Parthenon (på grekiska Παρθενών) är ett tempel som byggdes mellan 447 f.Kr. och 438 f.Kr då själva byggnaden var klar. Sedan tog finslipning och arbetet med statyer ytterligare cirka 6 år. Parthenon stod därmed klart 432 f.Kr, strax innan det Peloponnesiska kriget.[1]

Parthenon
(Παρθενών)
Tempel
Parthenon år 2013
Parthenon år 2013
Etymologi: från parthenos, ’jungfru’
Land Grekland Grekland
Stad Aten
Läge Akropolis
 - höjdläge 150 m ö.h.
 - koordinater 37°58′17″N 23°43′35″Ö / 37.97139°N 23.72639°Ö / 37.97139; 23.72639
Längd 69,5 m
Bredd 30,9 m
Höjd 11 m
Arkitekt Iktinos, Kallikrates
Stil klassisk
Material sten
Påbörjad 447 f.Kr.
 - Slutförd 432 f.Kr.
Ägare Greklands regering
GeoNames 8354432
Världsarv
Nummer 404
Förstörd 26 September 1687
Parthenons södra del.

Att byggnadens ursprungliga namn skulle vara Parthenon är omdiskuterat, då det kallades Hekatompedos (“hundrafotstemplet”) i inventeringslistor från 400-talet f.Kr., där guld och silver förvarades tillsammans med den gyllene statyn av Athena och Nike. En anledning till att byggnaden kommit att kallas Parthenon är bland annat romerska historikers verk, där templet kallas för Parthenon,[2] se likheter i dagligt tal med Big Ben och Colosseum.

Detta Parthenon har i nutid kommit att ge ansikte åt ”ett klassiskt grekiskt tempel” och är det första och största flaggskeppet för Perikles stora strukturförvandling.[3] Trots att byggnaden kom att se ut som ett tempel var detta inte Parthenons funktion. År 454/453 f.Kr flyttades det delisk-attiska sjöförbundets skattkammare från Delos till Aten.[4] Detta förbund hade år 477 f.Kr. ingåtts mellan Aten och de stadsstater som varit under persiskt välde, bland annat med syfte att skydda sig mot perserna och garantera de grekiska stadsstaternas frihet. Förbundet finansierades genom att allierade betalade skatt.[5] I samband med att koalitionens administration flyttades till Aten växte ett nytt behov fram; en plats att bevara skatter. Dels skatter från förbundet men även tributer i form av silver åt Athena i samband med den årliga panathenaiska festivalen. Även om byggnaden i sig kom att se ut som ett tempel var detta inte dess funktion. Den antika kultstatyn kom inte heller att förvaras i denna byggnad.

Arkitekten bakom Parthenon var Iktinos, byggmästaren och entreprenören var Kallikrates. Ansvarig för utsmyckningar och stenhuggning var Fidias, och att Fidias var grek finns det antydningar till influenser från persisk konst och arkitektur.[6]

Det äldre ParthenonRedigera

En grund för att skapa en byggnad som var ämnad att fira minnet av slaget vid Marathon skapades kort efter 490 f.Kr. Det tempel som delvis byggts upp, pre-Parthenon templet, utsattes för stora skador av perserna 480–479 f.Kr. Trots förstörelsen fanns en stabil plattform kvar som skulle kunna återanvändas, så plattformen modifierades istället, då de tidigare proportionerna (långsmalt) inte skulle ge den effekt som efterfrågades under denna tid.[7] Atenarna använde sig av material från de byggnader, monument och skulpturer som perserna raserat.[8] De röstade igenom byggandet av ett nytt tempel på södra sidan av Akropolis år 449 f.Kr., vilket finansierades av de rikedomar som strömmade in till Aten.[9]

Skattkammare eller tempel?Redigera

Arkitektoniskt är Parthenon ett tempel, och innehöll tidigare den berömda kultbilden av Athena av Fidias och en skattkammare med offergåvor. Då grekiska offer alltid ägde rum vid ett altare under bar himmel, passar inte Parthenon in på vissa definitioner av ett tempel. Vissa forskare menar att Parthenon endast användes som en skattkammare. Denna åsikt, som lades fram i slutet av 1800-talet, har fått flera anhängare på senare tid. De flesta forskare anser dock fortfarande att byggnaden följer de definitioner Walter Burkert anger för en grekisk helgedom, bestående av temenos, altare och templet med kultbilder (Burkert 1985 pp 84 – 92). Se Holtzmann 2003 för en komplett recension av denna debatt.

