Öppna huvudmenyn

Stentrast

fågelart i familjen flugsnappare

Stentrast[2] (Monticola saxatilis) är en bergslevande tätting i familjen flugsnappare.[3]

Stentrast
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Monsax.jpg
Adult hane
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFlugsnappare (se text)
Muscicapidae
SläkteStentrastar
Monticola
ArtStentrast
M. saxatilis
Vetenskapligt namn
§ Monticola saxatilis
AuktorLinnaeus, 1766
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och läteRedigera

Stentrasten är en medelstor men kompakt trast med kort stjärt och fågeln mäter mellan 17 och 20 centimeter. I adult sommardräkt är hanen omisskännlig med sitt gråblå huvud, roströda bröst, undersida och yttre stjärtfjädrar, mörka vingar och vita rygg. Honor och subadulta är mindre slående, med brunvattrad översida och ljusorange vattrad undersida. I flykten ser man på båda könen det mörkbruna mittenpartiet av stjärten som flankeras av de roströda yttre stjärtfjädrarna. Hanens sång är klar och melodisk.

UtbredningRedigera

Stentrasten häckar i södra Europa och nordvästra Afrika, österut genom Centralasien till norra Kina. Den är en flyttfågel vars hela världspopulation övervintrar i Afrika söder om Sahara. Den är en ovanlig gäst i norra Europa.

Stentrasten i SverigeRedigera

Det har observerats fem stentrastar i Sverige fram till och med 2014. Den första var en juvenil hane som upptäcktes död den 22 november 1954 på Samrealskolans gård i Filipstad i Värmland. Den första levande fågeln sågs i oktober 1988 vid Torneträsk i Abisko, Lappland. Därefter har den setts i juli 1998 i Altersbruk i Piteå, Norrbotten, i tre dagar i maj 1999 i Agunnaryd i Småland samt i slutet av maj 2005 på Utlängan i Blekinge.[4]

FamiljetillhörighetRedigera

Stentrastarna ansågs fram tills nyligen liksom bland andra buskskvättor, stenskvättor ochrödstjärtar vara små trastar. DNA-studier visar dock att de är marklevande flugsnappare (Muscicapidae) och förs därför numera till den familjen.[5][6]

EkologiRedigera

Stentrasten häckar på branta klippiga sluttningar i torra områden, oftast på en höjd av minst 1500 meter. Den bygger sitt bo i klippskrevor och håligheter i berg och lägger mellan fyra och fem ägg. Den är en allätare som har en diet av främst insekter och bär.

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av igenväxning och habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka knappt 90.000 till 283.000 par.[1] Europa antas utgöra 20% av artens utbredningsområde, varför världspopulationen mycket preliminärt kan uppskattas till mellan knappt en miljon och 2,8 miljoner vuxna individer.[1]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rufous-tailed Rock-thrush, tidigare version.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2012 Monticola saxatilis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Stentrast, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  5. ^ Sangster, G., P. Alström, E. Forsmark, and U. Olsson (2010), Multi-locus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae), Mol. Phylogenet. Evol. 57, 380-392.
  6. ^ Zuccon, D., and P.G.P. Ericson (2010c), A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae), Zool. Scripta 39, 213-224.

KällorRedigera

Externa länkarRedigera