Stapelstad

En stapelstad (egentligen förrådsstad), var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder.

Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad.

Svenska stapelstäder

Svenska städer med stapelstadsrättigheter var bland andra:

• Björneborg i dagens Finland
• Borgå i dagens Finland (1617, förlorade slutligen stapelrätten till Helsingfors i 1640)
• Ekenäs i dagens Finland
• Falkenberg (1647-1660, 28 december 1866-)
• Fredrikshamn i dagens Finland (1723-1743, då Fredrikshamn överlämnades till Ryssland enligt Freden i Åbo)
• Göteborg
• Gävle
• Halmstad
• Haparanda
• Helsingborg
• Helsingfors i dagens Finland (1617)
• Härnösand
• Karleby i dagens Finland
• Karlshamn
• Karlskrona
• Karlstad
• Kaskö i dagens Finland (stapelrätt 1785, i samband med stadsprivilegier)
• Kungälv
• Landskrona
• Lidköping
• Linköping
• Lovisa i dagens Finland (Fick Fredrikshamns stapelrätt i 1743)
• Luleå
• Lysekil (stapelstadsrättigheter 1 april 1903)
• Malmö
• Norrköping
• Nyköping
• Oskarshamn (från 1856)
• Stockholm (monopol på utrikeshandeln österut)
• Söderköping (tom 1720-talet)
• Södertälje
• Sölvesborg
• Torshälla stad (från 1604 och under följande decennier)
• Uddevalla (från 1658, då Bohuslän blev svenskt)
• Uleåborg i dagens Finland (stapelrätt 1765)
• Uppsala (från 1880-talet)
• Vadstena
• Varberg
• Vasa i dagens Finland
• Viborg i dagens Ryssland
• Västervik
• Ystad
• Åbo i dagens Finland
• Örebro (stapelstadsrättigheter från 24 april 1896)
• Örnsköldsvik (stapelstadsrättigheter 1 juli 1894)

Se även

• nederlagsrätt