Den nya byggnaden som uppfördes gick under benämning ”Hekatompedos Neos” (nya hundrafotstemplet) i inventarielistorna. Bland föremålen som återfinns i detta utrymme räknas bland annat den monumentala Athena Parthenos-statyn.[10]

På senare tid har forskning lyft fram att det i inventarielistor funnits ett förvaringsutrymme för Athenas heligaste skatter. Detta utrymme går i listorna under benämning ”Parthenon”. Däremot pekar de källor som ligger till grund för forskningen på att Parthenon inte är synonymt med den byggnad som idag bär detta namn. Namnet Parthenon har sitt ursprung i ordet “parthenoi” som är grekiska för “jungfrurum”. Istället tordes namnet Parthenon i inventarielistorna syfta till ett förvaringsrum för Athenas skatter. Denna förmodade skattkammare skulle alternativt kunna vara placerad i ett annat tempel på Akropolis, Karyatidtemplet. Statyn, som är utförd i guld och elfenben och föreställer Athena som håller Nike (segergudinnan) i handen, kan knappast rubriceras att föreställa en jungfru. Att inventarielistornas ”Parthenon” i form av skattkammare skulle gett namn åt ett helt tempel problematiseras ytterligare genom att understryka att det vid uppförandet av inventarielistorna inte fanns andra parthenontempel i den hellenistiska världen. Det finns inte heller några källor som talar för att det skulle ha funnits en kult tillägnad gudinnan Athena Parthenos. Vidare hade Atens beskyddare epitetet Athena Polias (” av staden”).[11]

Tidigare utgrävningRedigera

Rester av byggnader hittades vid de utgrävningar som gjordes 1885–1890 av Patagiotis Kavvadias. Dessa fynd gjorde att chefen på det tyska arkeologiska institutet, Wilhelm Dörpfeld, menade att det funnits en tidigare byggnad (av honom kallad Parthenon I eller gamla templet) men att det inte låg direkt under det nuvarande, som man tidigare hade trott.[12] Kunskapen om detta äldre Parthenon och dess förstörelse var känd under Herodotos tid.[13] Dörpfeld observerade att de tre stegen på det första Parthenon, det gamla templet, bestod av två steg av porös kalksten (samma som grunden) och att det övre steget bestod av karrha-kalksten som täcktes av det lägre steget av Perikles Parthenon. Denna plattform var mindre och låg lite norr om det slutliga, av det vi idag kallar, Parthenon vilket tydde på att det var byggd till en helt annan byggnad som nu helt hade täckts över.[14]

De utgrävningar Bert Hodge Hill gjorde fick honom att föreslå att det funnits ett andra Parthenon under Kimon efter 468 f.Kr.[15] Hill menade att karrha-kalkstenssteget som Dörpfeld trott varit det högsta på Parthenon i själva verket var det lägsta av tre steg på Parthenon II vars stylobatmått Hill beräknar 23,51x66,888 m. En svårighet med att datera det äldre Parthenon är att 1885 hade inte den arkeologiska metoden seriation helt utvecklats och slarvigt grävande och igenfyllning av platsen ledde till att mycket arkeologisk information gick förlorad. Ett försök att förstå sig på skärvorna upphittade på Akropolis kom i och med den två volymer tjocka studien Graef och Langlotz utkommen 1925–1933.[16]

Detta inspirerade den amerikanske arkeologen William Bell Dinsmoor att försöka begränsa datumen för tempelplattformen och de fem murarna som dolde sig under den nyare terrassen på Akropolis. Dinsmoor kom fram till att det senaste möjliga datumet för Parthenon I inte var tidigare än 495 f.Kr., vilket motsade det Dörpfeld menat.[17] Dinsmoor hävdar även att det aldrig funnits två för-Parthenon och det enda tempel som funnits där före Perikles tid var det som Dörpfeld kallade Parthenon II byggt före den persiska invasionen. Dinsmoor och Dörpfeld utbytte synpunkter i American Journal of Archaeology år 1935.[18]

