Öppna huvudmenyn

Mark-byar är byar vars namn slutar på -mark. Ordet används inom svensk ortnamnsforskning framför allt om byar med detta efterled som ligger i Övre Norrland, eftersom de har en speciell karaktär och anses avspegla områdets tidiga kolonisationshistoria. De finns även inom finlandssvenskt område, där de är särskilt talrika i angränsande delar av landskapen Österbotten och Satakunta.

UtbredningRedigera

I norra Sverige förekommer byar med efterledet -mark främst i norra Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten upp till och med Nederluleå socken. Allra vanligaste är de i kustområdet mellan Umeälven och Skellefteälven, men det finns också ganska många mark-byar norr om Skellefteälven.[1] Den nordligaste mark-byn är Skatamark knappt två mil nordost om Boden.[2] Byar med efterledet mark eller marken finns även i Medelpad, ett exempel på det är byn Västermarken även känt som Västmarken i Attmars socken i Sundsvalls kommun.

Från förkristen tidRedigera

Mark-namnen i övre Norrland skiljer sig från liknande namn i södra Sverige genom att förledet vanligen är ett mansnamn. Så gott som alltid rör det sig om förkristna namn, exempelvis:

Bland de få undantagen märks:

  • Blasius är möjligen det förnamn som finns i förleden till Blåsmark i Piteå socken. Det är i så fall från kristen tid
  • Botulf eller Botvid (Botsmark i Umeå socken) – namnen är visserligen inhemska men förekom inte i förkristen tid
  • Flörik (Flurkmark i Umeå socken) – namnet tros vara tyskt, ursprungligen från det latinska Flores[3][4]

Det finns också ett mindre antal mark-namn som har terrängord som förled, bland andra:

  • Tjälamark i Umeå socken (av käl = skogklädd höjd)
  • Gravmark i Sävars socken (av Gravåns djupa fåra)
  • Kasamark i Umeå socken (anses komma från ordet kas = rishög, men kan möjligen innehålla mansnamnet Kase)[4]

Spår av en utökad kolonisationRedigera

Dominansen av förkristna mansnamn tyder på att de flesta mark-byar i övre Norrland anlades i förkristen tid. Detta innebär att de antagligen kom till under 1300-talet eller ännu tidigare. Utbredningen av mark-byar i övre Norrland anses därför spegla den jordbrukskolonisation som ägde rum i området under medeltiden.[5]

Mark-byarna i Lappland, som Ledningsmark och Stridsmark, har däremot tillkommit i mycket sen tid.[2]

I södra Västerbotten (Umeå och Sävars socknar) märks ett tydligt mönster där byar med ortnamn av riktigt gammal karaktär (kanske från 1000-talet) ligger vid vattendragens nedersta delar, medan mark-byarna påträffas längre uppströms. Vid Sävaråns mynning ligger Sävar; högre upp längs ån kommer i tur och ordning Gunnismark, Tålsmark, Bullmark och Botsmark, med Gravmark, Klappmark och Hemmesmark vid mindre biflöden. Vid Täfteåns mynning ligger Täfte; högre upp längs ån hittar man Tväråmark och vid ett biflöde Hjoggmark. Vid Tavleåns mynning låg ursprungligen byn Tavle (nu Innertavle och Yttertavle); högre upp följer Anumark, Ersmark och Flurkmark. Vid Tväråns mynning ligger Hiske; därovanför hittar man Tjälamark.[6]

Även de flesta andra mark-byar i Västerbotten ligger en bit från de stora sjöarna och från havet. Därför tros mark-byarna i allmänhet ha tillkommit genom utflyttning från redan existerande byar, vilket innebär att den äldsta bygden i området bör vara åtminstone någon generation äldre.[7]

Mark-byar i FinlandRedigera

I Finland ligger mark-byarna främst i de historiskt svenskspråkiga områden som under medeltiden tillhörde Kumogårds län (i nuvarande sydligaste Österbotten och norra Satakunta). Särskilt talrika var mark-byarna i de medeltida storsocknarna Närpes och Ulvsby. I Närpes storsocken hade alla inlandsbyar efterleden -mark, dock ingen av kustbyarna. Ett liknande förhållande rådde i Ulvsby storsocken. I de numera förfinskade byarna i Satakunta har efterleden ofta ändrats till -markku.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Holm (1949), s. 95–96.
  2. ^ [a b] Norrländsk uppslagsbok, band 3, s. 124.
  3. ^ [a b] Holm (1949), s. 99.
  4. ^ [a b c] Holm (1970), s. 53–55.
  5. ^ Holm (1949), s. 99–100.
  6. ^ Holm (1970), s. 49–54.
  7. ^ Holm (1949), s. 97.

KällorRedigera

  • Holm, Gösta (1949). ”Ortnamnen i Lövånger”. Lövånger: en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 2. Umeå. sid. 90–157. Libris länk 
  • Holm, Gösta (1970). ”Några äldre ortnamn”. Umeå sockens historia. [Umeå]: [Drätselkammaren]. sid. 49–69. Libris länk 
  • Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. Libris länk. ISBN 91-972484-1-X