Lundmurarbi (Osmia pilicornis) är ett bi i familjen buksamlarbin.

Lundmurarbi
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljBuksamlarbin
Megachilidae
SläkteMurarbin
Osmia
UndersläkteMelanosmia[1]
ArtLundmurarbi
O. pilicornis
Vetenskapligt namn
§ Osmia pilicornis
AuktorSmith, 1846[2]
Hitta fler artiklar om djur med

BeskrivningRedigera

Honan har rödbrun päls på mellankroppen och tergiterna 1 och 2[a] medan ansikte och resten av bakkroppen inklusive bukens scopa[b] är svarthåriga. Hos äldre honor kan den rödbruna pälsen blekna till ljusbrunt. Hanen har huvudsakligen lång, vitaktig till grågul päls utom på mellankroppens övre del och tergiterna 3 till 4, som är gulbruna. Kroppslängden är 9 till 12 mm, hanen något längre men slankare.[3]

EkologiRedigera

Lundmurarbiet föredrar habitat som gles skog, främst ädellövskog, och gärna på kalkgrund. Det flyger mellan början av april till början av juli; hanarnas flygperiod är generellt tidigare än honornas.[3] Arten förefaller vara generalist när det gäller födovalet, även om den främst besöker lungört och revsuga.[3][4]

FortplantningRedigera

Som alla buksamlarbin är arten solitär, honan har hela ansvaret för omsorgen om avkomman.[5] Hon bygger sitt larvbo huvudsakligen i dött lövträ, gärna i övergivna gångar från skalbaggslarver. Både kvarsittande och nerfallna grenar, stammar och stubbar används. Väggarna mellan larvcellerna och mynningsproppen tillverkas av söndertuggade smultronblad.[3] Båda könen övervintrar troligen som fullbildade bin i sina kokonger.[4]

UtbredningRedigera

Lundmurarbiet uppträder från norra Sydeuropa till södra Nordeuropa och vidare österut genom Baskien och Ungern mot Asien, osäkert hur långt.[3] Västerut når det Storbritannien, där det är tämligen sällsynt.[4] I Sverige förekommer det i östra Götaland (inklusive Skåne och Öland men exklusive Gotland) samt i Mälarlandskapen i Svealand. Det betecknas där som livskraftigt ("LC").[3] Under perioden 2000 till 2005 var det dock rödlistat som missgynnat (numera nära hotat, "NT")[6]. I Finland, där arten är rödlistad som sårbar ("VU"), har den observerats i de mellersta och östra delarna av södra Finland, norrut upp till Birkaland och Södra Karelen.[7]

KommentarerRedigera

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
  2. ^ Hos buksamlarbina har honan på buken en hårborste, kallad scopa, som är avsedd för polleninsamling.

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera