Prokonsul
| Romarriket | |
 Romarrikets statsskick och förvaltning | |
| Historiska perioder | |
| Roms kungatid 753–509 f.Kr. Romerska republiken | |
| Ordinära magistrater | |
| Konsul (Rom) Praetor Prokonsul Propraetor |
Edil Kvestor Tribun Censor Curator |
| Extraordinära magistrater | |
| Diktator Magister Equitum |
Ståthållare triumviri Decemvir |
| Ämbeten, titlar och hederstitlar | |
| Kejsare | |
| Legatus Dux Officium Prefekt Praetorianprefekt Vicarius Vigintisexviri Liktor Magister militum Imperator |
Princeps senatus Pontifex maximus Tetrark Augustus Augusta Africanus Caesar Dekurion Dominus Domina |
| Institutioner och juridik | |
| Romerska senaten Cursus honorum Romerska folkförsamlingen |
Romersk rätt Romerskt medborgarskap Imperium Auktoritet Kollegialitet |
Under den romerska republiken följde ämbetet prokonsul efter ett konsulat i det antika Rom. En prokonsul kunde utses genom lottdragning (tillsammans med propraetorerna) till ståthållare över en romersk provins i ett år, samt uppbar juridisk immunitet under de fem år som titeln innehades.
Under det kejsarriket var kejsaren dessutom själv prokonsul över de kejsarliga provinserna, där han utnämnde legater. De senatoriala provinserna styrdes fortfarande av prokonsuler.
Av senatsprovinsernas styresmän under kejsartiden var bara två "riktiga" konsuler, de i provinserna Africa och Asia. [1]
Källor redigera
Julius Caesar, Inbördeskriget, översättn. Ingemar Lagerström, Stockholm: Norstedts 2007.
Noter redigera
- ^ Bra Böckers lexikon, 1979.