Nötväcka
Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Palearktis. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.
| Nötväcka Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Finland: Sårbar[2] | |
 Nötväcka, hane, S. e. caesia | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Nötväckor Sittidae |
| Släkte | Sitta |
| Art | Nötväcka S. europaea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Sitta europaea | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Nötväckans utbredning | |
Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.
Utseende, läte och fältkännetecken redigera
--Kleiber-Maennchen.jpg)
Nötväckan är gråblå på ovansidan och vit undertill, med svagt rostgulaktig anstrykning på bröstet och magen. Genom ögat går ett svart streck. Kroppens sidor bakåt och delvis de undre stjärttäckarna är roströda. Näbben är rak, trind (rund), något trubbig och ungefär lika lång som huvudet. Näsborrarna täcks av täta, borstlika fjädrar. Första vingpennan är kort, fjärde pennan är längst. Vingarna är breda och trubbiga. Stjärten är kort, mjuk och tvär. Baktån och tarsen har samma längd. Vingarnas pennor är mörkbruna, stjärtens däremot svarta (utom de båda mittersta, som är grå). Totallängden kan bli upp till 14–15 cm. Vingspannet är 23–27 cm. En vuxen fågel kan väga cirka 23 gram.
Läte redigera
Arten är mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar. Under det att nötväckan klättrar på en lodrät stam, kan ibland en serie svaga pipljud höras.
Morfologiska skillnader mellan taxa redigera
Den sibiriska underarten S. e. asiatica (se nedan) är, i förhållande till nominatformen, mindre och ger ett rundare och knubbigare intryck. Den har en ljusare buk, oftast vitt ögonbrynsstreck och enbart roströd på stjärtrotens undersida. Dess näbb är klenare och kortare och den har något kortare vingar.[3]
Utbredning och systematik redigera
Nötväckan förekommer över stora delar av Europa och Asien. Den förekommer också i Marocko i nordvästra Afrika. I Sverige är arten stannfågel.
Artgränser redigera
Artgränser är svårdefinierbara bland nötväckorna. Nötväcka, naganötväcka (S. nagaensis), kashmirnötväcka (S. cashmirensis), kastanjenötväcka (S. castanea) och jakutisk nötväcka (S. artica) bildar en så kallad överart och ersätter varandra geografiskt över Asien. De definieras idag vanligen som fem separata arter, men de sydasiatiska taxonen behandlades tidigare som underarter till nötväckan,[4][5][6] liksom fram tills nyligen jakutisk nötväcka.
Underarter redigera
Nötväckan kan delas in i en mängd underarter, vanligen 21–22 stycken.[7][8] Nötväckan placerades tidigare i de tre underartsgrupperna europaea, caesia och sinensis, där europaea innehöll de norra underarterna i Skandinavien och österut genom norra Asien, där caesia innehöll populationerna i Västeuropa, Marocko, södra Asien och Iran samt där sinensis utgjordes av de populationer som häckar i delar av Kina. Denna uppdelning av nötväckans undergrupper har dock övergivits då det visat sig att underarterna europaea och caesia är mycket närbesläktade.[9] Nedan syns en lista innehållandes underarterna och deras respektive utbredning följer Clements et al.
- europaea-gruppen
- S. e. caesia (Wolf, 1810) – förekommer från Storbritannien till Danmark, Karpaterna, Pyrenéerna och Balkanhalvön
- S. e. hispaniensis (Witherby, 1913) – Iberiska halvön
- S. e. atlas (inkluderas ofta i hispaniensis) – Marocko
- S. e. europaea – Skandinavien och Ryssland, österut till Volga och Ukraina
- S. e. cisalpina (Sachtleben, 1919) – södra Schweiz söder om Alperna, Italien, Sicilien och västra kustnära Balkanhalvön söderut till sydvästra Montenegro
- S. e. levantina (Hartert, 1857) – västra Anatolien, Levanten och södra Turkiet så långt österut som till Eufrat
- S. e. caucasica (Reichenow, 1901) – norra och nordöstra Turkiet, Kaukasien och Transkaukasus
- S. e. rubiginosa (Tschusi & Zarudny, 1905) – sydöstra Transkaukasus till norra Iran
- S. e. persica (Witherby, 1903) – bergskedjan Zagros i sydvästra Iran
- asiatica-gruppen
- S. e. asiatica, sibirisk nötväcka[10] (Gould, 1837) – centrala Ryssland österut till Bajkalsjöns västra strand, söderut till Kazakstan och västra Mongoliet
- S. e. baicalensis – sydöstra Sibirien, från området söder och öster om Bajkalsjön österut till Ochotska havet och nordöstra Kina
- S. e. albifrons (Taczanowski, 1882) – nordöstra Ryssland och norra Kurilerna
- S. e. sakhalinensis (Buturlin, 1916) – Sachalin i Ryssland
- S. e. takatsukasai – södra Kurilerna (Iturup och Urup)
- S. e. clara – södra Kurilerna (Kunashir and Shikotan) och norra Japan (Hokkaido)
- roseilia-gruppen
