Öppna huvudmenyn

Rennäringslagen (1971:437) är den lag som reglerar rennäringens villkor i Sverige. Enligt lagens portalparagraf tillkommer renskötselrätten den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får endast utövas av same som är medlem i sameby.

I rennäringslagen fastställs inom vilka områden renskötsel får bedrivas (§ 3–8). Året-runt-marker är Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen, renbetesfjällen i Jämtlands län samt ytterligare några områden i Jämtlands län och Dalarnas län. Vinterbetesmarker, där renarna får uppehålla sig under perioden 1 oktober–30 april, utgörs av övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen samt "sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året".

Rennäringslagen innehåller också bestämmelser om samebyar. Medlem i sameby är (11 §):

  • same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
  • same som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
  • den som är make eller hemmavarande barn till medlem, eller efterlevande make eller underårigt barn till avliden medlem.

Samebyn får inte bedriva någon annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (9 §). Medlemmar i samebyn får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna under den tid då renskötsel är tillåten där (25 §). Renskötselområdet fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Detta gjordes ursprungligen av länsstyrelsen, numera av sametinget.

Innehåll

HistoriaRedigera

1886 års renbeteslagRedigera

Genom lag (1886:38) angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige formaliserades för första gången lapparnas rätt till renbete. Lagen avsåg renskötsel i hela Sverige, men förhållandena i Jämtland-Härjedalen dominerade förberedelsearbetet. [1] Lagen sade att de hade rätt att uppehålla sig med sina renar inom lappmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län, på renbetesfjällen i Jämtlands län samt inom andra områden "hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt" (1 §).

I lagen finns ingen definition av vilka som omfattades av lagstiftningen. Lagstiftaren tycks dock ha förutsatt att den endast skulle gälla renskötande samer.[2]

Lagen stadgade att "[d]e för Lapparne afsatta land" skulle indelas i territoriella lappbyar (5 §). Avsikten var att de gamla lappskattelanden samtidigt skulle avskaffas och renskötseln hädanefter bedrivas gemensamt över större områden. Den personliga renskötselrätten skulle alltså ersättas med en kollektiv rätt. Detta var dock inte uttryckligen formulerat, och i praktiken levde lappskattelanden kvar, i synnerhet i Västerbottens län.[3]

Enligt lagen skulle varje lappby inom sig välja en ordningsman (9 §). Denne skulle hålla ordning inom byn och fungera som kontaktperson gentemot länsstyrelsen.

Vad gäller jakt och fiske sade lagen att samerna fick betjäna sig av land och vatten inte bara på "för dem afsatta land" utan också på annan utmark inom lappmarkerna under den tid då de fick uppehålla sig där med sina renar (21 §). Dessa rättigheter fick de inte upplåta till någon annan, men länsstyrelsen kunde tillåta sådana upplåtelser.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1887 i Västerbottens och Norrbottens län, den 1 januari 1889 i Jämtlands län.

1898 års renbeteslagRedigera

Redan under 1890-talet började en revidering av den första renbeteslagen att diskuteras, eftersom konflikter hade uppstått mellan bofasta och renskötare i Västerbottens och Jämtlands län. För att lösa frågan tillsattes en "lappkommitté" 1895. Den föreslog bland annat att ordningen inom renskötseln skulle förbättras genom att varje lappby skulle få en lokalt anpassad byordning. Byordningen skulle innehålla bestämmelser om bland annat fördelningen av sommarbetesmarker, nödvändigt antal renvaktare och flyttningar.[4]

År 1898 kom så nästa renbeteslag, lag (1898:66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Där infördes byordningar enligt lappkommitténs förslag. Renskötarna fick lämna förslag om hur byordningen skulle se ut, men den skulle fastställas av länsstyrelsen (9 §).

