och att han tillhörde samma släktkrets har han antagits vara farfar till Sune Andersson, stamfar till ätten Lillie (Löfstadsätten).

Sune Sik
Personfakta
Nämnd 4 april 1297 gjorde en donation till Vreta kloster
Begravd Vreta kloster
Släkt
Frälse- eller adelsätt Lillie (Löfstadsätten)?

En lilja på sned. Sune Sik förde detta vapen, då han 1297 stadfäste en donation till Vreta kloster.[1]

Det finns uppgifter om en annan, äldre Sune Sik som son till kung Sverker den äldre. Diskussioner om vem den Sune är som begravts i Vreta klosters kyrka har förekommit ända in i vår tid,[3] eftersom det inte finns bevarade samtida källor där kungasonen nämns.[5] Kungasonen har till och med förklarats som en fantasi, byggd kring adelsmannens namn och grav.[3] Bådas gravar kan dock finnas inom klostrets område, medan det förefaller sannolikt att det är den äldre mannens stoft som ligger under det gravmonument som fortfarande bär Sune Siks namn, inne i kyrkan.[6][7]

KällorRedigera

  1. ^ Gillingstam, HansLillie, släkt i Svenskt biografiskt lexikon (1981)
  2. ^ Sune Sik. ”Sune Siks Stadfästelsebref”. Svenskt Diplomatarium. Riksarkivet. http://62.20.57.212/ra/medeltid/FMPro?-db=hk.fp5&-format=detail.html&-lay=webb&-sortfield=brevnummer&-op=eq&Personnamn=Sune%20Sik&-max=10&-recid=34375&-find=. Läst 14 mars 2011. ”Sune Sik kungör att han i närvaro av Öjar "drabbæ" och munken Nils i Alvastra m.fl. överenskommit med abbedissan Katarina i Vreta att godset "Bryigstat", omfattande 3 delar av en åtting, som hans svärmor Argun skänkt till Vreta kloster, för evigt skulle tillhöra detta kloster men med förbehåll att han eller hans hustrus arvingar skulle kunna återköpa det för 24 mark gängse mynt närhelst de ville.” [död länk]
  3. ^ [a b c] Natanael Beckman (1921). ”Kungagravar och edeltidshistoria” (PDF). Fornvännen: sid. 46. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1921_022. Läst 14 mars 2011. 
  4. ^ Svenska sigiller från medeltiden av Bror Emil Hildebrand
  5. ^ ”Huvudkartotek över medeltidsbreven”. Svenskt Diplomatarium. Riksarkivet. 8 mars 2011. http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=8004&refid=8005. Läst 14 mars 2011. 
  6. ^ Ahnlund, Nils (1945). Historisk tidskrift (Svenska historiska föreningen). 
  7. ^ Lindberg, Markus (2004). Mörkfors, Gunnel. red. Kulten - makten - människan: arkeologi i Östergötland. Meddelanden från Östergötlands länsmuseum 2003. Linköping: Östergötlands länsmuseum & Östergötlands fornminnes- och museiförening. sid. 72, 74, 80. Libris 9512562. ISBN 91-85908-52-5