Mode

För andra betydelser, se Mode (olika betydelser).

Mode, (latin: modus), betyder sätt, fason, rytm, mått, gräns; något som är förenligt med tidens rytm och smak, alltså det som är modernt. Ordet används framför allt, men inte uteslutande, beträffande kläder (klädstil). Jämför stil, trend och subkultur. Mode speglar den rådande tidsandan och dess ideal. Det kan ta sig uttryck i kläder, arkitektur, målarkonst eller musik. Inom givna kulturella gränser kan en person höja sin status i gruppen genom att ändra klädedräkten.

Modekläder från år 2010.

Kvinnor i mondrianinspirerade klänningar av Yves Saint-Laurent 1966.

Modehistorien speglar samtidigt kultur som historia i den mening att mode har sitt ursprung från socioekonomiska klasser, där en underklass skapar mode för en överklass. Då mode är en definition ur individualism.

”	Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?...Nej, jag skulle inte ta en roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mer om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.	„
– Anatole France

Viss klädsel är endast avsedd för vissa tillfällen – uniform, arbetskläder, folkdräkt, högtidsdräkt – och är, bland annat just därför, ofta mindre påverkade av modetrender; jämför klädkod.

Mode och variation

Albrecht Dürers bild visar skillnaden mellan en rik borgarkvinna från Nürnberg (till vänster) och en kvinna i samma samhällsställning från Venedig, åren 1496–97. Venetiskan har på sig en form av höga platåskor som var moderna i Italien på den tiden, vilket gör henne högre.

Den europeiska föreställningen, om att mode är ett uttryck för individuell personlighet snarare än ett rent kulturellt uttryck, tog sin början i Central- och Sydeuropa på 1500-talet: Tio olika porträtt av tyska och italienska män från samma tid kan visa tio helt olika hattar. Emellertid satte fortfarande den lokala kulturen gränserna, som Albrecht Dürer har visat i sina verkliga eller iscensatta bilder av skillnaderna mellan modet i Nürnberg och Venedig vid 1400-talets slut (se bilden till höger). Under upplysningstiden ökade uppfattningen om varje människas individuella värde, även om modet i perioder har varit fylld av många "måsten" även sedan dess.

Modet hos den europeiska överklassen kom med ett ökat kulturellt utbyte att bli mer synkroniserat under 1700-talet. Färger och mönster ändrades från år till år, men skärningen och längden på en herres rock förändrades långsammare, liksom skärningen på damernas klänningar. Männens mode påverkades av modeller på militäruniformer och modeväxlingar har följt krigsskådeplatserna, där de adliga officerarna kunde iaktta utländska stilar: Ett exempel är slipsens ursprung.

Under 1500-talet sändes modedockor omkring mellan Europas hov för att informera om modet. Modet växlade snabbare under 1780-talet då franska gravyrer, som visade de senaste trenderna i Paris, började spridas. Det var också i slutet av 1700-talet som modetidningar började uppkomma; Galerie des Modes et Costumes Françai utgavs 1778. Runt år 1800 klädde sig alla i Västeuropa på samma sätt; lokala variationer kom att bli ett uttryck för provinsiell kultur och längre fram för den konservativa bondebefolkningen.

Klädmodet har, under flera årtusenden, varit ett sätt för människor att uttrycka olika känslor eller samhörighet med andra. I västerlandet finns stora möjligheter till variation vid valet av kläder. Detta gäller särskilt för kvinnor. För män är variationsmöjligheten uppenbart mindre. Hur en person klär sig kan återspegla dennes personlighet eller särskilda preferenser. När personer med kulturell status börjar använda en viss typ av kläder kan detta påverka modet och bli början till en ny trend. Andra, som gillar eller respekterar dessa, tar ofta efter och klär sig i liknande kläder.

Modet hos olika individer i ett samhälle, kan variera beroende på ålder, socialklass, generation, yrke och bostadsort, på samma sätt som modet växlar över tid. En äldre person som klär sig enligt rådande ungdomsmode kan uppfattas som konstig i såväl äldres som yngres ögon. Uttrycket "modeslav" används för att beskriva den som alltid ser sig tvungen att följa de allra senaste modetrenderna. Genom massproduktion har priserna på kläder sjunkit och idag är det möjligt för många att följa le dernier cri ("sista skriket").

Det finns människor som uttalar ordet "mode" med ett ringaktande tonfall, men de facto är det så att modet är en del av kulturen.

Modets växlingar

En skämtteckning från den dåvarande tidskriften "Life" 1913, som ironiserar över modets diktat.

Modet förändras hela tiden, det ligger i själva definitionen av begreppet. Förändringarna är ofta snabbare än hos många andra kulturella uttryck, som språk och filosofi.

Människor i vår tid har en hittills aldrig tidigare upplevt frihet att genom klädvalet uttrycka individualitet och personlig smak. Likväl måste vi hålla oss inom vissa bestämda normer – vi kan strunta i en del extrema modenyheter och ändra på en del detaljer för att de bättre skall passa ålder och personlighet, men att helt negligera modetrender kan vi inte. Detta eftersom modet även kommer till uttryck i arkitektur, målar- och möbelkonst och alla andra föremål som vi har i vår närmaste omgivning.

Klädedräkten skapades ursprungligen för att skydda mot värme alternativt kyla och tjänstgjorde först i andra hand som prydnad.

Med modets växlingar kom löften om ett skönhetsideal som människor har kommit att tro på och böja sig för – ett slags modets diktatur. Skönhetsidealen har skiftat genom tiderna, från den yppiga kvinnofiguren på 1500-talet till nutiden slanka linje.

En av de vanligaste tendenserna har varit att överdriva kroppens proportioner – antingen att framhäva eller dölja vissa partier. Exempel på detta är medeltidens putande mage, den överdrivet smala midjan i mitten på 1850-talet och när kvinnan började visa benen, vilket skedde på 1920-talet.

Den mest populära detaljen inom kvinnomodet har varit storleken på urringningen, dekolletaget. Detta var modernt redan på Kreta under 17:e århundradet före Kristus, och återkom sedan på medeltiden, då mer eller mindre hela bysten visades. Bland annat beskrev reformatorn Jan Hus, som brändes i Konstanz 1415, detta mode med dessa ord: De har så djup och vid urringning att vem som helst kan se den mjälla huden på halva bröstet.

Under renässansen, med dess stränga spanska mode, förbjöds dekolletaget, men återkom senare under barocken och rokokon. Under Napoleons tid var det populärt med närapå genomskinliga tyger.

Historik: Västerlandets modehistoria

Mode har historiskt sett varit ett västerländskt fenomen. Klädskicket i kulturer utanför Europa har i historisk tid inte skiftat utifrån modestilar på samma sätt som i Europa. Kulturer utanför Europa har istället haft en traditionell kulturell klädedräkt, som bibehållit sitt utseende under mycket lång tid och inte har förändrats utifrån modets växlingar, som klädedräkten i Europa. Kulturer utanför Europa började utveckla modeväxlingar när de lade av sig traditionella klädedräkter och började bära moderna kläder under 1800- och 1900-talen. Det råder delade meningar om när modet uppkom i Europa, även om många utpekar 1300-talet som det århundrade när modet uppkom, och var skiljelinjen bör dras mellan en långsam vidareutveckling av en klädedräkt, och modeväxlingar.

1100-1300

Från 1100-talet började den västeuropeiska dräkten, som hade sett likadan ut sedan romerska rikets fall på 400-talet, långsamt förändras. Män och kvinnor bar likadana kläder: en undertunika och övertunika, med den enda skillnaden att kvinnors kläder var längre. Under 1100-talet var dessa figurnära, och under 1200-talet tvärtom vida. Könsmässiga skillnader framhävdes inte i dräkten.

Kvinnomodet

Under 1100-talet var kvinnors och mäns kläder i grunden likadana. Även kvinnor bar en kortare linnetunika med långa snäva ärmar under en längre och vidare övertunika. Kvinnors undertunika kallades chemise, och deras övertunika kirtle (kjortel) eller bliaut. Medan mäns övertunika kunde vara både lång och kort var kvinnors alltid långa. Liksom för män blev dessa kläder mer figurnära under 1100-talet, och bars ofta med bälte. Både män och kvinnor bar mantel, ofta en med huva, över sina två tunikor.

Sedan 400-talet hade kvinnor täckt över sitt hår med slöja (dok) så fort de gifte sig (det kallades därför också "frudok" eller "hustrulin"). Under 1100-talet började de också täcka över halsen. Ogifta kvinnor kunde däremot visa håret. Under 1100-talet bar kvinnor håret i många långa hängande flätor, ofta med hjälp av löshår. Under 1200-talet bar gifta kvinnor ur överklassen ibland en annan huvubonad än dok. Det blev modernt att vira ett band linne virad om hakan och fästad ovanpå huvudet: denna kunde hålla ett hårnät (barbette) på plats över bakhuvudet, eller en linneklädnad formad som en krona (fillet).

