Erechtheion

Erechtheion är ett unikt tempel i jonisk stil som är beläget på norra sidan av akropolisplatån i Aten. Uppförandet av templet påbörjades cirka 421 f.Kr. och avslutades 406 f.Kr.

Erechtheion

Templet har fått sitt namn efter den mytologiske kungen av Aten, Erechtheus. Arkitekten Mnesikles, som ritade Propyléerna, tros ha legat bakom uppförandet av Erechtheion, men det saknas arkeologiska belägg för detta.

I kulten av Athens skyddsgudinna, Athena Polias, fyller Erechtheion en viktig funktion som boning till Athenas kultstaty. Byggnaden ligger mycket nära altaret. Även kulten för Poseidon-Erechteus var verksam i templet.

Historia

Myten säger att vid namngivandet av staden Aten utkämpades en kamp mellan gudarna Poseidon och Athena där vinnaren skulle komma att äras som stadens skyddsgud. Respektive gud presenterade en gåva till staden; Athena ett olivträd och Poseidon en saltvattenskälla. Den mytiske atenska kungen Kekrops agerade som skiljedomare. Då saltvatten ansågs ha begränsat värde och motsatt förhållande gällde olivträdet, stod således Athena som segrare. Händelseförloppet sägs ha utspelat sig på den plats där sedermera Erechtheion uppfördes. Uppkalad efter Kung Erechteus som sägs ha uppfostrats av Athena och för att vinna ett krig mot en grannstat, offrade sina döttrar.

Innan persernas förstörelse av Akropolis 480 f.Kr. stod det gamla Athenatemplet norr om platåns mitt där den heliga kultstatyn av Athena Polias fanns. Efter förstörelsen lämnades Akropolis i ruiner under cirka 30 år då grekerna kommit överens om att inte återuppbygga templen innan fred med perserna rådde, den så kallade eden vid Plataiai. Efter Kalliasfreden år 449 f.Kr. påbörjade Perikles sin ombyggnation av de tempel som tidigare funnits. Det gamla Athenatemplet byggdes inte upp igen utan istället restes Erechtheion (421 f.Kr.-406 f.Kr.) på en ny plats, längre norrut på Akropolis. Emellertid avbröts projektet av att fientligheterna återupptogs mellan Aten och Sparta (den sicilianska expeditionen), och templet färdigställdes inte slutligen förrän 406 f.Kr. under överinseende av arkitekten Philocles. Det gamla templet fick stå kvar under en tid, men det råder delade meningar om hur länge och huruvida Erechtheion tog över de religiösa funktionerna direkt eller om ruinerna från det gamla templet fyllde någon funktion.

Bara ett årtionde efter att bygget var färdigt råkade Erechtheion ut för en brand. Den skadades även kraftigt i samband med en belägring av den romerska fältherren Sulla under det första Mithridatiska kriget åren 87-86 f.Kr. Efter detta utfördes reparationer. Den grekiske resenären och geografen Pausanias besökte under mitten av 100-talet e.Kr. helgedomen. Hans beskrivningar av templet och dess insida utgör huvuddelen av den kunskap vi har angående templets antika utformning och innehåll. Templet stängdes under de romerska förföljelserna av hedningar i romarriket, liksom resterande hedniska tempel under samma tid. Arkitektoniska förändringar av byggnaden har även genomförts då den fungerat som en kyrka under det Bysantinska riket och ett residens för stadens biskopar under frankerna. Enligt en äldre uppfattning användes byggnaden som ett turkiskt harem under osmanskt styre. Ny forskning ifrågasätter dock denna tolkning, då uppgiften inte återfinns i turkiska originalkällor. Under det grekiska frihetskriget skadades Erechtheion återigen. Åren 1885–1890 skedde systematiska utgrävningar av Akropolis, under vilka arkeologen Wilhelm Dörpfeld dokumenterade arbetet och skrev analyser angående arkitekturen. Efter detta har ett flertal restaureringar och utgrävningar ägt rum.

Arkitektur

Då templet uppfördes avvek arkitekten från den traditionella tempelformen, och skapade ett asymmetriskt tempel, med en klassisk jonisk portal i väster, en stor jonisk portal i norr, och en mindre utbyggnad i söder. Templets utformning gör det således till ett av de mest unika i hela den grekiska arkitekturhistorien.

