Sparviero-klass är en klass italienska robotbåtar med bärplan byggda på 1970-talet. Med ett deplacement på bara 60 ton är de bland de minsta robotbåtar som byggts. Tre fartyg i klassen har tillverkats på licens i Japan. De japanska fartygen har annorlunda beväpning och går därför under namnet 1-go-klass.

Sparviero-klass
Allmänt
TypRobotbåt
VarvFincantieri, Sumitomo
Operatörer Italiens flotta
 Japans marina självförsvarsstyrkor
Underklasser1-go-klass
Byggda1971 − 1984
I tjänst1974 – 2005 (Italien)
1993 – 2010 (Japan)
Fartyg tillhörande klassenSe fartyg
Antal byggda10
Planerade11
Avbeställda1
Utrangerade10
Tekniska data
Deplacement60 ton (standard)
62,5 ton (full)
Längd23,0 meter
24,6 meter (med uppfällda bärplan)
Bredd10,8 meter
12,0 meter (med uppfällda bärplan)
Djupgående4,3 meter (deplacerande)
1,8 meter (planande)
Framdrift
FramdriftCODOG
Huvudmaskin1 × Isotta Fraschini ID38 N6V dieselmotor
1 × Rolls-Royce Proteus gasturbin
Maskinstyrka160 hk + 5 000 hk
Prestanda
Maxfart50 knop
Marschfart8 knop (med dieselmotor)
Räckvidd400 NM (i 45 knop)
1 200 NM (i 8 knop)
Lastförmåga
Besättning10 (inklusive 2 officerare)
Beväpning
Huvudartilleri1 × 76 mm OTO Melara 76/62 (Italien)
1 × 20 mm M61 Vulcan (Japan)
Robotar2 × OTO Melara Otomat (Italien)
4 × SSM-1B (Japan)

Historia redigera

I slutet av 1960-talet designade Carlo Rodriguez med stöd av Boeing en bärplansbåt delvis baserad på Boeings testfartyg USS Tucumcari. Italiens flotta beställde en första prototyp med namnet Sparviero (sparvhök) 1970. Fartyget började byggas av Alinavi i La Spezia i april 1971 och sjösattes 9 maj 1973. Fartyget togs i tjänst 15 juli 1974, men några fler fartyg var egentligen inte påtänkta. I stället var planen att Italien skulle köpa ett antal fartyg av Pegasus-klass från USA. Amerikanska flottans ovilja att satsa pengar på Pegasus-klassen gjorde dock att Italien 1977 valde att i stället beställa ytterligare sex fartyg av Sparviero-klass, den här gången av Fincantieri som köpt upp Alinavi.

Även om fartygen var snabba och tungt beväpnade för sin storlek var de inte helt lyckade. De hade svårt att operera i grov sjö och även i lugnt väder hade de problem med vibrationer. De var inte heller så snabba som planerat. Planerna på att byta ut Rolls-Royce Proteus mot en större gasturbin från Allison lades ner av kostnadsskäl. I stället installerades vatteninsprutning i gasturbinen för att temporärt kunna öka effekten.

År 1991 tecknade Japan ett avtal med Fincantieri för att tillverka upp till 12 stycken fartyg på licens för att ersätta sina äldre torpedbåtar. Sumitomo började bygga de två första båtarna i mars 1991. Övriga båtar sköts på framtiden på grund av kostnaderna för Japans deltagande i Gulfkriget. Ett tredje fartyg började byggas i mars 1993, men inga fler fartyg beställdes. De japanska båtarna hade SSM-1B i stället för Otomat vilket gjorde att man fick plats med fyra robotar i stället för två. I normala fall bärs dock bara två robotar. Även 76 mm-kanonen byttes ut mot en 20 mm Vulcan automatkanon.

Sparviero och Nibbio avrustades 1991 respektive 1998 följt av resterande fartyg i klassen 2005. De japanska fartygen avrustades också några år senare.

Fartyg i klassen redigera

Italien redigera

Namn Nummer Kölsträckt Sjösatt Tagen i tjänst Avrustad
Sparviero P 420 april 1971 9 maj 1973 15 juli 1974 30 september 1991
Nibbio P 421 1 augusti 1977 29 februari 1980 7 mars 1980 10 oktober 1996
Falcone P 422 1 oktober 1977 27 oktober 1980 7 mars 1982 1 augusti 2005
Astore P 423 1 juli 1978 20 juli 1981 5 februari 1983 1 augusti 2005
Grifone P 424 15 november 1978 1 december 1981 5 februari 1983 1 augusti 2005
Gheppio P 425 16 maj 1979 24 juni 1982 20 september 1983 1 augusti 2005
Condor P 426 21 mars 1980 25 januari 1983 7 april 1984 1 augusti 2005

Japan redigera

Namn Nummer Kölsträckt Sjösatt Tagen i tjänst Avrustad
PG 01 821 25 mars 1991 17 juli 1992 22 mars 1993 6 juni 2008
PG 02 822 25 mars 1991 17 juli 1992 22 mars 1993 6 juni 2008
PG 03 823 8 mars 1993 15 juni 1994 13 mars 1995 24 juni 2010

Källor redigera

Se även redigera