Margot Margareta Wikström, född Berggren den 28 februari 1936 i Skellefteå, död den 4 september 2010 i Umeå,[1] var en svensk politiker (socialdemokrat).

Margot Wikström

Kommunstyrelsens ordförande i Umeå
Tid i befattningen
1986–1991, 1995
Företrädare Torsten W Persson
Efterträdare Lennart Holmlund

Tid i befattningen
1971–1998

Född Margot Margareta Bergström
28 februari 1936
Skellefteå, Västerbottens län
Död 4 september 2010 (74 år)
Politiskt parti Socialdemokraterna
Yrke socionom

Biografi

redigera

Wikström avlade socionomexamen vid Socialhögskolan i Umeå den 9 juni 1972. Hon var under några år därefter anställd inom Umeå kommun som socialassistent, och har även vikarierat bland annat som barnavårdsassistent vid Västerbottens läns landsting.[2]

Margot Wikström var under lång tid politiskt aktiv i Umeå kommun och utsågs 1986 till kommunstyrelsens ordförande i Umeå, som första kvinna i länet på en sådan post.[3] Från 1 januari 1980–19 september 1995 var hon heltidsarvoderat kommunalråd vid Umeå kommun, åren 1986–1991, samt 1995, i egenskap av kommunstyrelsens ordförande.[2]

Wikströms politiska bana i började 1969 med posten som suppleant i Stiftelsen Umegården. Från 1971 till 2002 var hon ledamot i Umeå kommunfullmäktige. Åren 1971–1998 var hon verksam i kommunstyrelsen (suppleant 1971–1973, ledamot 1974–-1979, 2:e vice ordförande 1980–1985, ordförande 1986–1991, 1:e vice ordförande 1992–1994, ordförande 1995, ledamot 1996–1998). Wikström ingick åren 1971–1995 i kommunstyrelsens arbetsutskott (suppleant 1971–1976, ledamot 1977–1985, ordförande 1986–1991, vice ordförande 1992–1994, ordförande 1995). Dessutom var hon åren 1980–1981 ordförande i Stiftelsen Umeå studentbostäder, åren 1980–1982 ordförande i Stiftelsen Bostaden, och åren 1983–1985 ordförande i byggnadsnämnden.[4]

På riksplanet var Margot Wikström åren 1990–2001 ledamot av socialdemokraternas partistyrelse.[5] Från 1978 var hon ledamot av Svenska Kommunförbundets styrelse, och åren 1995–1999 dess ordförande.[6]

Av många politiska insatser i Umeå märks hennes motstånd mot byggandet av Kyrkbron i början av 1970-talet, och långt senare valet att bygga Kolbäcksbron som en pylonbro.[7] Wikström var också den som först (1991) väckte förslaget att utveckla Staden mellan broarna,[8] det område längs Umeälven i centrala Umeå som ursprungligen var Umeå hamn och därefter under många år tjänade som bilparkering, men som nu en bit in på 2000-talet håller på att ta form, med nya parkområden, bryggor och matställen i älvsnära lägen.[9]

Margot Wikström var gift med Karl Henry Wikström (1933–1993).[10] De är begravda på Norra kyrkogården på Sandbacka i Umeå.[11]

Referenser

redigera
  1. ^ Margot Wikström död SVT Västerbotten 2010-09-04: Margot Wikström död: "Betydde mycket för Umeå" Läst 25 mars 2016
  2. ^ [a b] Personalakt vid Umeå kommun. Stadsarkivet, Umeå kommun.
  3. ^ Kvinnor och män i belysning. Länsstyrelsen i Västerbottens län 2005.
  4. ^ Register över förtroendevalda 1950–2000. Exceldatabas. Stadsarkivet, Umeå kommun.
  5. ^ ”Västeråskongressen, 5–11 november 2001”. Arkiverad från originalet den 5 april 2016. https://web.archive.org/web/20160405120149/https://www.socialdemokraterna.se/upload/Arrangemang/Kongress/Vasteras/Dokument/kongressprotokoll_del_3.pdf. Läst 25 mars 2016. 
  6. ^ Klüft, Stina (4 september 2010). ”Margot Wikström död: 'Betydde mycket för Umeå'”. SvT Västerbotten. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/margot-wikstrom-dod-betydde-mycket-for-umea. Läst 28 juni 2017. 
  7. ^ Ola Nordebo: Kolbäcksbron när solen står rätt. Läst 26 mars 2016
  8. ^ Ola Nordebo: Staden mellan broarna under tjugo år Läst 25 mars 2016
  9. ^ Ola Nordebo: Några ord om Margot Wikström. Läst 25 mars 2016
  10. ^ Sveriges dödbok 1901–2013 (version 6.0). Sveriges Släktforskarförbund. 2014. ISBN 9789187676642. OCLC 897122537. https://www.worldcat.org/oclc/897122537 
  11. ^ Wikström, Margot Margareta och Wikström, Karl Henry på SvenskaGravar.se

Externa länkar

redigera


Företrädare:
Joakim Ollén
Ordförande för Svenska Kommunförbundet
1995–1999
Efterträdare:
Ilmar Reepalu