Modet var nästa identiskt under 1200-talet, med den skillnaden att kläderna nu skulle vara vida och veckrika istället för figurnära. En annan skillnad var att surkoten, det vida ärmlösa överplagg som männen började bära över rustningen på 1100-talet, började bäras som vardagsplagg av både män och kvinnor under 1200-talet, ofta i kontrasterande färg. Den skulle då vara vid och veckrik. Denna övre klädnad fick gärna vara så lång och vid att den föll ihop i skrynklor över golvet nere vid fötterna.

• 

  1100-talets typiska figurnära övertunika (bliaut) med bälte under en mantel, och långa hängande löshårsflätor.

• 

  En lång lös blå övetunika, och ett vitt hustrudok, som täcker både huvud och hals.

• 

  Den typiska stilen 1200-1330: en vid veckad övertunika, så lång att den veckar sig på marken, under en mantel. Ett lin virat om huvud och haka under en linnekrona (fillet). En ogift kvinna bär håret utsläppt, medan en gift kvinna hade burit det i knut under ett hårnät, eller helt täckt.

Mansmodet

Underkläderna var alltid av linne, och "linnekläder" var därför en synonym för underkläder, medan överkläderna ofta var av kläde: dyrbara tyger som siden var ytterst sällsynt importvaror under 1100-talet.

Män bar brokor (braies) av linne om könsdelar och bak, och nedanför dessa benkläder (hosor eller chausse), som fästes vid knäna; dess hölls alla uppe av ett bälte. På överkroppen bars en kortare linnetunika med långa snäva ärmar innerst, och en övertunika (cote, cotte eller kjortel) med vidare ärmar, fästad med bälte om midja. Övertunikan (bliaute) kunde vara knäkort eller räcka ned till anklarna: arbetare bar den korta modellen, medan den långa ansågs finare, utom i krigsdräkt. Under 1100-talet blev kläderna plötsligt mer figurnära än de varit tidigare, vilket var en första antydan om en modeväxling.

Ytterkläderna bestod av manteln, som fästes över den högra axeln. Utöver mantelns huva uppkom en ny huvudbonad, coif, som efter detta bars i flera sekel av både män och kvinnor.

Under 1100-talet började riddare bära en vid ärmlös tunika (surcote) över deras rustningar för att skydda metallen från solen. Under rustningen började de bära en typ av vadderat livplagg kallad gambeson eller doublet.

Modet var nästa identiskt under 1200-talet, med den skillnaden att kläderna nu skulle vara vida och veckrika istället för figurnära. En annan skillnad var att surkoten, det vida ärmlösa överplagg som männen började bära över rustningen på 1100-talet, började bäras som vardagsplagg av både män och kvinnor under 1200-talet, ofta i kontrasterande färg. Den skulle då vara vid och veckrik. Denna övre klädnad fick gärna vara så lång och vid att den föll ihop i skrynklor över golvet nere vid fötterna.

• 

  Röd mantel buren fäst över axeln över en blå tunika. Grön tunika uppfäst över hosorna.

• 

  Röd kjortel över gröna hosor och vita brokor eller braies. Blå kjortel. Den tredje mannen bär enbart underkläder: de vita brokorna. Alla bär coif som huvudbonad.

• 

  Män i 1200-talets vida kjortel över hosorna och coif på huvudet.

1300-talet

1300-talet var ett århundrade då modet undergick en revolutionerande förändring. Omkring 1330 gick klädedräkten, som under medeltiden i stort sett bestått av olika variationer av könsneutrala tunikor, till en dräkt som avslöjade kroppens konturer och underströk de fysiska skillnaderna mellan könen. Från denna tid och framåt började modet dessutom genomgå allt snabbare modeväxlingar. 1300-talet har därför av vissa forskare utpekats som det århundrade när modet i modern mening uppkom. Det var också det århundrade när mans- och kvinnokläder i praktiken började se olika ut. Mitten av 1300-talet var den tidpunkt i modehistorien, där män och kvinnor hade fått en skönsspecifik silhuett som sedan skulle råda i flera sekel: män i plagg som endast nådde till midjan och synliga benkläder, och kvinnor i klänning med figurnära liv och vid kjol.

Detta var en tid när siden, sammet och andra dyrbara tyger blev allt vanligare. De mest populära färgerna under 1300-talet var rött och blått; ju klarare och skarpare, dess mer exklusiva. Mönstrade tyger blev vanligare. Medan 1200-talets mode hade dikterat vida kläder, återkom ett figurnära mode på 1300-talet.

Kvinnomodet

Kvinnor bar fortfarande den tidigare standardräkten: över sin undertunika (chemise eller särk) bar de en fotsid övertunika (cotte, kirtle eller kjortel), med snäva ärmar och ett veckrikt ärmlöst överplagg (surkot). Omkring 1330 började dock övertunikan bli mer figurnära och dess kjol vidare genom att man lade till kilformade tygstycken i sömmarna. Detta skapade ett plagg uppdelat i en vid "kjol" och ett figurnära "liv". Därmed hade tunikan utvecklades till att bli en klänning snarare än en tunika, och mäns och kvinnors livplagg såg alltså i fortsättningen olika ut.

Över klänningen bars en överklänning. Den vanliga överklänningen var den ärmlösa surkoten. I mitten av 1300-talet blev ärmhålen till den ärmlösa surkoten vidare och dess liv smalare så den öppnade sig in mot klänningen och visade kvinnans figur i den figurnära klänningen, något som fick kyrkan att kalla detta mode för "helvetesfönster". Även urringningar blev moderna vid denna tid.

Även fortsatt gällde oftast regeln att gifta kvinnor täckte håret, oftast med en slöja, men huvudbonaderna blev under denna tid alltmer fantasifulla, draperade och uppbyggda runt ansiktet med järntrådar i olika former, och mycket hår visades i själva verket fram i olika flätade frisyrer.

• 

  En ärmlös surkotklänning med vida ärmhål, "helvetesfönster", som avslöjar den snäva underklänningen: här i samma färg, lila, men oftast hade underklänningen en annan färg än överklänningen. Typisk 1330-1400.

Mansmodet

Mäns klädedräkt genomgick en revolution vid mitten av 1300-talet. Omkring 1300 bar män fortfarande den gamla standardräkten: en lång övertunika (kirtle) över en innertunika (linnesärk), och på underkroppen lösa knälånga braies (brokor) om könet, och separata hosor om benen fastbundna med samma bälte som höll brokorna uppe; hosorna hade ofta lädersulor, och behövde därmed inte bäras med skor. Omkring 1330-talet ändrades dock denna dräkt vid samma tid som kvinnors, och blev snävare, kortare och mer könsspecifik. Tunikorna kortades av tills de förvandlades till skjortor. Över dessa kunde bäras en jacka (en doublet, pourpoint, jaqueta eller jubón), som även den endast räckte till midjan. Både den figurnära hosorna och den vadderade jackan var plagg som utvecklats ur den plagg, som hade burits av män under rustningen.

Att mäns tunikor inte längre räckte över midjan innebar att de nu hade gått över från att vara tunikor till att bli skjortor, och därmed definitivt skilde sig från kvinnors tunikor, som vid samma tid hade utvecklats till att bli klänningar. Att männens tunikor hade kortats av till midjelängd innebar också att brokorna blev mer figurnära och förvandlades till kalsonger. Hosorna blev längre alltmedan skjortan blev kortare: till slut nådde till höfterna, och syddes ihop över bakdelen: de syddes dock inte ihop på framsidan, vilket innebar att männens könsdelar endast täcktes av brokornas linnetyg när skjortorna kortades av, något som ledde uppkomsten av blygdkapseln, som fästes över könet. Männens nya snäva mode med snäva benkläder och blygdkapsel som framhävde ben och bak och könsdelar blev vid denna tid kritiserat av kyrkan som osedligt, likt kvinnors alltmer figursydda och urringade klänningar.

• 

  Houppelande, jacka, i olika längd, över hosor.

1400-talet: Renässansen

Inspirationen kom under 1400-talet främst från Renässansens Italien och Burgund (Östra Frankrike och Belgien-Nederländerna): det var vid denna tid en annan typ av hovkultur spred sig från Italien och genom Burgund långsamt till resten av Europas hov, med offentlig representation som en viktig del, där kläder spelade en viktig roll. Under 1400-talet inkom en reaktion mot 1300-talets snäva mode, som byttes ut mot ett mer veckrikt mode. Populära färger under 1400-talet var grönt och svart, och mönstrade och broderade brokadtyger, sammet och brodyr med guld- och silvertråd.

Kvinnomodet

Över linnesärken bar kvinnor en figurnära underklänning (kirtle, kjortel), och över denna en överklänning. 1300-talets figurnära surkotklänning avlöstes omkring 1400 av en lång, vid, veckrik houppelande. Den typiska klänningen var en långärmad houppelande, med en V-ringing djup nog att visa underklänningens kontrasterande färg, som knöts ihop med ett skärp strax under bysten, och gärna hade släp.

