Wikipedia

Smutsgam

fågelart bland hökfåglarna

Smutsgam (Neophron percnopterus) är en karakteristisk liten gam som häckar i södra Europa, norra Afrika och i Asien, så långt österut som Indien. [2] Liksom många andra gamarter har den minskat kraftigt i antal. Den kategoriseras som starkt hotad av IUCN.

Smutsgam
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteNeophron
Savigny, 1809
ArtSmutsgam
N. percnopterus
Vetenskapligt namn
§ Neophron percnopterus
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
De tre underarternas utbredningsområden och flyttrörelser.

Utseende redigera

Smutsgamen är en liten gam, men ändå medelstor rovfågel, 60 till 70 centimeter lång. Flyktsilhuetten är karakteristisk med breda välfingrade vingar och kilformad stjärt. Fjäderdräkten är mycket ljus, blekgrå med gulbruna inslag på huvud och nacke. Ving- och armpennor är svarta. Det nakna ansiktet är gult, liksom basen på den svartspetsade näbben.

Läte redigera

Smutsgamen är en tystlåten fågel som endast sällan hörs. Den yttrar då olika sorters lågt visslande, stönande, väsande och skallrande ljud.[3]

Utbredning och systematik redigera

Smutsgamen förekommer över ett stort område i den Gamla världen och häckar från södra Europa och norra Afrika i väster till västra och södra Asien. Mycket tillfälligt kan de också förekomma på Sri Lanka.[4]

Underarter redigera

Smutsgamen delas vanligen upp i tre underarter med följande utbredning:[2]

  • Neophron percnopterus percnopterus – häckar i Afrika och södra Europa till nordvästra Indien. Övervintrar i Afrika och på Arabiska halvön
  • Neophron percnopterus majorensis – stannfågel på Kanarieöarna
  • Neophron percnopterus ginginianus – stannfågel i Nepal och i större delen av Indien förutom i nordväst

De tre underarterna uppvisar klinala skillnader på grund av förflyttningar och genetiskt flöde mellan populationerna.[5] Nominatformen, N. p. percnopterus, har det största utbredningsområdet och förekommer i södra Europa, norra Afrika, Mellanöstern och nordvästra Indien. Populationerna som häckar i den tempererade zonen flyttar vintertid söderut till delar av Afrika och till Arabiska halvön. Signifikant för underarten är att den har grå näbb.

 
N. p. ginginianus i Indien.

Neophron percnopterus ginginianus förekommer på den indiska subkontinenten och är den minsta av de tre underarterna. Signifikant för taxonet är dess ljusgula näbb.[6][7] Underartsepitetet härstammar från Gingee i södra Indien där den franska upptäcktsresanden Pierre Sonnerat beskrev den som Le Vautour de Gingi och den fick sitt vetenskapliga namn av John Latham 1790 i hans Index Ornithologicus.[8][9]

En liten population, som bara förekommer på östra Kanarieöarna har visat sig utgöra en distinkt underart, och beskrevs 2002 som Neophron percnopterus majorensis. Den är genetiskt mer avlägsen från ginginianus än från percnopterus. Till skillnad från närbelägna populationer i i Afrika och södra Europa, är den en stannfågel och är även genomsnittligen större. Dess underartsepitet majorensis härleds från "Majorata", den antika namnet för ön Fuerteventura.[5][10]

Nikolai Zarudny och Härms beskrev 1902 en underart, rubripersonatus, från Baluchistan. I beskrivningen har den djupare rödorange skinn[11] på huvudet och gul spets på den mörka näbben. Taxonet accepteras sällan som underart utan behandlas oftast som en hybridform mellan olika underarter.[12][7]

Flyttrörelser redigera

De flesta smutsgamar som häckar i tempererade områden flyttar söderut till tropiska Afrika, söder om Sahara, över vintern. Kringflackande individer kan dock förekomma så långt söderut som Sydafrika. Liksom många andra stora glidflygande flyttfåglar undviker de långa sträckor över vatten.[13][14] Fåglarna från Italien korsar Medelhavet från Sicilien till Tunisien och gör sträckan över havet så kort som möjligt genom att ta rutten via öarna Marettimo eller Pantelleria.[15]

De som flyttar via Iberiska halvön korsar Medelhavet vid Gibraltar sund medan andra tar sig till Afrika via länderna närmast öster om Medelhavet.[16][17][18]

Flyttande fåglar kan avverka upp till 50 mil om dagen. Målet är Saharas södra gränsland, som kan ligga 550 mil från deras häckningsområde. Subadulta fåglar som inte uppnått häckningsålder kan övervintra på grässtäpper och halvöken i Sahelregionen.[17]

Smutsgam i Sverige redigera

Smutsgamen är den gam som påträffats flest gånger i Sverige, med sju fynd, merparten i Skåne eller på Öland.[19] Det första fyndet gjordes utanför Gullspång i Västergötland 16 juni 1973. Ytterligare ett fynd har gjorts i Jokkmokk 1997, men det har bedömts osäkert huruvida fågeln nått Sverige på naturlig väg eftersom den tillhörde den mer geografiskt avlägsna underarten ginginianus.