Även 1898 års renbeteslag saknade definition av vem som omfattades av lagen. År 1917 slog dock justitieministern fast i en proposition att när lagen talade om "lapparna" avsågs endast den renskötande befolkningen. Detta gällde även i fråga om jakt och fiske.[5]

Så snart lagen trätt i kraft började lappfogdarna utforma byordningar. I Västerbottens län och södra Norrbottens län kom de gamla lappskattelanden att ligga till grund för den indelning av betesområden som skedde i byordningarna.[6]

1928 års renbeteslagRedigera

Under 1920-talet genomfördes ytterligare utredningar om den svenska samepolitiken i allmänhet och rennäringen i synnerhet. Mycket av utredningsarbetet utfördes av Johan Widén, före detta landshövding i Jämtlands län, som därigenom fick stort inflytande på lagstiftningens nya utformning. Bland annat slog han fast att renskötselrätten bara tillkom ett begränsat antal personer, och att det därför måste slås fast vilka dessa personer var.[7]

Detta genomfördes också i nästa renbeteslag, lag (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. I den första paragrafen sades att rätt till renskötsel tillkom den som var av lapsk härkomst, under förutsättning att någon av hans föräldrar eller mor- eller farföräldrar arbetat med renskötsel. Om en kvinna med renskötselrätt ingick äktenskap med en man utan renskötselrätt förlorade hon sin egen rätt, medan motsvarande inte gällde för en man. I samma paragraf sades att med "lapp" i lagens mening menades den som äger rätt till renskötsel. För att få utöva sin renskötselrätt måste man tillhöra lappby.

I den nya lagen definierades också för första gången vilka som hörde till lappbyn. Det var samer som arbetade med renskötsel inom lappbyn, som tidigare gjort det men inte hade någon annan stadigvarande sysselsättning, som fått tillstånd av landshövdingen att flytta in till lappbyn, eller som var hustru, änka eller hemmavarande barn till någon i nämnda kategorier (8 §).

Genom 1928 års renbeteslag infördes den uppdelning mellan renskötande och icke renskötande samer som sedan dess haft stor betydelse för det samiska samhället. Inte minst väsentligt var att den samiska rätten till land och vatten förbehölls de renskötande samerna.[8]

Inom varje lappby skulle renskötarna utse en ordningsman, precis som tidigare, men hans uppgifter formulerades nu i andra ordalag. Ordningsmannen pålades det ansvar och fick det skydd som tillkom en statlig tjänsteman. Han skulle vaka över "efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen". När lappbyn gjort sitt val av ordningsman skulle landshövdingen "pröva den valdes lämplighet för befattningen samt, därest han finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall föreskriva nytt val" (13 §).

1971 års rennäringslagRedigera

Under 1950- och 1960-talen framhölls i olika utredningar att samarbetet mellan renskötarna i byarna behövde förbättras. Lappbyn måste ha en styrelse och bli en juridisk person. Detta förverkligades i och med 1971 års rennäringslag, den lag som ännu gäller med vissa ändringar. Efter förslag från Svenska Samernas Riksförbund ersattes samtidigt termen lappby med sameby – ett ord som redan under några år använts inom den nyinstiftade rennäringsnämnden, vars ledamöter företrädde näringen.[9]

Rennäringslagen innehåller detaljerade bestämmelser om hur samebyn ska styras och fungera. I stora drag fungerar samebyn som en ekonomisk förening. Det finns emellertid också skillnader. Bland annat bildas samebyarna direkt genom rennäringslagen, inte genom medlemmarnas beslut. På så sätt påminner samebyn om en kommun.[10]

Kritik och konflikterRedigera

I och med de första renbeteslagarna stadfästes de renskötande samernas rätt för första gången i lag. Samtidigt blev de icke renskötande samernas rätt beroende av administrativa upplåtelser. Därigenom infördes en grundläggande skillnad mellan olika kategorier av samer. Med tiden har detta inneburit en allt skarpare uppdelning i olika grupper.[5]

Frågan om vem som får bli medlem i sameby och därmed kan utöva renskötselrätt har ställts på sin spets i bland annat Vapstens sameby. Där har olika personer med tidigare anknytning till renskötseln i området försökt bli medlemmar, men nekats.[11][12][13]