En stor mängd fantasifulla huvudbonader bars av kvinnor under 1400-talet. Genomskingliga slöjor draperades med hjälp av järntrådar i olika fantasifulla former kring de flätade frisyrerna: det mest kända av dessa blev de berömda struthattarna, s.k. "hennins" från Burgund, upplevde sin storhetstid ca 1450-1490. Utanför överklassen bar gifta kvinnor fortfarande frudok av samma slag som förut, dock började det förekomma mössor istället för dok och slöjor. I renässansens Italien blev det accepterat för gifta kvinnor att visa sig barhuvade, något som tidigare enbart hade varit accepterat för ogifta kvinnor.

• 

  Agnès Sorel, samtida porträtt tillskrivet Jean Fouquet. Hon bär endast sin svarta underklänning över särken.

• 

  Den typiska 1400-talsklänningen. En vid, röd, långärmad houppelande fastknuten med skärp under bysten, med en v-ringning som avslöjar den snäva svarta underklänningen och innerst den vita särken.

• 

  1400-talets berömda huvudbonad: en hennin.

Mansmodet

Män bar innerst en linneskjorta, som under 1400-talet hade blivit vid och veckrik, över snäva linnekalsonger (brokor). Hosorna hade på 1400-talet definitivt blivit hoppsydda över baken, medan könet framtill täcktes av en fullt utvecklad blygdkapsel. Över skjortan bars en tättsittande midjekort jacka (doublet), sydd med vida axlar och skört: den sågs inte som ett ytterplagg utan bars för att vara fullt påklädd, då skjortan under denna fortfarande sågs som underkläder. Över den snäva jackan kunde bäras ett överplagg i form av en tabard eller en kort eller fotsid houppelande.

1400-talet var den tidsperiod män började bära hatt och modern mening, och Chaperon (huvudbonad) utgjorde den mest populära modellen.

Kostbara tyger, dyrbara smycken, gyllene klockor och bjällror hörde till "vardagsklädseln". En karakteristisk detalj var de slanka och spetsiga formerna, i såväl huvudbonader som kläder och skor. Furstar och prinsar fick ha skospetsar som var två och en halv gånger fotlängden, rikt folk en gång fotlängden och vanligt folk en halv gång fotens längd. Härifrån kommer talesättet "att leva på stor fot". En annan detalj var mi-parti, vilket innebar att plagget delades i två olikfärgade hälfter. Detta utvecklades vidare till att plaggets högra och vänstra sida kunde vara olikt skuret, till exempel kunde högra ärmen vara vid, och den vänstra smal. Bland modeförebilderna återfanns Karl den djärve; hans klädsel beskrevs av samtida som "mycket prunkande och något överdriven".

• 

  Dräkt, Tysk storborgare, Nordisk familjebok.

• 

  Korta doublet-jackor över snäva hosor som nu blivit hopsydda över bakdelen. Hattar har nu börjat bäras. De typiska spetsiga skorna.

• 

  Lorenzo de Medici.

1500-talet: Renässansen

1500-talet var en period när man tydligare kunde observera olika nationella moderiktningar. Under första hälften av 1500-talet delades modet in i tyskt mode, spanskt mode, italienskt mode och franskt mode. Under andra hälften av 1500-talet blev däremot det spanska modet modernt i hela Europa, om än med vissa modifikationer: i England bars till exempel den franska versionen av det spanska modet. 1500-talets mode delas därför modehistoriskt in i den tyska-italienska perioden 1500-1550, och i den spanska perioden 1550-1600. I de nordiska länderna, Danmark-Norge och Sverige-Finland, följde man det tyska modet 1500-1550, och den tyska versionen av det spanska modet 1550-1600.

Modet 1500-1550 var färgstarkt, och rött, gult, purpur, grönt och rosa var populära färger. Det tyska modet karaktäriserades av slitsarna som lät underklädernas linnetyg pösa ut ur ärmar, tröjor och knäbyxor, och baretter med plymer.

Spanska modet

Under renässansen kom också det spanska modet, som nådde sin höjdpunkt under Filip II av Spanien. Det var ett strängt mode, med styva, obekväma kläder och kvarnstenskrage alternativt spetsprydd pipkrage. Inom det spanska modet liknade mannens och kvinnans dräkt varandra på överkroppen och skilde sig bara under midjan; midjan var hårt åtsnörd, ärmarna var långa och hårt stoppade för båda könen. Under midjan tillkom för kvinnans del vida skört över den första, trumformade krinolinen, vertugallen, och för mannens del hårt stoppade och stela knäbyxor. Andra detaljer var kläder av broderat tyg med ärmar av avvikande material samt spetsmanschetter. Kvinnans hår syntes nu för första gången helt och hållet, under endast en liten hätta som nästan bara var en hårprydnad; det skulle vara högt uppsatt, och peruker var vanliga. Mestadels hade man obetäckt huvud; det blev modernt med hög panna, och kvinnorna flätade in pärlor i frisyren. Färgerna var ofta mörka, förutom vid det engelska hovet.

Under midjan tillkom för kvinnans del vida skört över den första, trumformade krinolinen, vertugallen, och för mannens del hårt stoppade och stela knäbyxor. Andra detaljer var kläder av broderat tyg med ärmar av avvikande material samt spetsmanschetter. Mannens hår kunde vara både kortklippt och axellångt. Kvinnans hår syntes nu för första gången helt och hållet, under endast en liten hätta som nästan bara var en hårprydnad; det skulle vara högt uppsatt, och peruker var vanliga. Mestadels hade man obetäckt huvud; det blev modernt med hög panna, och kvinnorna flätade in pärlor i frisyren.

Under den spanska modeperioden 1550-1600 var svart den i särklass mest populära basfärgen, med andra färger - som brunt, lila och rött - som undantag från regeln, med undantag från det engelska hovet, som var känt för att bära det spanska hovet i ljusa färger. Den svarta färgen användes för att fästa uppmärksamheten på andra saker: under denna tid ville överklassen använda bildning, förfining och etikett, som då just blivit modernt, som en statusmarkör att fästa uppmärksamheten på, och den svarta färgen skulle därför signalera inre förfining, ich att man inte behövde använda färger för att distrahera någon från ens personliga kvaliteter och talanger.

Kvinnomodet

1500-1550

Kvinnors baskläder bestod fortsatt av tre lager: en linnesärk, en underklänning (kjortel eller gamurran), och en överklänning. Under denna tid började det också bli populärt att sy liv och kjol separata.

Det tyska modet behöll den gotiska 1400-talsklänningens höga midja, med skärp under bysten. Det tyska modet karaktäriserades framför allt av sina slitsar, då de övre plaggen slitsades för att låta vitt linne och färgat foder tränga ut ur hålen. Mansdräktens ärmar, väst och doublet kunde alla slitsas upp; ett berömt exempel är också att byxorna slitsades (pluderhosor). I kvinnors fall är det främst ärmarna som är slitsade. En populär huvudbonad var Wultshaube, en stoppad rulle under en mössa, men även kvinnor kunde bära de baretter eller vidbrättade hattar som män bar. Kvinnor kunde även bära de vida ärmlösa kappor eller mantlar som män bar.

Den franska och engelska överklänningen hade cirka 1530 ett långt, konformat snävt liv med fyrkantig ringning, som kunde täckas över med en bröstlapp (partlett). I kjortelns liv sydde man vid denna tid oftare i stöd för att forma midjan. De löstagbara ärmarna var trumpetformade och sattes fast ovanpå underklänningens snäva ärmar. Överklänningens kjol öppnade sig över underklänningens kjol, som ofta hade en praktfull triangulär isättning (forepart) av ett dyrbart broderat tyg. Under kjolen bar man en trumpetformad vertugall för att bättre visa upp isättningen. Man bar en hätta med slöja, men håret tilläts synas på framsidan. I England bars en så kallad gable hood eller gavelhätta, och i Frankrike en Bindmössa, som satt på bakhuvudet och visade mer av håret.

Det italienska modet låg nära det franska och engelska. De italienska klänningarna hade initialt hög midja som de tyska, men fick snart en lägre midja, och en bred fyrkantig urringning, likt de franska och engelska; italienska klänningar hade dock en sluten kjol och öppnade sig inte över en underkjol, och hade ofta slitsar i ärmarna som de tyska klänningarna.

• 

  Tysk klänning: 1400-talsmodell med högt skärp och urringning öppen över underklänningens tyg. Huvudbonad: den typiska Wultshaube med en rulle under mössan.

• 

  Det tyska slitsade modet. Klänning i nära 1400-talsmodellen, och huvudbonad med plymer.

• 

  Den slutna italienska klänningen med sin höga midja (rosa) över en lila underklänning.

• 

  Engelsk klänning. Långt snävt liv med styvnad; trattformade ärmar; fyrkantig urringning, trattformad kjol öppen över en underkjol med triangulär isättning. Fransk hätta med slöja.

1550-1600

Från omkring 1550 och framåt blev det spanska modet modernt i hela Europa. Tiden 1560-1580 var modesillhuetten formad som en strut på grund av den strutformade underkjolen, samt att kvinnor ofta bar samma ärmlösa jacka och rock över klänningen, men från 1580 förändrades silhuetten och blev timglasformad, genom den trumformade vertugallen, smala korsettmidjan och vida stoppade axlar.

Underst bar kvinnor en vit linnesärk (chemise, smock). Den underklänning som dittills burits över särken blev cirka 1545-50 delad i ett livstycke (ett liv med ärmar) och en underdel (underkjol), som därmed bildade ett snörliv och en underkjol. Det var vid denna tid korsetten spred sig från Spanien och till resten av Europa: livstycket, som fungerade som ett snörliv, hade löstagbara ärmar och ett långt liv med tjockare tyg, styvnat med bland annat valben. Livet var långt och konformat och gick ned i en djup spets i midjan. Överdelen av klädedräkten såg ofta likadan ut för män och kvinnor och var ofta höghalsad. Det förekom fortfarande att kvinnor bar fyrkantiga dekolletage, som kunde täckas med en bröstduk (partlet). Över livstycket kunde bäras en jacka, (doublet), av samma slag som en man. Efter 1580 skulle jackan helst ha vida skört. Istället för en doublet kunde man också bära en klänning med löstagbara ärmar, som ofta öppnade sig på framsidan och visade framsidan av livstycket och underkjolen. Ärmarna var löstagbara och skulle vara snäva nedtill och vidare upptill, och blev med tiden alltmer hårt stoppade över axlarna. Klänningens eller doubletens ärmar kunde vara vida och öppna sig över livstycktes stela ärmar. Det var också vanligt att inte använda ytterärmarna, utan enbart visa livstyckets ärmar. Över doublet-jackan eller klänningen kunde kvinnor bära den oftast ärmlösa, vida jerkin-västen, som också var populär för män: detta var särskilt populärt 1550-1580, innan den trumformade styvkjolen blev modern.

Före 1500-talet finns inga uppgifter om att kvinnor skulle ha varit annat än nakna under kjolarna, men vid denna tid finns det uppgifter om att venetianska kurtisaner bar linneunderbyxor. Dessa sågs dock som mansplagg och associerades med prostituerade och tycks inte ha blivit något allmänt accepterat mode. Strumpor drogs upp till knäna där de fästes med strumpeband. Ovanpå särken bars en styvkjol (vertugall). Styvkjolen var först formad som en tratt eller kon och hade en blygsam vidd. Från 1580 bars den franska vertugallen, som var formad som en trumma och som växte till en enorm vidd, vars trumform framhävdes ytterligare genom vida skört. Över vertugallen bars underkjolen. Om en klänning bars, kunde den öppna sig över underkjolen.

Det kännetecknande för det spanska modet var pipkragen. Ursprungligen bestod pipkragen av en bit av den vita särken som syntes ovanför halslinningen: till höghalsade plagg, som var moderna på 1550-talet, bars nämligen höghalsade särkar för att skydda överplagget mot svett, vilket bildade en krusad vid kant ovanför kragen. Allteftersom förlängdes och stärktes dessa veck för att öka effekten, och blev så småningom en lös pipkrage, som efter 1580 växte alltmer i storlek. Både män och kvinnor bar pipkrage, och den löstagbara pipkragen kunde bäras både till höghalsade och urringade klänningar. Till urringade klänningar kunde kvinnor föredra att bära en pipkrage som öppnade sig på framsidan för att framhäva urringningen.

Under 1500-talet började vuxna gifta kvinnor visa håret. Det typiska var att dela håret i mitten och kamma upp det över kammar vid tinningarna och uppsatt baktill i en knut. Över håret bar man den "franska hättan", som nu bars ensam utan någon slöja fäst vid den, utöver att en skir slöja kunde fästas på baksidan av hättan som sorgklädsel. Dok blev omoderna under denna tid och ersattes av bindmössor även bland icke adliga kvinnor. Kvinnor började också bära hatt: dessa bestod ofta av herrhattar i miniatyr. Utomhus och på resa kunde kvinnor bära mask över ansiktet för att skydda huden mot solen. Kosmetika blev vanligt under denna period: vissa ämnen i kosmetikan vid denna tid var giftiga, men det förekom också helt ofarliga ämnen.

• 

  Rosa underklänning (livstycke och kjol) under en typisk vid, svart, ärmlös jerkin-väst. En typisk herrhatt i miniatyr.

• 

  Cirka 1570: en blygsam pipkrage och snäva ärmar. Under kjolen en ännu trattformad vertugall.

• 

  Elisabet I av England, iförd den spanska modedräkten med rund styv pipkrage, klänning i mörkt tyg och pärlor i håret. Lösa stoppade ärmar.

• 

  Silhuetten 1580-1620. Pipkragen delad över en fyrkanting urringning. En doublet med lösa stoppade ärmar och lågt sittande spetsigt liv med styvnad. En fransk trumformad vertugall, framhävd av livets vida skört.

• 

  1592. Svart klänning öppen över ett lågt mönstrat livstycke med styvnad och underkjol monterad över en trumformad vertugall. Pipkrage delad fram över en urringning.

Mansmodet

1500-1550

Mannens baskläder på överkroppen bestod av skjorta, en jacka eller tröja (doublet), under en väst (jerkin). Slutligen bars en vid rock eller mantel, ofta öppen. På underkroppen bars brokor (kalsonger), som nu inte längre hade några ben alls utan enbart satt om bak och könsdelar. Hosorna hade nu delat sig i överhosor och underhosor: överhosorna bars över låren och bar hopsydda över baken, medan könet täcktes av en blygdkapsel, och hade alltså utvecklats till byxor. Underhosorna räckte endast upp till knäna, hölls upp av strumpeband, och kom att utvecklas till strumpor.

För männen gällde bland annat breda ärmar – upp till 50 centimeter i genomskärning – och zimarran, som var en överrock med växlande längd och pälskantade öppningar för armarna. Det var under denna tid det var modernt med de karakteristiska, uppslitsade ärmar senare tider ofta associerar med perioden; den övre ärmen var uppslitsad, och skjortans tyg tilläts pösa ut genom hålen. Puffärmar och puffbyxor var moderna för män.

Det var modern att blandad tyger och material och dekorera dräkten med till exempel ränder och foder i kontrasterande färg och material. Det tyska modet karaktäriserades framför allt av sina slitsar, då de övre plaggen slitsades för att låta vitt linne och färgat foder tränga ut ur hålen. Mansdräktens ärmar, väst och doublet kunde alla slitsas upp; ett berömt exempel är också att byxorna slitsades (pluderhosor). Populära huvudbonader var baretten, men även en vidbrättade hatt med plymer var modern för män i särskilt det tyska modet.

Mansdräkten hade mindre nationell variation än kvinnodräkten, som skilde sig mer beroende på nation.

Män var oftast slätrakade, och deras hår ofta buret i pagelängd.

• 

  Tyskt mode med de typiska slitsarna i de röda hosorna, den röda doublet-tröjan och den mörka kappan. På huvudet den typiska baretten.

• 

  Vid röd rock över en grå jerkin-väst med skört, ovanpå en slitsad grå doublet. Blygdkapseln syns mellan jerkin-västens veck. Knästrumpor med strumpeband ovanpå de snäva brokorna. Barett på huvudet.

• 

  En jerkin i brunt läder ovanpå en röd tröja (doublet). Vida röda knälång puffbyxor och en röd blygkapsel.

1550-1600

Mannens skjorta hade vid denna tid fått en krage och manschetter, som från början var veckade. Över skjortan bars en långärmad jacka/tröja som kallades doublet: precis som kvinnornas snörliv blev denna doublet styvnad på olika sätt och kom att fungera som en korsett, men med tiden blev den dessutom stoppad och vadderad för att framhäva den då moderna konformen som pekade i en spets mot midjan. Ärmarna var löstagbara, snäva längst ned och stoppade upptill med vida axlar. Över denna doublet bars i början av perioden en kortärmad väst (jerkin) med styva axelvaddar, ibland av läder, men jerkin ersattes gradvis med en kapé.

Skjortans vita veckade krage och manschetter skymtade på 1550-talet fram vita och krusade vid linningen till doubletens krage och ärmar, och för att förstärka effekten förlängdes och stärktes dessa tills de utvecklade sig till en pipkrage, som efter 1580 blev så stor att den blev löstagbar; även manschetterna stärktes som små pipkragar.

