Malajörn[2] (Nisaetus nanus) är en sydostasiatisk fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.[3] Den förekommer i låglänta skogar från Myanmar till Sumatra och Borneo. Arten minskar i antal till följd av skogsavverkning, så pass att den anses vara utrotningshotad, av Internationella naturvårdsunionen placerad i kategorin sårbar.

Malajörn
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteNisaetus
ArtMalajörn
N. nanus
Vetenskapligt namn
§ Nisaetus nanus
AuktorWallace, 1868
Synonymer
  • Spizaetus nanus
  • Wallaces hökörn
  • Wallacehökörn
  • Wallaceörn

Utseende

redigera

Malajörnen är en liten, kraftigt tecknad örn med en kroppslängd på 46 centimeter. Huvudsidorna är rostfärgade med svarta streck, den mörka tofsen brett vitspetsad och på stjärten syns tre mörka band. Vingpennornas bas på undersidan av vingen är beigevita medan täckarna är varmare gulbruna och tätt mörkbandade.[1]

Liknande sundaörnen är större, endast smalt vitspetsad på tofsen samt en svartaktig stjärt med en endast ett brett blekgrått centralt band. Undersidan av vingen är vidare vitaktig med kraftigare svart bandning på täckarna och sidan av huvudet är mörkt.[1]

Lätet består av gälla, ljusa och stigande ljud som i engelsk litteratur återges som "yik-yee" eller "kliit-kleeik".[4]

Utbredning och systematik

redigera

Fågeln förekommer i fuktiga tropiska och subtropiska låglänta områden i Sydostasien.[3] Den delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]

Den förekommer troligen också på ön Siberut utanför Sumatra.[5]

Släktestillhörighet

redigera

Tidigare fördes den till släktet Spizaetus, men DNA-studier visar att arterna inte är varandras närmaste släktingar.[6]

Ekologi

redigera

Malajörnen är stannfågel i städsegröna skogar i låglänta områden upp till 1 000 meter över havet. Den har även observerats i avverkade områden på Sumatra och Borneo och kan därför hysa en viss tolerans för dessa.[1] Fågeln häckar troligen mellan december och mars.[7] Inget är känt om kullstorlek men alla kända kullar har involverat endast en unge.[8]

 
Wallaceörn fotograferad i skymningen, där den spanar efter jätteflygekorrar.

.

Malajörnen tros huvudsakligen leva av fåglar,[4] men även fladdermöss, ekorrar, råttor och ödlor har noterats. Hur den jagar är inte väl känt, men tros likna sina släktingars, nämligen genom att sitta still inne i eller i kanten av skogen och därifrån göra utfall.[8] Även den ofta ses i par verkar wallaceörnen jaga en och en, ej tillsammans.[8]

Status och hot

redigera

Fågeln har ett stort utbredningsområde, men är fåtalig och minskar dessutom kraftigt i antal till följd av skogsavverkning. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar (VU).[1] Världspopulationen uppskattas preliminärt till mellan 2 500 och 10 000 vuxna individer.[1]

Det vetenskapliga artnamnet nanus betyder "dvärg".[9] Det tidigare svenska trivialnamnet wallaceörn hedrar Alfred Russel Wallace som först beskrev arten.[10] Den har även på svenska kallats Wallaces hökörn.

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2020 Nisaetus nanus . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ [a b] Ferguson-Lees, J., and D. A. Christie (2001). Raptors of the World. Christopher Helm, London, United Kingdom.
  5. ^ Kemp, N. (2000) The birds of Siberut, Mentawi Islands, West Sumatra. Kukila 11: 73–96.
  6. ^ Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 Smithsonian Librares (  PDF)
  7. ^ Robson, C. (2000) A Field Guide to the Birds of South-east Asia. New Holland, London.
  8. ^ [a b c] Wells, D.R. (1999) The Birds of the Thai-Malay Peninsula. Vol. 1. Non-passerines. Academic Press, London.
  9. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
  10. ^ Beolens, Bo; Watkins, Michael (2003). Whose Bird? Men and Women Commemorated in the Common Names of Birds. London: Christopher Helm. sid. 357–358 

Externa länkar

redigera