Templet är en rektangulär byggnad i jonisk stil och uppförd i vit marmor, 20,3x11,2 meter. Fasaden mot öster är försedd med sex joniska kolonner. I norr finner vi en stor portik i jonisk stil som syntes från Athens agora och den processionsväg som användes under Panathenaia. Den södra tempelutbyggnaden är försedd med sex karyatider, det vill säga kolonner i form av kvinnostatyer som håller upp det platta taket. Trots sin synbara likhet är karyatiderna unika i sitt utseende, till exempel vad avser frisyr, och position. Deras klängande doriska kläder (peplos och himation) och intrikat flätade hår är skulpturerade med fina detaljer. Genom skulptureringen så skapar det raka benen också veck i deras kläder som är anmärkningsvärt likt kanneleringen på en vanlig jonisk kolonn. Ursprungligen höjde figurerna lätt sin mantel med ena handen och höll grunda kärl (phialai) med den andra. Statyerna kan betraktas som den klassiska periodens version av koraistatyer. Enligt myten ska karyatiderna ha tjänat som skötare åt Kekrops grav (en tidig kung av Athen) som troddes ha varit begravd under den sydvästra delen av templet. En av dessa karyatider forslades till Storbritannien av den brittiske ambassadören Lord Elgin under 1800-talets början och befinner sig idag på British Museum i London, medan övriga fem befinner sig på Akropolismuseet i Aten. De karyatider man idag kan se i utbyggnaden är kopior gjorda i modern tid.

Templet delades invändigt av en vägg som skiljde den östra och den västra delen åt, vilket gjorde det möjligt att använda byggnaden för många syften. Utöver denna konstruktion vet vi mycket lite om Erechtheions övriga interna planlösning. Templet har genomgått stora ombyggnadsfaser genom århundradena som gör den ursprungliga interiören till ett föremål för spekulation. Redan under klassisk tid härjades det av en brand, men renoverades sedan. När Erechtheion omvandlades till en kristen basilika på 700-talet togs inre väggar bort och nya byggdes. Även under den osmanska perioden genomfördes arkitektoniska förändringar.

Positionen av det centrala rummet för Athenas helgedom är fortfarande ett ämne för diskussion bland forskare. En orsak kan vara att den ursprungliga interiören inte är känd. Som argument för en placering av kultstatyn i väst använder forskare bland annat antika källor, till exempel den grekiske resenären Pausanias. Som argument för en placering i den östra delen framförs att grekiska tempel oftast orienterades österut, vilket skulle tala för att Athenas kultstaty var placerad i det östra rummet, riktad mot Athenas altare. Det finns dock många exempel på klassiska grekiska tempel som inte var riktade österut, ett faktum som stärker teorin om att den viktiga kultstatyn var belagt i Erechtheions västra del.

Hela templet ligger på en sluttning, vilket gör att den norra samt den västra sidan av byggnaden är ca 3,2 m lägre i mark höjd i förhållande till den östra och den västra sidan. De arkitektoniska konsekvenserna av detta var bland annat att den norra portiken blev monumental i storlek, samt att det inte fanns några inre kopplingar mellan de två delarna.

Erechteion byggdes av marmor som kom från det närliggande berget Pentelikon, och hyllades för sitt rent vita utseende och fina korn. Den innehåller även spår av järn som med tiden har oxiderat, vilket ger marmorn en mjuk honungsfärg. Man använde friser av svart kalksten från Eleusis som pryddes av reliefer i vit marmor för kontrastverkan. Templet hade utsmyckade dörröppningar och fönster. Dess kolonner var målade, förgyllda och markerade med förgylld brons och flerfärgade inlagda glaspärlor.

Väster om Erechtheion och i anslutning till templet låg en muromgärdad gårdsplan, som innehöll ett altare till Zeus Herkeios och Athenas heliga olivträd. I anslutning till gårdsplanen fanns även ytterligare en helgedom, Pandroseion, dedikerad till Pandrosus, en av den mytiske kung Kekrops döttrar. Möjligtvis fanns kung Kekrops grav inom denna helgedom. Gårdsplatsen var ansluten till Erechtheion via en ingång till den norra utbyggnaden.

Templets något säregna utformning har flera orsaker förutom de tidigare nämnda markförhållandena. En orsak till att man valde just att placera den nya konstruktionen på en så annars topografiskt olämplig plats kan ha varit för att man ville inkorporera flera redan befintliga monument under samma tak. Detta, i kombination med att bygget avbröts av det Peloponnesiska kriget, bidrog till templets ovanliga form. Erechtheions norra utbyggnad var särskilt monumental och kunde ses ända ner till agora. Norra utbyggnaden utgjorde ett blickfång och ett mål för den panatheneiska processionen. Det finns arkitektoniska likheter mellan den norra utbyggnaden och Propylon på Pompeion. Tillsammans markerar de start- och slutpunkten för den panatheneiska vägen.

Funktion

Erechtheion var ett dubbeltempel som hyste både kulten för Athena Polias, Erechteus och Poseidon. Templet centrerar kring kultstatyn av Athena. Inom templet fanns även ett antal votivgåvor och föremål med religiös koppling som hade lokal anknytning, som möjligtvis Erechtheus och Kekrops gravar, Athenas olivträd, märket efter Poseidons treudd och Poseidons saltvattenkälla. Specifikt Athenas olivträd och Poseidons saltvattenkälla är viktiga delar i myten om grundandet av staden.

Det gamla templet, som förstördes av perserna 480 f.Kr., anses ha blivit ersatt av Erechtheion. Den västra delen av det gamla templet, Opisthodomos, har möjligen använts som en plats för tillbedjan för Athena Polias eller som en skattkammare innan Erechtheion slutfördes. Templet har varit centralt för det panatheneiska festivalen som återkom varje år i juli. Vart fjärde år utövade man dessutom tävlingar inom musik och sport - de så kallade festspelen. Förutom festspelen offrades också en stor mängd djur (hekatomb) exempelvis får och kor. En annan viktig aspekt av festivalen var den gemensama vandringen som gick in i Aten genom Dipylon-porten, över Agora och slutligen upp på Akropolis. På vägen hade man med sig en helig peplos som skulle pryda kultstatyn av Athena Polias.

Erechtheion uppfördes inte på det gamla templets grund men utan något längre norrut, vilket var ovanligt, då andra byggnader på Akropolis (Parthenon och Propyléerna) restes på samma plats som deras föregångare. Erechtheion uppfördes istället något längre norrut på en utmanande plats omringad av flera äldre strukturer, exempelvis den tidigare nämnda Pandroseion. Det finns många teorier kring detta val. Många forskare hävdar att det kan beror på att flera helgedomar skulle integreras i samma tempel som Athena polias. Gerding påpekar dock att behovet av utrymmet för det panatheneiska processionen kan ha motiverat flytten. Innan Erechtheion var ytan som man utövade kulten på cirka 35 x 15 meter, vilket skulle vara en förhållandevis liten yta för en folkmassa som uppskattas omfatta minst tusen personer. I och med placeringen av Erechtheion längre norr ut på klippan hade grekerna nu en yta på 2 800 m² till sitt förfogande. Med denna nya samlingsyta kunde fler åskådarna samla sig kring det stora altaret. Detta kan möjligtvis representera en utveckling av Athens religiösa tradition och den panatheneiska processionen, som nu blev öppnare med mer publik..

I templet hystes den heliga, uråldriga kultstatyn till Athena kallad Archaios agalma. Statyn var troligen avbildad i naturlig storlek och gjord av olivträ, och skall enligt legenden ha fallit från himlen. Andra myter hävdar att den restes på order av atenarnas stamfader Erechtheus. Athena Polias-statyn var klädd i en peplos, en skrud dekorerad med scener från gudarnas krig med giganterna. Varje år kläddes statyn i en ny peplos som presenterades under den viktiga panatheneiska festivalen. I templet återfanns troligen även Athenas heliga olivträd, Poseidons saltvattenskälla, de mytiska kungarna Kekrops och Erechtheus gravar, och flera altare till olika gudar och heroer som associerades med Athena eller Erechtheus.

För att förstå det religiösa värdet som låg hos Erechtheion måste man också förstå värdet av Athena Polias-statyn i kontrast till andra statyer under samma tid. Athena Polias-statyn var onekligen Atens mest betydelsefulla. Statyn hade enligt myterna fallit ned från himmelen på Akropolis och var, för folket i Aten, stadens beskyddare. Stayn hade en central roll under de Panatheneiska festivalerna, då festtåget presenterar en skrud (peplos) som skulle klä Athenas staty påföljande år. Peplosen var vävd av Arrephoroi, unga kvinnor som var utvalda till denna heliga tjänst av kultens prästinna.

Modern tid

Erechtheion är ett populärt turistmål och har efter sina restaureringar fått pris från bland annat Europa Nostra. Tillsammans med Akropolismuseet vann man även Keck Award 2012 för restaureringen av Karyatidstatyerna vid Erechtheions södra utbyggnad. Priset delas ut av International Institute for Conservation of Historic and Artistic Works (IIC).

Galleri

• 
  Erechtheion 2017
• 
  Erechtheion 2017
• 
  Erechtheions södra sida 2009
• 
  Karyatiderna på Erechtheion.

Källor

Tryckta källor

• Salmonsens konversationsleksikon/ Erechtheion
• Nordisk familjebok 1951 bd. 1, sp. 209.
• Pedley, John Griffiths, Greek Art and Archaeology, Femte upplagan. Pearson Education, 2012.
• Mikalson, Jon D., Ancient Greek Religion, Andra upplagan. Hong Kong: Wiley-Blackwell, 2010.
• Gerding, Henrik, The Erechtheion and the Panathenaic Procession; American Journal of Archaeology, Vol. 110, No. 3, 2006.
• Psarra, Sophia, Architecture and Narrative, första upplagan. Routledge, 2009.
• Watkin, David, A History of Western Architecture. Laurence King Publishing, 2005.
• Lewis, Philippa & Gillian Darley, Dictionary of Ornament. 1986.
• Neer, Richard Art and Archaeology of the Greek world. Thames & Hudson Ltd, 2019.
• Emerson, M . Greek Sanctuaries & temple architecture, 2018

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Erechtheion.
  Bilder & media