Över kalsongerna bars vida puffbyxor som var slutna över baken men öppna fram, där könet täcktes av en blygdkapsel. Blygdkapseln framhävdes mycket och kunde även den stoppas och dekoreras. Puffbyxorna kunde komma i olika längd och modell, men var aldrig längre än precis över knäet. Mycket korta byxor bars över snäva knäbyxor (cannions) som slutade vid knäet. En vanlig form av knäbyxor var de slitsade pluderhosor. Spanska pyffbyxor var ofta stela och stoppade, och utan slits. Knästrumpor med strumpeband vid knäet bars under knäbyxorna; till ridning täcktes de med knähöga stövlar.

Som ytterkläder bars rockar, med eller utan ärmar, men houppelande och manteln började nu bli omodern. Den höga hatten uppkom på 1570-talet genom att barettens veckade krona förlängdes och styvnade och dess brätten slätades ut och styvnades.

Under denna period blev den modernt med skägg, och det förut halvlånga håret blev kort och kammat rakt från ansiktet.

• 

  En vid svart kapé över en kortärmad röd doublet-tröja med långt stoppat liv. Stoppade röda puffbyxor. Stoppad blygdkapsel. Röda knästrumpor.

• 

  En vit doublet-tröja, röda knälånga puffbyxor och den första antydan till pipkrage.

• 

  En vid svart kapé över en svart doublet-tröja med knappar. En löstagbar pipkrage. En barett med plym över det bakåtkammade håret.

1600-talet: Barocken

Under trettioåriga kriget (1618–1648) kom modet att förändras mycket och bli betydligt mer bekvämt och ledig för båda könen. Den spanska kragen, krinolinen, de styvt stoppade ärmarna, midjorna och byxorna försvann. Båda könen bar löst sittande kläder utan midja under 1630-talet, männens byxor var mjuka och vadlånga, kjolen föll lätt och ledigt till golvet för att till sist släpa något. Man bar vita spetskragar och spetsmanschetter, och färgerna var fortfarande mörka. Midjan återkom för båda könen på 1650-talet. Både män och kvinnor lät håret falla fritt ner över axlarna. Modet krävde mörkt hår, och blondiner färgade håret med ett svart pulver. Det var även populärt med en mask över ögonen och kappor med kapuschong samt pälsmuff.

Modet undergick ännu en förändring då Frankrike blev modenation på 1660-talet. Under denna tid kom peruken att bli ett betydelsefullt element i klädedräkten. Modet växlade snabbt, samtida källor nämner upp till sju gånger per år.

Runt 1700 var det populärt bland både herrar och damer att bära kravatt "à la Steinkirk", en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steenkerken 1692 (under Pfalziska tronföljdskriget), då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt. Silkesstrumporna blev populära, så populära att det lät inrättas en manufaktur i närheten av Paris med tvåhundra vävstolar för tillverkning av silkesstrumpor.

Modefärgerna, som varit mörka i hundra år, blev nu mer färggranna; under denna tid var scharlakansrött, rosa och himmelsblått, emedan Ludvig XIV personligen föredrog brunt. Under denna tid uppkom även de första skönhetsplåstren, de så kallade moucherna. Dessa små svarta ting, utformade till minimalt små hel- eller halvmånar, stjärnor eller hjärtan, ansågs förhöja ansiktets tjuskraft.

Kvinnomodet

1600-1650

Det sena 1500-talets spanska mode bars fram till 1620-talet, och blev rentav extra framhävt i 1600-talets början. Klädedräktens grunder var desamma: en klänning eller en jacka och kjol över ett styvnat livstycke och underkjol, med en särk innerst. Omkring 1625 började det stela spanska modet ersättas av ett mjukare mode (överallt utom i själva Spanien, där det spanska modet fortsatte seklet ut).

Pipkragen stärktes inte längre, utan fick falla ned mjuk och slät över livstyckets urringning. Livstyckets midja höjdes: under 1630-talet satt midjan strax under bysten, innan de återigen föll till naturlig plats 1640. Ärmarna blev kortare och lösare: den typiska ärmen var en lös puffärm halvvägs till handleden, delad i två puffar med en rosett. Styvkjolen försvann, och kjolen fick hänga mjukt ned, över en blygsam rulle om höfterna som gav en rund form.

Kännetecknande var de vita spetsarna, som dekorerade de stora släta kragarna och manschetterna, och smycken av pärlor. En spetsmössa bars över håret inomhus och en herrhatt utomhus. Under denna tid började gifta och ogifta kvinnor bära samma frisyr, åtminstone inom överklassen: håret kammades bakåt i en knut på bakhuvudet, men föll fritt ned i lockar på sidorna.

De mörka färgerna byttes ut mot klara pastellfärger, särskilt i England.

• 

  Svart klänning över vitt livstycke och kjol. Ärmarna öppnar sig över underärmarna och delas typiskt i två puffar. Styvkjolen har tagits bort, kragen börjar falla, men midjan är ännu låg.

• 

  Typiskt 1630-talsmode. Ett rött livstycke med hög midja över den röda underkjolen, med halvlång ärm delad i två puffar och en slät spetskrage över bröstet. Utan överklänning, utan korsett och utan styvkjol.

• 

  Henrietta Maria i det typiska mjuka 1630-talsmodet.

1650-1700

Vid denna tid bestod kvinnors klänning av ett separat liv och kjol. Över den vita linnesärken bars ett livstycke eller tröja (doublet) med ärmar, som var förstärkt och benat som en korsett. Efter 1630-talets midjelösa mode hade midjan återigen hamnat på sin naturliga plats, och under 1650- och 70-talen var livet format i en sådan lågt sittande spets att överkroppen såg onaturligt lång ut. Ärmarna var vida halvlånga puffärmar som kunde slitsas upp över särkens ärmar, och som kunde sluta ovanför armbågen, och låta enbart särkens arm täcka nederdelen av armen. Livet kunde också bäras utan ärmar, och armarna täcktes då av enbart särkens linneärmar, som i sin tur kunde delas upp i små puffar med hjälp av band. Livet var skuret men en vid båtringning som lämnade axlarna bara, men ringningen kunde täckas med en bröstduk. Livstycket och den rynkade kjolen hade samma färg, och utgjorde tillsammans en klänning. Håret bars vid denna tid fortfarande friserat som förut: en knut på bakhuvudet, och lockat över öronen.

Vid denna tid blev det modernt att låta avmåla sig i neglige, det vill säga en lös tunika buren över särken, som kunde bäras hemma och visade att man tillhörde den samhällsklass som hade råd att tillbringa dagarna i bekväm sysslolöshet. Mäns version av denna lösa dräkt kallades Banyan, och kvinnor utvecklade sin egen version av denna.

Cirka 1680 ändrades kvinnodräkten samtidigt som mansdräkten, när mantuaklänningen ersatte den tidigare klänningen med separat liv och kjol. Mantuaklänningen var en sammanhängande klänning som var öppen fram, och fästes ovanpå livstycket och kjolen. Den hade en fyrkantig urringning och öppnade sig på framsidan över livstycket, samtidigt som dess kjol draperades upp över underkjolen och gärna hade ett släp. Mantuan täckte över axlarna och gjorde ett mer klätt intryck än den tidigare båtringade axelbara klänningen. Den hade vanligen halvlånga snäva ärmar, som lät underarmarna visa särkens ärmar i en spetsvolang.

Den största nyheten på kvinnosidan var fontangen, som blev modern på 1680-talet och sedan kom att ingå i den spanska nationaldräkten, det var en mössa eller en hårprydnad av plisserat, stärkt tyg som stod rakt upp från huvudet över ansiktet. Frisyren var från början knut i nacken och lockar vid sidorna, men efter fontangen blev modern sattes det upp över pannan i ett moln av lockar.

Under jakt bar kvinnor en särskild riddräkt, som också bars som resdräkt. Sedan gammal föreskrev sedvänjan att kvinnor under jakt skulle klä sig precis som män, med undantag för en kjol, och de bar därmed liksom män skjorta med krås, rock och väst, kraghandskar och herrhatt med plym samt stövlar under jakt, med den enda skillnaden att de bar kjol istället för byxor. En ridkjol fick dock vara betydligt kortare än normalt, och det var också accepterat att haka upp den, åtminstone på ena sidan, för att kunna rida och röra sig mer obehindrat.

• 

  Orange, styvnat livstycke med löstagbara halvlånga puffärmar till en kjol i samma färg. Vid isättning över båtringningen.

• 

  Ett styvnat ljusblått livstycke med vid båtringning och lösa puffärmar till en kjol i samma färg över särken. Typisk 1650-1680.

• 

  1670. Formella klänningar: långa styvnade liv med korta ärmar och band längs midjesömmen. Särkens ärmar syns och delas in i puffar med band. Kjolen öppnas över underkjolen.

• 

  Typisk 1680-1720. Röd mantua med halvlånga snäva ärmar och spetsmanschetter. Öppen fram, där det knyts i rosetter över livstycket, och draperad över underkjolen. På huvudet bärs en fontangmössa.