- S. e. seorsa (Portenko, 1955) – östra Tianshan i norra Xinjiang i nordvästra Kina
- S. e. amurensis (Swinhoe, 1871) – Sydöstra Ryssland till nordöstra Kina, Korea och i norra Japan på ön Honshu
- S. e. bedfordi (Ogilvie-Grant, 1909) – Jeju i Korea
- S. e. hondonensis – centrala och södra Japan (Honshu, Shikoku och norra Kyushu)
- S. e. roseilia (Bonaparte, 1850) – södra Japan (södra Kyushu)
- sinensis-gruppen
- S. e. sinensis (Verreaux 1871) – centrala och östra Kina
- S. e. formosana – Taiwan
Förekomst i Sverige redigera
I Sverige häckar nominatformen av nötväcka. Tidigare brukade man säga att den förekom upp till omkring 60° nordlig bredd och de få observationer som gjordes i norra Norrland utgjordes av den sibiriska underarten S. e. asiatica.[3] På en ganska kort tidsperiod har detta förändrats och idag förekommer nominatformen, om än glest, som etablerad häckfågel över stort sett hela norra Norrland.[3]
Ekologi redigera
.jpg)
Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.
Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och t o m hoppa nedåt med huvudet före – ett bra kännetecken. Den lever av insekter som den hittar i trädens barkspringor. På hösten äter den också av säd, frön (gärna fettrika frön som solrosfrön och körsbärskärnor), nötter, ollon och liknande. Detta kan de fästa i någon trädspringa och hacka sönder för att komma åt kärnan, som de sväljer ned bitvis. Den sitter ofta på nöten och hackar. Den har stark näbb. Till vintern samlar den förråd (på flera olika ställen) i ihåliga träd, springor, tak och så vidare. Sitt bo bygger nötväckan i hål (oftast i träd). Den använder gärna gamla hackspettbon. Är ingången för stor, muras den igen med våt jord eller lera till lämplig bredd.
Status redigera
Nötväckan är en vanlig och vida spridd art som dessutom ökar i antal.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig.[1] I Europa uppskattas det häcka mellan 10,7 och 21,4 miljoner par.[1]
Även i Sverige bedöms populationen som livskraftig och arten är därför inte upptagen på Artdatabankens rödlista.[11] 2018 uppskattades det svenska beståndet till 264 000 par.[12]
Nötväckan i kulturen redigera
Nötväckan är Blekinges landskapsfågel.
Namn redigera
Väcka kommer av ett dialektalt verb, att hugga spånor ur furuträn.[13][14] Förr har nötväckan bland annat kallats blåspett[15] och dialektalt i Göteborg för grå hackspett.[16] Danskans och norskans spætmejse respektive spettmeis betyder 'spettmes'.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b c d] BirdLife International 2018 Sitta europaea . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 3 mars 2023.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av nötväcka – Sitta europaea” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.34586. Läst 22 mars 2022.
- ^ [a b c] Leif Bildström (2008) Nötväckan - En nykomling i Norra Norrland, Vår fågelvärld, vol.67, nr.4, sid:13-16
- ^ Vaurie, Charles (18 april 1950). ”Notes on some Asiatic nuthatches and creepers” (PDF). American Museum novitates "1472": ss. 1–39. Arkiverad från originalet den 19 september 2009. https://web.archive.org/web/20090919021934/http://digitallibrary.amnh.org/dspace/bitstream/2246/4241/1/N1472.pdf. Läst 10 mars 2009.
- ^ Harrap & Quinn (1996) s:109–114 "Eurasian Nuthatch"
- ^ BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (2014) Förändringar i listan över holarktis fåglar Arkiverad 30 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine., Vår Fågelvärld, vol.73, nr.2, sid:36-45
- ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.2). doi : 10.14344/IOC.ML.9.2.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
- ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020.
- ^ Artfakta om nötväcka, ArtDatabanken.
- ^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02
- ^ Nötväcka Svenska Akademiens ordbok
- ^ Väkka 2 i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
- ^ ”745-746 (Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis)”. runeberg.org. 18 april 1878. https://runeberg.org/nfab/0381.html. Läst 13 februari 2021.
- ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:217
Källor redigera
- Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- Leif Bildström (2008) Nötväckan - En nykomling i Norra Norrland, Vår fågelvärld, vol.67, nr.4, sid:13-16
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9
Externa länkar redigera
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Nötväcka
Wikimedia Commons har media som rör nötväcka.- Faktablad Dansk ornitologisk forening
- Läten på Xeno-canto
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