De renskötande samernas rätt till jakt och fiske på ’’utmark’’ har lett till konflikter om den så kallade dubbelregistreringen, som innebär att samebymedlemmar kan jaga älg på privatägd mark ovan odlingsgränsen.[14]

Vinterbetesmarkernas omfattning definieras inte i lagstiftningen. Detta har blivit föremål för rättslig prövning i bland annat Nordmalingsmålet (Västerbottens län) och Rätansmålet (Jämtlands län). [15]

NoterRedigera

  1. ^ Lars Thomasson: Ur jämtlandssamernas nutudshistoria - en mer än hundraårig kulturkamp, Gaaltie, Östersund 2002, ISBN 91-631-2771-7
  2. ^ Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. Kulturens frontlinjer, 1402-8506 ; 32. Umeå: [Institutionen för nordiska språk, Univ.]. Libris 7772165. ISBN 91-88466-41-8 
  3. ^ Lundmark, Lennart (2006). Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år. Rättshistoriska skrifter. Serien 3, 1650-2299 ; 8. Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning. sid. 168. Libris 10097144. ISBN 91-85190-78-0 
  4. ^ Lantto, Patrik (2012). Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971. Miscellaneous publications, 1651-5455 ; 14. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. sid. 77–78. Libris 12767427. ISBN 978-91-7459-304-4 
  5. ^ [a b] Ruong, Israel (1982). Samerna i historien och nutiden. Aldus akademi, 99-0167082-9 (4., helt omarb. uppl.). Stockholm: Bonnier fakta. sid. 188. Libris 7246806. ISBN 91-34-50051-0 (inb.) 
  6. ^ Lundmark, Lennart (2006). Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år. Rättshistoriska skrifter. Serien 3, 1650-2299 ; 8. Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning. sid. 173–174. Libris 10097144. ISBN 91-85190-78-0 
  7. ^ Lantto, Patrik (2012). Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971. Miscellaneous publications, 1651-5455 ; 14. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. sid. 146. Libris 12767427. ISBN 978-91-7459-304-4 
  8. ^ Lantto, Patrik (2012). Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971. Miscellaneous publications, 1651-5455 ; 14. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. sid. 147. Libris 12767427. ISBN 978-91-7459-304-4 
  9. ^ Lantto, Patrik (2012). Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971. Miscellaneous publications, 1651-5455 ; 14. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. sid. 274–276. Libris 12767427. ISBN 978-91-7459-304-4 
  10. ^ Bengtsson, Bertil (2004). Samerätt: en översikt. Norstedts juridik. sid. 59 
  11. ^ ”Ursprungssame får inte medlemskap i Vapsten sameby”. http://www.natverketnorden.se/fall/stigh_j/sh_j_vapsten.htm. Läst 29 januari 2011. 
  12. ^ Anneli Kråik (15 mars 2010). ”En Davids kamp mot Goliat”. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524225211/http://blogg.vk.se/annelikraik/2010/03/15/en-davids-kamp-mot-goliat-162320/. Läst 29 januari 2011. 
  13. ^ Anneli Kråik (21 oktober 2010). ”Rättvisa till slut!”. Arkiverad från originalet den 6 december 2011. https://web.archive.org/web/20111206021408/http://blogg.vk.se/annelikraik/2010/10/21/rattvisa-till-slut-194310/. Läst 29 januari 2011. 
  14. ^ Filip Gerhardsson. ”Synpunkter på den licensierade älgjakten ovan odlingsgränsen i Västerbottens län”. http://www.natverketnorden.se/fakta/utredningar/fg-algjakt-odlingsgransen.htm. Läst 29 januari 2011. 
  15. ^ Olof T. Johansson. ”Lawsuit No T71/98 Edenström and other forest owners from Rätan and Klövsjö parish, Tassasen Sámi community”. http://www.oloft.com/evidence.htm. Läst 1 februari 2011. 

Se ävenRedigera

Externa länkarRedigera

Vidare läsningRedigera