Mansmodet

1600-1650

Herrmodet 1625-1650 associerats med musketörernas klädedräkt.

Det sena 1500-talets spanska mode bars fram till cirka 1625. Skjortans krage pryddes med spets och lades slätt över bröstet. Över den bars en tröja (doublet), som satt lösare över kroppen, vars midja efter 1630 (liksom kvinnors) satt högt upp över bröstet, och 1640 blottade den vita skjortan mellan byxorna och den högt sittande tröjan. Ärmarna var lösa och mjuka och uppslitsade över skjortans ärmar, och skjortans manschetter brydda med spets. Ärmlösa västar (jerkins) bars nu endast av soldater. På underkroppen försvann blygdkapseln, och de inte längre vadderade, lösa hosorna var nu fullt utvecklade knäbyxor, nu hopsydda både över bak och könsdelar, som nådde strax nedanför knäna. Under resa och ritt bars de typiska kragstövlarna, som drogs ända upp till knäet.

Som ytterkläder bars nu capér eller slängkappor, ibland med ärmar. Den högkulliga capotain-hatten byttes 1620 ut mot en vidbrättad lågkullig hatt med plymer, ofta med brättet uppvikt på ena sidan. Modet med kort hår och skägg byttes ut mot allt längre lockigt hår, respektive endast mustach och pipskägg.

• 

  Blå doublet med hög midja och slitsade ärmar över långa blå knäbyxor och höga kragstövlar.

• 

  Musketör.

• 

  Typiskt 1630-tal. Doublet-tröjor med slitsade ärmar, spetskragar och spetsmanchetter, långa knäbyxor, höga kragstövlar, slängkappor och långt lockigt hår.

1650-1700

På överkroppen var skjortan fortfarande det innersta plagget. Skjortans krage var viktig under 1650-talet och bredde ut sig över hela axlarna. På 1660-talet försvann kragen, och ersattes av en duk om halsen, kravatt, oftast av spetskantat linne, och detta blev en föregångare till slipsen. Kravatten knöts ihop med en rosett, och rosett ökade i storlek tills den försvann. Kravatten ersattes på 1690-talet av "à la Steinkirk", en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steenkerken 1692 (under Pfalziska tronföljdskriget), då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt.

Över skjortan bars tröjan (doublet), som bars öppen eller knäppt, och som blev allt kortare, för att under 1660-talet knappt täcka revbenen och blotta skjortan därunder. Ärmarna kunde liksom kvinnors delas i två med en rosett, slitsas upp över skjortans ärm, och täckte endast halva armen, så enbart skjortans ärm täckte armen nedanför armbågen. Över tröjan bars en löst sittande rock med halvlånga ärmar. Under 1670-talet blev rocken långärmad och figurnära, och ersatte tröjan: istället började man bära en väst under rocken. Under 1650- och 60-talen hade de knälånga byxorna blivit mycket vida och lösa. En viktig detalj var de vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. "petticoat breeches", som bars över vida knäkorta rhengrevebyxor. Kjolen med tillhörande rhengrevebyxor blev omoderna när tröjan och kappan ersattes med figurnära rock och väst 1680.

Omkring 1680 hade mansdräkten utvecklats till de beståndsdelar som så småningom kom att bli kostymen: en skjorta med krås (som senare kom att utvecklas till slipsen); knäbyxor med strumpor; en knälång väst och en figurnära rock (en sk. just-au-corps). När de snäva knäbyxorna blev moderna började silkesstrumporna fästas ovanför snarare än under knäna. Stövlar blev omoderna för alla tillfällen utom vid jakt och resa. Svärdet bars inte längre i ett gehäng över axeln, utan började bäras i ett svärdsbälte om midjan. Mansdräkten var som regel översållad med spetsar och rosetter och fladdrande band i varje söm, men förenklades under 1680-talet och under 1690-talet rådde en mer enkel och sparsamt dekorerad stil.

Män skulle vid denna tid vara helt slätrakade (efter 1680 var inte ens en mustach acceptabel) och bära håret långt och lockigt. Även tidigare hade män burit peruk, men då endast om det var nödvändigt: från 1680 hade dock allongeperuken slutgiltigt blivit modern, då modet då föreskrev sådana tjocka och lockiga hårmassor att det var svårt för någon människa att få det på naturlig väg. 1680-1700 var allongeperukerna rufsiga och dess lockar naturliga, snarare än de stela rullar som senare blev kännetecknande för dem. En allongeperuk kunde vara i vilken färg som helst, och håret pudrades ännu inte under 1600-talet. Hattars utseende varierade mellan höga kullar och smala eller breda brätten, men de var vanligen prydda med plymer och hade brättet uppnålad över ena sidan av ansiktet.

• 

  En kort svart doublet över vit skjorta, och "petticoat breeches", över vida knälånga rhengrevebyxor.

• 

  En kort gulbrun doublet över vit skjorta, och "petticoat breeches", över vida knälånga rhengrevebyxor.

• 

  Karl XI:s byxor i rhengrevemodell, 1669- Livrustkammaren.

• 

  Typisk 1680-1720. Långärmad rock (en sk. just-au-corps) med manschetter över en väst och skjorta med kravatt, knäbyxor och silkesstrumpor. På huvudet allongeperuk.

1700-talet: rokokon och klassicismen

Rokoko kallas det mode som var populärt under tidsperioden 1730–1780. Ordet Rokoko betyder snäcka. Frankrike var modenationen under 1700-talet. Modet började förändras för båda könen i och med kungens död 1715.

Under denna tid förändrades inställningen till färger, och pastellfärger blev moderna; de populäraste färgerna under rokokon var pärlgrått, ljusblått, ljusgrönt och rosa. Mörka färger bars sällan under rokokon, förutom blodrött.

Det ansågs även vackert att vara mycket blek, så puder användes i stora mängder av både män och kvinnor. Pudret som användes innehöll bly, och det var inte ovanligt att man blev sjuk på grund av blyförgiftning, men man förstod inte förrän senare att detta berodde på pudret.

Kvinnomodet

År 1718 blev styvkjolen, den så kallade paniern, modern; det var ett slags krinolin, men till skillnad från 1800-talets krinolin, bredde den sig ut enbart åt sidorna, vilket gjorde den betydligt mer bekväm att röra sig i och sitta i. År 1730 var det mode färdigutvecklat, som skulle vara ganska oförändrat fram till 1770. För kvinnans del en klänning, som var öppen framtill och togs på som en rock över en underkjol och knöts fast med rosetter på framsidan över en hårt åtsnörd korsett och styvkjolen, som kallades panier eller pocher. Ärmarna räckte till armbågen och avslutades med en volang. Modets grundmodell kvarstod oförändrad i fyrtio år. De enda nyheterna var att klänningen 1750 fick ett släp, som räckte från axlarna till marken, och att styvkjolen växte för att nå sitt maximum under 1740-talet. Både styvkjol och mansskört minskade minskade på 1760-talet.

Kvinnorna bar håret friserat tätt intill huvudet, med en lock över axeln. På 1770-talet förändrades hårmodet radikalt och båda könen byggde upp håret i höga frisyrer, som sträckte sig högt över huvudet. Kvinnornas frisyr nådde högst, men även männens frisyrer byggdes på till höjden under denna tid. Detta överdrivna mode varade dock bara under ett årtionde. Under 1780-talet var frisyrerna inte längre höga, snarare bredde de ut sig åt sidorna, vilket var mer praktiskt; de dekorerades inte längre, nu blev de i stället modernt med hattar i stället för hårprydnader, och hatten blev viktigare än frisyren. Under 1780-talet pudrade man fortfarande håret, men inte längre med vitt, utan med grått puder; snart blev det dock modernt att bära håret utan puder. Även mansfrisyren följde kvinnofrisyren i detta. Då de höga frisyrerna blev moderna 1770 försvann styvkjolen och användes sedan bara till balklänningar; till vardagsklänningar krympte styvkjolen bort till en liten kudde på baksidan som påminde om turnyren. År 1783 lanserade Marie-Antoinette linneklänningen; en vit tunika som bands fast om midjan med ett brett skärp i mörkare färg; detta fortsatte att vara högsta mode i tio år och de pastellfärgade sidentygerna började försvinna.

1700-1750

• 

  Mantuaklänning i 1720-talets cirkelrunda styvkjol.

• 

  Saque.

• 

  Kvinna klädd endast i vit linnesärk.

• 

  . Ärmlöst vitt livstycke, som visar särkens vida ärmar, och vit kjol.

• 

  Typisk mantua.

• 

  Lovisa Ulrika i mantuaklänning över panierstyvkjol.

1750-1800

• 

  Portret Elżbiety ks. Lubomirskiej.

• 

  François Boucher 017

• 

  Den typiska höga vitpudrade pouf-frisyren modern 1772-1782.

• 

  1780-tal.

• 

  Gabrielle de Polastron

Mansmodet

Mannen bar en rock över en väst, skjorta och snäva knäbyxor. Modets grundmodell kvarstod oförändrad i fyrtio år. Styvkjolen påverkade även mansdräkten; männen bar knälånga skört som stärktes både vid rock och väst och stod ut så även de liknade krinoliner. Både styvkjol och mansskört minskade minskade på 1760-talet.

Under nästan hela 1700-talet bar männen håret långt och hopfäst i en hästsvans. På 1770-talet förändrades hårmodet radikalt och båda könen byggde upp håret i höga frisyrer, som sträckte sig högt över huvudet. Kvinnornas frisyr nådde högst, men även männens frisyrer byggdes på till höjden under denna tid. Detta överdrivna mode varade dock bara under ett årtionde. Under 1780-talet var frisyrerna inte längre höga, snarare bredde de ut sig åt sidorna, vilket var mer praktiskt; de dekorerades inte längre, nu blev de i stället modernt med hattar i stället för hårprydnader, och hatten blev viktigare än frisyren. Under 1780-talet pudrade man fortfarande håret, men inte längre med vitt, utan med grått puder; snart blev det dock modernt att bära håret utan puder. Även mansfrisyren följde kvinnofrisyren i detta. Under 1780-talet blev rock och väst snäva och släta, pastellerna försvann.

1700-1750

• 

  Anonym, Rudolf Emanuel Frisching (1722)

• 

  Carlos de Borbón, duque de Parma 2

• 

  Jean-Joseph Cassanéa de Mondonville.

1750-1800

• 

  Gustav IIIs celadondräkt, 1777.

• 

  Colonel Lambert Cadwalader (1743-1823), by Charles Willson Peale (1741 - 1827.

• 

  William Vans Murray

• 

  Johann Friedrich August Tischbein 001

1800-1820: Empiren

Empiren har fått sitt namn efter Napoleon I, som 1804 lät kröna sig till kejsare. I själva verket var detta endast fortsättningen på en stil som blivit modern redan tio år tidigare. Den kan dock delas in i två perioder; 1794–1804, och 1804–1815.

Kvinnomodet

Redan då rokokon avlösts av den klassiska stilen under 1780-talet hade modet förenklats. Tunikan, en klänning som bands om midjan endast med ett skärp, lanserades 1783. År 1794 hade denna moderiktning fullbordats då midjan försvunnit från klänningen. Detta mode, med inspiration från antiken, försökte efterlikna det klassiska modet; klänningarna var skurna med midja direkt under bysten och kjol i tunna, ibland nästan genomskinliga, material. De pryddes av många små veck, var gärna skuren lite för lång och skrynklade sig vid fötterna som på de antika statyerna kring mjuka, klacklösa skor. Linne var modetyget.

Detta mode förändrades och förnyades då Napoleon I kom till makten. Han ogillade de halvt genomskinliga linnetygerna och ville gynna sidenindustrin. Därmed blev sidenet modernt år 1803, vilket också gjorde att klänningen måste skäras annorlunda för att materialet skulle falla vackert. Klänningen skars med midjan fortfarande under bysten men nu med helt slät front och med veck endast baktill. Puffärmar blev moderna. Utanpå kunde man ha en långärmad, kort jacka i mörkare färg än klänningen, som oftast var ljus. Modefärgerna var vitt, ljusblått och ljusrosa. Kvinnornas hår var, för första gången sedan antiken, ofta kort.

• 

  Madame Rivière, 1806, Louvren. Den typiska empireklänningen med midjan omedelbart under bysten

Mansmodet

För männens del innebar denna period inte många förändringar. Knäbyxor bars fortfarande och var ofta så snäva att de sprack. Man hade även börjat bära stövlar och rockens och västen skört var smala och släta. Under den första perioden låg även mannens väst högt upp, byxorna räckte till bröstet och man bar vida och spretiga kragar och halsdukar, men vid Napoleons makttillträde förändrades även den till ett mer diskret mode. Det var dock nu som männens mode började få de kännetecken som under 1900-talet skulle uppfattas som typiskt "manligt". Männens hår klipptes kort och mansdräktens färger blev mörka.

1820–1830

Kvinnomodet

Under restaurationen inträffade en reaktion inom modet. Dessa år förkortades klänningen till att sluta ovanför fotknölarna och ärmarna blev långa; färger och mönstrade tyger blev moderna och klänningarna var inte längre enkla utan dekorerades nu med volanger, rosetter och tygblommor. Kvinnornas hår skulle nu åter vara långt, lockigt, uppsatt i vida frisyrer under vida hattar dekorerade med blommor och plymer, och parasoller blev moderna. Midjan började också krypa nedåt.

• 

  Drottning Fredrika i breda puffärmar, breda skärp och hög men korsetterade midja enligt modet på 1810- och 1820-talen

Mansmodet

Även mansmodet förändrades; knäbyxorna började försvinna och långbyxan blev modern; håret blev visserligen inte långt, men var inte längre snaggat utan lockat till ett moln, och kravatter, halsdukar och scarfes var moderna för män, nu uppträdde också den höga hatten. Den modemedvetne mannen representerades av dandyn, vars främste representant var Beau Brummell.

1830–1850: Biedermeier och romantik

Kvinnomodet

1830-talet representerade artonhundratalets första "extrema" mode. Detta koncentrerades till kvinnornas ärmar; puffärmar blev moderna. Det var korta till aftonklädsel och långa till vardags. De var styvt fodrade och växte sig så stora och vida att kvinnor fick gå sidledes in genom dörrarna. Detta mode nådde sin höjdpunkt 1834, varefter puffen på ärmen halkade ned under armbågen, där den hade krympt bort år 1840. Den andra stora förändringen var att midjan nu nått sin naturliga plats och korsetten därmed återkom. Detta åstadkom under 1800-talet svåra hälsoproblem. Ett annat extremt mode var den nya hattmodellen bahytten, med skärm runt ansiktet och som knöts under hakan. Under 1830-talet var dessa skärmar oerhört stora i omfång runt ansiktet och dekorerade med blommor, plymer, band och fjädrar. Kragarna skulle vara vida till puffärmarna, och man använde nu diskreta färger, som ljuslila, brunt och grått. Rutiga tyger var också moderna. Kjolen blev vidare och fötterna synliga.

Under 1840-talet försvann alla extrema tendenser och ett diskret mode ersatte 1830-talets överdrifter. Ärmarna blev snäva, bahyttens brätten smalare, kjollängden sänktes till golvet. Det var också nu som frisyren med korkskruvslockar, som man associerar med 1800-talet, blev modern.

Mansmodet

För männens del innebar denna tid en total "mörkläggning" av klädedräkten som skulle vara till långt in på 1900-talet. Endast västen och halsduken fick ha färg och en man skulle klä sig diskret och utan överdrifter. Långbyxor och hög skorstenshatt var nu en självklarhet. Mannen skulle vara slätrakad och kortklippt, men under 1840-talet var det också modernt med lockigt, axellångt hår, vilket ansågs representera den romantiske poeten.

1850–1870: Den andra rokokon

Kvinnomodet

Kännetecknande för den andra rokokon var från 1856 krinolinen, som krävde enorma tygmängder. Kjolarnas omfång hade växt under många år, och 1855 blev det nödvändigt att uppfinna en ställning för att befria kvinnorna från de många underkjolarna; detta var gjort under 1855–1856. För att tillverka dessa krinoliner behövdes stora mängder metalltråd, i genomsnitt 90 alnar metalltråd per klänning.

En annan detalj var korsetten, modern sedan 1830-talet, som snördes så hårt som möjligt för att kvinnan skulle få en supersmal midja (getingmidja). Korsetten krävde sina offer. En tidning, utgiven i Paris 1859, berättar om en 23-årig kvinna som beundrades av alla för sin slanka midja. Hon avled två dagar efter en bal och obduktionen visade att hennes korsett hade snörts så hårt att levern genomborrats av tre revben. Det blev även modernt med volanger och år 1859 hade kejsarinnan Eugénie av Frankrike 103 volanger på en av sina balklänningar. Krinolinen förvandlades så småningom till en halvkrinolin som 1870 hade utvecklats till turnyren.

Frisyren var under denna tid slät, samlad och uppsatt i nacken för att inte rivalisera med krinolinens vidd. Det hade också blivit tillåtet för en kvinna att sminka sig, vilket hade ansetts vara oanständigt sedan empiretiden.

• 

  Kejsarinnan Eugénie omgiven av sina hovdamer, målning av Franz Xaver Winterhalter (1855)

Mansmodet

Mannens klädedräkt hade aldrig varit mer diskret; helt mörk, även vad gällde väst och halsduk, med hög hatt, utan färg, och med en rock som nu knäpptes runt hela framsidan så varken väst eller byxor syntes; långbyxorna var vida. Dock hade männens påverkats av kvinnomodet så även män nu i många fall använde korsett. Håret var kort och slätkammat, och det hade också blivit modernt med mustascher och skägg. Det var också nu slipsen utvecklades.