Kyrka, moské och krutförrådRedigera

Parthenon bevarades som den antika grekiska religionens viktigaste tempel i nära tusen år. Det var säkert intakt på 300-talet e.Kr., då det var lika gammalt som Notre Dame i Paris är nu, och betydligt äldre än vad Peterskyrkan i Rom är. Vid denna tid var dock Aten inte mer än en provinsstad i romarriket, om än med ett storslaget förflutet. Templet torde ha stängts senast under förföljelserna av hedningarna vid kristendomens införande på 300- eller 400-talet. Någon gång under 400-talet försvann den stora Athenastatyn, än idag är det ett mysterium vart den tagit vägen. Det finns teorier om att den blivit förstörd, medan andra säger att den blivit stulen och nedsmält på grund av utsmyckningarna av guld som prydde statyn. Om den finns kvar eller är förstörd är fortfarande ett mysterium, precis som dess placering.

Kort efter detta omvandlades Parthenon till en kristen kyrka. Under bysantinsk tid var den Theotokos (Jungfru Maria) kyrka, och under det latinska riket var den en katolsk vårfrukyrka. I och med detta avlägsnades de inre pelarna och några av helgedomens inre väggar, och en absid uppfördes i den östra delen. Detta ledde oundvikligen till borttagande och skingring av vissa statyer. De som föreställde grekiska gudar togs troligtvis bort avsiktligt och kan ha förstörts under förföljelserna av hedningarna.

1456 föll Aten i Osmanska rikets händer och Parthenon konverterades igen, denna gång till moské. Osmanerna var vanligtvis respektfulla gentemot antika monument i sina områden och förstörde inte avsiktligen Atens fornminnen, men de gjorde heller inget för att skydda dem. Under krigstider användes en del av dem för att bygga murar och befästningar. En minaret uppfördes vid Parthenon, men annars var inget annat förstört. Europeiska besökare kunde under 1600-talet vittna om att byggnaden var bevarad i stort sett oskadd.

 
Parthenons södra del, med avsevärda skador från explosionen 1687

1687 drabbades Parthenon mycket hårt då Aten attackerades av venetier. Osmanerna befäste Akropolis och använde Parthenon som krutmagasin. Den 26 september samma år bombarderade artilleri, under den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarcks befäl, byggnaden och den exploderade delvis. Den inre strukturen förstördes, vad som var kvar av taket föll samman och några av pelarna, huvudsakligen på sydsidan, höggs av. Skulpturer föll till marken, och delar av dem såldes senare som souvenirer. Efter detta lämnades byggnaden oanvänd.

Senare händelserRedigera

Under slutet av 1700-talet besökte många européer Aten, konstnärer målade och tecknade av Parthenons bildsköna ruiner, vilket var en bidragande orsak till att många i Storbritannien och Frankrike började göra sina röster hörda för grekisk självständighet. 1801 fick den brittiske ambassadören i Konstantinopel, Earl av Elgin, tillåtelse från sultanen att göra ritningar över Akropolis fornminnen och förstöra senare byggnader om det var nödvändigt för att beskåda fornminnena och att flytta några av skulpturerna. Han tog detta som en tillåtelse att samla ihop alla skulpturer han kunde hitta. Några rövades från byggnaderna, några från marken och några köpte han av lokalbefolkningen.

Idag finns dessa i British Museum, där kända som the Elgin Marbles. Andra skulpturer från Parthenon finns i Louvren i Paris och i Köpenhamn. Större delen av återstoden finns dock i Acropolis Museum, som ligger några meter sydöst om Parthenon. Några få kan fortfarande ses på själva byggnaden. Den grekiska regeringen har under många år försökt att få British Museum att återlämna skulpturerna till Grekland. British Museum har vägrat och den brittiska regeringen har visat sig ovillig att tvinga museet att göra det via lagstiftning.

 
Skulpturer från Parthenon, som nu finns på British Museum

Då det självständiga Grekland fick full myndighet över Aten 1832, avlägsnades minareten såväl som alla medeltida och moderna byggnader. Området skyddades av de grekiska myndigheterna som ett historiskt område. Idag drar det miljoner turister årligen, vilka går uppför den västra gången genom de renoverade Propyléerna, och uppför Panathenaiska vägen mot Parthenon, som har omgärdats av ett långt staket för att skydda mot skador.