Släktskap redigera

Tidigare trodde man att alla gamla världens gamar var släkt med varandra, men detta är en artificiell gruppering efter likartat utseende. Smutsgam, palmgam och lammgam bildar en klad som tillsammans står nära klätterhökarna och lite mer avlägset bland annat bivråkar och bazor.

Ekologi redigera

Smutsgamen förekommer huvudsakligen på torra slätter och kullar, i Himalaya upp till 2 000 meters höjd på sommaren. De bygger sina bon huvudsakligen på steniga klippor, ibland på utskjutande avsatser på höga byggnader i städer och i stora träd.[4] Smutsgamen är en allätande rovfågel som lever av as, sköldpaddor, insekter, ryggradslösa djur, ägg och avföring. Den födosöker oftast ensam, men kan samlas i grupper på soptippar eller vid åtlar.[1]

Smutsgamen och människan redigera

Status och hot redigera

Smutsgamen har minskat mycket kraftigt i Indien på kort tid med mer än 90 procent, troligen till följd av förgiftning av veterinärläkemedlet diklofenak. Den har även under en längre tid minskat i Europa och Västafrika. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför sedan 2007 som starkt hotad (EN).[1] I Europa beräknades populationen 2015 till 3 000–4 700 par.[1]

I kulturen redigera

Smutsgamen vördades i faraoniska Egypten.

Referenser redigera

Artikeln bygger delvis på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Egyptian vulture, läst 2018-08-12

Noter redigera

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Neophron percnopterus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ Ferguson-Lees, J., and D. A. Christie (2001). Raptors of the World. Christopher Helm, London, UK.
  4. ^ [a b] Ali, Sálim; Ripley, Sidney Dillon (1978). Handbook of the birds of India and Pakistan, Volume 1 (2). Oxford University Press. sid. 310–314. ISBN 978-0-19-562063-4 
  5. ^ [a b] Donázar et al. 2002b.
  6. ^ Peters 1979, sid. 304.
  7. ^ [a b] Rasmussen & Anderton 2005.
  8. ^ Jardine & Selby 1826.
  9. ^ Latham 1787, sid. 7.
  10. ^ Kretzmann et al. 2003.
  11. ^ Hartert 1920.
  12. ^ Zarudny & Härms 1902.
  13. ^ Yosef, Reuven; Alon, Dan (1997). ”Do immature Palearctic Egyptian Vultures Neophron percnopterus remain in Africa during the northern summer?” (PDF). Vogelwelt 118: sid. 285–289. Arkiverad från originalet den 2014-12-06. https://web.archive.org/web/20141206202801/http://www.birdsofeilat.com/pdfiles/1997%20Egyptian%20Vulture%20migration.pdf.  Arkiverad 6 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 december 2014. https://web.archive.org/web/20141206202801/http://www.birdsofeilat.com/pdfiles/1997%20Egyptian%20Vulture%20migration.pdf. Läst 16 juni 2012. 
  14. ^ Spaar, Reto (1997). ”Flight strategies of migrating raptors; a comparative study of interspecifìc variation in flight characteristics”. Ibis 139 (3): sid. 523–535. doi:10.1111/j.1474-919X.1997.tb04669.x. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1474-919X.1997.tb04669.x. 
  15. ^ Agostini, Nicolantonio; Premuda, Guido; Mellone, Ugo; Panuccio, Michele; Logozzo, Daniela; Bassi, Enrico; Cocchi, Leonardo (2004). ”Crossing the sea en route to Africa: Autumn migration of some Accipitriformes over two Central Mediterranean islands” (PDF). Ring 26 (2): sid. 71–78. doi:10.2478/v10050-008-0062-6. Arkiverad från originalet den 2012-03-26. https://web.archive.org/web/20120326124750/http://www.raptormigration.org/Agostini%20et%20al%202004%20-%20Ring.pdf. Läst 16 juni 2012.  Arkiverad 26 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120326124750/http://www.raptormigration.org/Agostini%20et%20al%202004%20-%20Ring.pdf. Läst 16 juni 2012. 
  16. ^ García-Ripollés, Clara; López-López, Pascual (2006). Penteriani, Vincenzo. red. ”Population size and breeding performance of Egyptian vultures (Neophron percnopterus) in eastern Iberian Peninsula”. Journal of Raptor Research 40 (3): sid. 217–221. doi:10.3356/0892-1016(2006)40[217:PSABPO]2.0.CO;2. ISSN 0892-1016. http://www.uv.es/lolopas/JRR_2006.pdf. 
  17. ^ [a b] Meyburg, Bernd-U.; Gallardo, Max; Meyburg, Christiane; Dimitrova, Elena (2004). ”Migrations and sojourn in Africa of Egyptian vultures (Neophron percnopterus) tracked by satellite”. Journal of Ornithology 145 (4): sid. 273–280. doi:10.1007/s10336-004-0037-6. https://www.researchgate.net/publication/227320094_Migrations_and_sojourn_in_Africa_of_Egyptian_vultures_Neophron_percnopterus_tracked_by_satellite. 
  18. ^ Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Christopher Helm. sid. 417–420. ISBN 978-0-691-12684-5 
  19. ^ Smutsgam, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

Trycka källor redigera

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Smutsgam&oldid=54113389”