Konsul (Rom)

det högsta ämbete i det antika Rom
Romarriket
Roman SPQR banner.svg

En del av Romportalen
Romarrikets statsskick och förvaltning

Historiska perioder
Roms kungatid
753509 f.Kr.

Romerska republiken
50927 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr.395 e.Kr.

Västromerska riket
395476

Östromerska riket
3951453

Ordinära magistrater
Konsul (Rom)
Praetor
Prokonsul
Propraetor
Edil
Kvestor
Tribun
Censor
Curator
Extraordinära magistrater
Diktator
Magister Equitum
Ståthållare
triumviri
Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus
Dux
Officium
Prefekt
Praetorianprefekt
Vicarius
Vigintisexviri
Liktor
Magister militum
Imperator
Princeps senatus
Pontifex maximus
Tetrark
Augustus
Augusta
Africanus
Caesar
Dekurion
Dominus
Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten
Cursus honorum
Romerska folkförsamlingen
Romersk rätt
Romerskt medborgarskap
Imperium
Auktoritet
Kollegialitet

Konsul (latin consul) var titeln på den romerska republikens två likställda högsta ämbetsmän. De hade den högsta verkställande makten i riket. Konsulerna avlöste, enligt traditionen, kungen Tarquinius Superbus vid monarkins fall år 509 f.Kr.[1]

ÄmbetetRedigera

Till konsul kunde endast väljas den som hade tidigare erfarenhet genom att ha varit praetor, edil, folktribun eller innehaft annat ämbete. Två konsuler valdes för att samregera under ettårsperioder. De utövade sin makt varannan månad och benämndes den månaden consul maior. Konsulerna var ordförande i senaten och folkförsamlingen, och de var högsta befälhavare i krig. Deras namn användes för datering av det året de tjänstgjorde.En före detta konsul bar titeln prokonsul. Efter ämbetstiden som konsul utsågs ofta prokonsuln till ståthållare över en romersk provins.[källa behövs] Ifall en konsul inte kunde fullfölja sin ämbetsperiod tillsattes en ersättare, som kallades consul suffectus[2]

Symboler för konsulatet var den särskilda ämbetsstolen (sella curulis), ämbetsdräkten (toga praetexta) och även de spöknippen (fasces), som konsulernas livvakter liktorerna bar.[2]

HistoriaRedigera

Till en början kunde endast patricier väljas; från 365 f.Kr. även plebejer. Efter att mer specialiserade ämbeten skapats i samband med Roms administrations utökning avträddes mycket av konsulernas civila uppgifter, men den militära befogenheten kvarstod.[2]

Rollen som konsul tappade mycket av sin politiska relevans efter att Augustus tagit över som kejsare och Roms period som republik ersattes med kejsardömet. Från och med Augustus började ämbetsåret även delas upp i mindre delar, ibland bara två månader, och i dessa fall var det årets två första konsuler som namngav året.[2]

Rollen levde kvar ända tills Diocletianus förändrade det politiska styret i Rom och skilde på rollerna som militär ledare och administrativt ansvarig.[källa behövs] Efter Arcadius delning av romarriket i två halvor år 395 e.Kr tillsattes den ene konsuln i Konstantinopel.[2] Titeln konsul utdelades ibland av påvedömet efter det Västromerska rikets fall, bland annat erbjöd påve Gregorius III konsulatet till Karl Martell år 739[3], och Leo IV gjorde den då fyraårige Alfred den store till konsul när denne skickats till Rom.[4] I Östromerska riket avskaffades konsulämbetet av kejsar Leo VI år 887.[5]

Romerska republikens konsulerRedigera

Listans äldre del sågs redan av historieskrivaren Livius (död år 17 e.Kr) som osäker, och dagens historieskrivning ifrågasätter om det alls fanns några konsuler under republikens första tid.[6]

(...)

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Livius, Ab Urbe Condita, I:60
  2. ^ [a b c d e] NE 
  3. ^ archive.org: World History Encyclopedia (2001) 
  4. ^ Oxford DNB 
  5. ^ Riedel 2018, s. 100
  6. ^ Beard 2016, s. 131

Tryckta källorRedigera

Digitala källorRedigera