Idag är det största hotet mot Parthenon miljöfaktorer. Aten har vuxit enormt sedan andra världskriget och har stora problem med trafikträngsel och luftföroreningar. Vibrationer från Atens trafik hotar Parthenons grund och surt regn orsakar korrosion av templet och skulpturernas marmor. Under de senaste tjugo åren har de grekiska myndigheterna och staden Aten kommit en bit på väg i dessa frågor, men Parthenons framtid är fortfarande osäker.

Parthenon är en av världens mest berömda byggnader, snart 2500 år gammal, och hela Akropolis togs upp på Unescos världsarvslista 1987.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

Detta är en översättning från engelskspråkiga Wikipedia. Där anges följande fotnoter:

  1. ^ Neer, Richard T. (2019). Art & Archeology of the Greek World (2). London: Thames & Hudson. sid. 229 
  2. ^ Jan van Rookhuijzen (2020). ”The Parthenon Treasury on the Acropolis of Athens”. American Journal of Archaeology 124 (1). 
  3. ^ Emerson, Mary (2018). Greek sanctuaries & temple architecture. London: Bloomsbury. sid. 97 
  4. ^ Neer, Richard T. (2019). Art & Archeology of the Greek World (2). London: Thames & Hudson. sid. 223f
  5. ^ Nils Billing [and 5 others] (2017). Antiken: från faraonernas Egypten till romarrikets fall. Natur & Kultur. sid. 278. ISBN 978-91-27-14824-6. OCLC 1000489857. https://www.worldcat.org/oclc/1000489857. Läst 8 oktober 2020 
  6. ^ Neer (2019), s. 279
  7. ^ Emerson (2018), s. 281
  8. ^ Neer (2019), s. 281
  9. ^ Neer (2019), s. 278
  10. ^ Van Rookhuijzen (2020)
  11. ^ Van Rookhuijzen (2020)
  12. ^ W Dörpfeld, Der aeltere Parthenon, Ath. Mitt, XVII, 1892, s. 158-89 and W. Dörpfeld, Die Zeit des älteren Parthenon, AM 27, 1902, 379-416
  13. ^ Herodotus Histories, 8.53
  14. ^ P Kavvadis, G Kawerau, Die Ausgrabung der Acropolis vom Jahre 1885 bis zum Jahre 1890, 1906
  15. ^ BH Hill, The Older Parthenon, AJA, XVI, 1912, 535-58
  16. ^ B. Graef, E. Langlotz, Die Antiken Vasen von der Akropolis zu Athen, Berlin 1925-33
  17. ^ W. Dinsmoor, The Date of the Older Parthenon, AJA, XXXVIII, 1934, 408-48
  18. ^ W. Dörpfeld, Parthenon I, II, III, AJA, XXXIX, 1935, 497-507, and W. Dinsmoor, AJA, XXXIX, 1935, 508-9

KällförteckningRedigera

  • Beard, Mary. The Parthenon. Harvard University: 2003. ISBN 0-674-01085-X (svensk översättning "Parthenon" 2004; ISBN 91-7738-656-6)
  • Burkert, Walter. Greek Religion. Harvard University: 1985 ISBN 0-674-36281-0 (paperback)
  • Cosmopoulos, Michael (editor). The Parthenon and its Sculptures. Cambridge University: 2004. ISBN 0-521-83673-5.
  • Holtzmann, Bernard, L'Acropole d'Athènes : Monuments, cultes et histoire du sanctuaire d'Athèna Polias, Paris, 2003. ISBN 2-7084-0687-6.
  • Queyrel, François. Le Parthénon, Un monument dans l'Histoire. Bartillat, Paris: 2008. ISBN 978-2-84100-435-5.
  • Tournikio, Panayotis. Parthenon. Abrams: 1996. ISBN 0-8109-6314-0.
  • Woodford, Susan. The Parthenon. Cambridge University: 1981. ISBN 0-521-22629-5.
  • Jan Z Rookhuijzen, The Parthenon Treasury on the Acropolis of Athens, American Journal of Archaeology, Vol.124, nr. 1, 2020 s. 10, tillgänglig: www.ajaonline.org (hämtad 2020-10-04)
  • Billing, Nils et al. Antiken; från faraonernas Egypten till romarrikets fall, Stockholm: Natur & Kultur, 2017
  • Emerson, Mary, Greek sanctuaries & temple architecture: an introduction, London: Bloomsbury, 2018
  • Neer, T, Richard, Art & Archaeology of the Greek world 2nd edition, London : Thames & Hudson, 2019

Externa länkarRedigera