1870-1900

Se även Kläder och mode i Sverige från 1850-1890

Under 1850- och 1860-talet med sin omfångsrika Krinolin var silhuetten voluminös. På 1870-talet hade modet blivit betydligt slankare, med konstfulla draperingar, ordentligt nerhasade i knähöjd på kjolarna som också hade långa släp. Magen var platt och allt tyg var skjutet till bakpartierna. För att få fram den önskvärda profilen introduceras nu turnyren, en kudde eller ställning av stålfjädrar vars konstruktion lyfter ut kjolen bak och skapar samma profil som en så kallad cul-de-Paris hade gjort hundra år tidigare. Livstyckena var hårt snörade och gick långt ner fram i en V-skärning, till skillnad mot tidigare då midjan markerades av skarven mellan överdel och nederdel i klädesdräkten. Korsetterna bars ibland utanpå överdel, för att ännu tydligare markera midjan och åstadkomma den eftertraktade timglasfiguren som kom att dominera kvinnoidealet under flera decennier.

Vid 1877 försvann turnyren från modet för att återuppstå igen vid 1882. På engelska kallade man dessa två perioder för Early Bustle Era and Late Bustle Era. Under mellanperioden bars en betydligt snävare version av den draperade klänningen, utan turnyr.

Den turnyr som kom på modet vid 1882 skiljde sig dock från den tidigare versionen genom att den satt betydligt högre upp med ett dominerande horisontellt utskjutande parti som skapade illusioner av enorma "derrieres".

Balklänningarnas urringningar var runda i så kallade båtringningsstil. Klädedräkten på dagtid anbefallde en mycket mer modest framtoning varvid klänningen, om den hade någon urringning alls, fylldes med en så kallad stomacher och spetsar. En äldre dams urringning var alltid fylld av spetsar.

De accessoarer som var på modet inkluderade solfjädern och det spetsbesatta parasollet. Håret sattes upp högt, och blev på 1890-talet kammat åt sidorna med knut uppe på huvudet.

År 1888 blev turnyren omodern, och kjolen blev skuren i trattform utan veck. Under 1890-talet blev också de gamla puffärmarna från 1830-talet moderna igen. De växte i omfång så pass att de vid mitten av 1890-talet kom att kallas fårbogsärmar.

Damerna erhöll efter hand också råd om vilka färger som bäst passade hud- och hårfärg. Till exempel ansågs att blondiner med fördel alltid kunde klä sig i blått medan brunetter passade i mer intensiva färger och att svart, grått och vitt var färger som passade de flesta. Det rekommenderades försiktighet i användandet av färgen violett.

• 

  Klänning 1880-tal, bestående av liv och kjol av mönstrad, skuren och oskuren brun silkessammet

• 

  Kvinna med tidig turnyr

• 

  Kvinna med sen turnyr.

1900-1910

Kläderna blev enklare och silhuetten slank. Midjan markerades och axlarna poängterades genom volanger, alternativt en pelerin. Hattar med plymer eller band gjorde att figuren föreföll längre. Mansdräkten bestod av kavaj, väst och byxor.

1910-1920

Det första världskriget kom att påverka modet på ett genomgripande sätt. Till exempel genom kragar på kläderna. Hugo Boss designade kläder för tyska armén under andra världskriget.

1920-1940

Åren efter första världskriget kom en mängd revolutionerande modenyheter och många av de moden som pågått under lång tid blev plötsligt utdaterade.

På 1920-talet blev klänningen ett smalt rör, som hängde ledigt på kroppen. Istället för att som tidigare markera midjan lades fokus på höften för att skapa en androgynt strömlinjeformad, gänglig, slank och ungdomlig figur som markant skilde sig från den fullvuxna kurviga siluett som gällt under 1900-talets första år. De mjuka runda formerna ersattes av rena enkla linjer och kantiga vinklar. Istället för korsetter bar man nu slimmande gördlar. Kjolarna blev korta men nådde fortfarande nedanför knäna.

Den ikoniska flappern, ungkarlsflickan La Garçonne, gjorde entré. Det engelska ordet "flapper" syftar på en halvvuxen flicka, en s.k. backfisch, men kan också betyda slampa. Unga kvinnor började anamma beteenden som tidigare varit reserverade för män. Flapperns livsstil var att festa och leva för dagen i en sorts livsbejakande reaktion mot de svåra krigsåren och alla konventioner som inte längre hade samma mening. Dessa flickor kunde till exempel ha knäkorta klänningar med rader av fransar och utan ärm, målade naglar, bobbat eller shinglat hår, långa pärlhalsband och pannband med fjäder. De rökte, och dansade Charleston hela natten lång, använde högklackade skor och bar teatrala och effektfulla klänningar täckta av pärlbroderier, paljetter och fransar som gjorde sig bra till de nya snabba danserna. Det förekom också små snäva hattar som kallades skopor eller klockhattar och som var långt framdragna i pannan. Även festhattar som såg ut som peruker förekom. Hon kunde också ha herrkostym och kort bakåtkammat hår. I sällskap med flappern sågs ofta stilmedvetna ungkarlsmän i oklanderlig kostym, pressade byxor, med välfriserat hår och ibland smink.

År 1925 visades knäet för första gången. Hollywood kom att influera kvinnoidealet, som till exempel med Clara Bow, flickan med "det".

1923 kom Coco Chanel hem från en kryssning i medelhavet med en rejäl solbränna och plötsligt, för första gången i västerländsk modehistoria, blev det status att vara solbrun. Det kom att associeras med hälsa och ledighet, från att ha förknippats med folk som arbetade ute på fälten. De fattigaste var nu fabriksarbetare som arbetade inne hela dagen, inte hade råd att resa bort, och därför var bleka. Män och kvinnor började solbada.

En annan nyhet var långbyxor, som slog igenom i dammodet på 1930-talet med hjälp av Coco Chanel och filmstjärnor som Marlene Dietrich och Greta Garbo. Men det var långt ifrån helt socialt accepterat bland vanliga människor ända in på 1960-talet.

• 

  Aftonklänning i 1920-talsmodell.

1950-2000

Kjollängden har kommit att variera; även den påverkad av krigen. Under andra världskriget, när tyg var dyrt, blev det mode med kortare klänningar och kjolar, det var dock fortfarande tabu att visa knän eller axlar. Till exempel kom Christian Diors The New Look våren 1947, där kjolen skulle sluta 24 cm ovanför fotknölen. 1950-talet var det första decennium, då ett särskilt mode för ungdomar tog plats mellan åldrarna för barnkläder och vuxnas mode. Coco Chanel kom att påverka kvinnomodet med den lilla svarta, och med Mary Quant kom på 1960-talet minikjolen och strumpbyxan.

1960-talet markerade även startdecennium för bikinin. Kvinnornas kläder kom att mer likna männens, men försök att lansera unisexmode och overaller för alla fick aldrig fullt genomslag. Ungdomar och subkulturer började skapa egna stilideal, något som har kommit att kallas gatumode. Till de efterföljande modena hör hippie-modet på 1970-talet med långt hår i mittbena, fransiga väskor och naturfärger; disco-modet i övergången mellan 1970- och '80-tal med stora sprayade hår och glittrande trikåer (stilikoner var John Travolta och Charlies Angels-tjejerna), samt grunge-modet under tidigt 1990-tal (med Kurt Cobain som stilikon).

2000-talet

En retrokultur växte under början av 2000-talet fram i modesammanhang. Kläddesigners hämtade inspiration från klassiska plagg, ofta från 1950-talets något banbrytande klädstil och modskulturen från 1960-talet. Att utforma en personlig stil kryddad med moderiktiga basplagg och/eller accessoarer började bli viktigare än att följa de tidsenliga direktiven till fullo.

Män började allt mer intressera sig för mode, som ett resultat av mäns allt större intresse för utseende och stil i allmänhet. Skönhetsproduktsföretag, klädbutiker och modevärlden riktar alltmer in sig på marknaden för män. Jämför hipster och metrosexuell.

Också en del blandat mode som kännetecknat tiden 1780–1840 kom tillbaka på vissa punkter. Rokokon tros komma tillbaka, framförallt i arkitektursammanhang. Den enhetliga stilen som länge kännetecknat hus lär vara på väg att ersättas av en, framförallt, mer rokokoinspirerad byggnadsstil – men även funktionalismen är på väg tillbaka på denna punkt.^{[källa behövs]}

Se även

• Trend
• Modefluga

Källor

Tryckta källor

• Skagerfors, Mona (1994). Damer – Rebeller, outsiders och tidens yta.. Carlssons. ISBN 9177988612 
• R. Broby-Johanssen, "Kropp och kläder; Klädedräktens historia"