Öppna huvudmenyn
Karta över landanspråk och forskningsbaser på Antarktis

Sju stater har gjort landanspråkAntarktis från 1908 till 1942. Trots att dessa endast har ringa praktisk betydelse idag ställer de till bekymmer för kartografer som försöker få med dem på sina kartor.

De flesta stater som har anlagt forskningsstationer på kontinenten har anlagt dem på landområden som man gör anspråk på. De flesta andra stater har inte erkänt de territoriella anspråken och Antarktisfördraget tillåter inte sådana anspråk. Dock förbehåller sig både USA och Ryssland rätten att göra sådana anspråk.

Artikel IV i Antarktisfördraget beskriver att dessa landanspråk inte påverkas av fördraget. Det fastställer också att inga nya anspråk kan göras, och att de befintliga anspråken inte kan utökas.

Inga formella krav på sektorn mellan 90° V och 150° V har gjorts. Alla anspråk har 60° S som nordlig gräns, utom Norges, som saknar uttalad nordlig gräns.

Historiska anspråkRedigera

Spanska anspråkRedigera

Enligt Argentina och Chile hade Spanien fordringar på Antarktis. Den så kallade Capitulación (styrelserätt) som beviljades conquistadoren Pedro Sánchez de la Hoz innefattade uttryckligen alla länder söder om Magellans sund (Terra Australis och Eldslandet och i förlängningen hela kontinenten Antarktis). Detta fördrag fastställde, enligt Argentina och Chile, att ett "animus occupandi" (förvärv av suveränitet) fanns från Spaniens sida i Antarktis. Spaniens suveränitetsanspråk över delar av Antarktis erkändes, enligt Chile och Argentina, internationellt med inter caetera-fördraget från 1493 och Tordesillasfördraget från 1494. Argentina och Chile betraktar dessa fördrag som lagliga internationella fördrag förmedlade av den katolska kyrkan, som vid den tiden var en erkänd domare i sådana frågor.[1]

Brittiska anspråkRedigera

Storbritannien hävdade suveränitet över Falklandsöarna i Sydatlanten 1833 och upprätthöll en kontinuerlig närvaro där. 1908 utökade den brittiska regeringen sina territoriella krav genom att deklarera överhöghet över Sydgeorgien, Sydorkneyöarna, Sydshetlandsöarna, Sydsandwichöarna och Graham Land, beläget i södra Atlanten och på den antarktiska kontinenten söder om 50˚ sydlig latitud, och mellan 20˚ västlig longitud och 80˚ västlig longitud.[2] Alla dessa territorier administrerades som Falkland Islands Dependencies från StanleyFalklandsöarna. Motiveringen för denna brittiska deklaration låg i behovet av att reglera och beskatta valfångstindustrin effektivt. Kommersiella valfångare kunde jaga val i områden utanför Falklandsöarnas officiella gränser och deras underlydande områden, och det fanns ett behov av att stänga detta kryphål. År 1917 ändrades anspråkets formulering så att det entydigt inkluderar allt territorium i den sektor som sträcker sig till Sydpolen (och omfattar alltså det nuvarande brittiska antarktiska territoriet). Det nya anspråket täckte "alla öar och territorier mellan 20˚ västlig longitud och 50˚ västlig longitud som är belägna söder om 50˚ sydlig latitud; och alla öar och territorier som helst mellan 50˚ västlig longitud och 80˚ västlig longitud som är belägen söder om 58˚ sydlig latitud".[2]

Det var ambitionen för Leopold Amery, då underminister och statssekreterare för kolonierna, att Storbritannien skulle införliva hela kontinenten i imperiet. I en promemoria till generalguvernörerna för Australien och Nya Zeeland skrev han att "med undantag för Chile och Argentina och några karga öar som tillhör Frankrike ... är det önskvärt att hela Antarktis i slutändan bör inkluderas i det brittiska imperiet." Det första steget togs den 30 juli 1923, då den brittiska regeringen antog en resolution enligt British Settlements Act 1887, som definierade de nya gränserna för Ross Dependency - "den delen av Hans Majestäts dominioner i Antarktiska oceanen, som omfattar alla öar och territorier mellan 160˚ östlig longitud och 150˚ västlig longitud som ligger söder om 60˚ sydlig latitud ska kallas Ross Dependency". Den brittiska regeringen fortsatte sedan med att utse generalguvernören och överbefälhavaren i Nya Zeeland till guvernör för territoriet.[3]

År 1930 gjorde Storbritannien anspråk på Enderby Land. 1933 överförde en brittisk imperialordning territorium söder om 60˚ sydlig bredd mellan meridianerna 160° öster och 45° öster till Australien som Australiska Antarktis.[4]

För att motarbeta tyska, argentinska och chilenska anspråk i Antarktis satte den brittiska flottan och Colonial Office igång med Operation Tabarin år 1943. Med operationen ville man etablera en permanent brittisk närvaro i Antarktis.[5]

Argentinska anspråkRedigera

 
Omond House byggdes 1904 av Scottish National Antarctic Expedition som den första permanenta basen i Antarktis. Den såldes senare till Argentina.

Vid sin självständighet på tidigt 1800-tal baserade sydamerikanska nationer sina gränser på principen "uti possidetis iuris". Det betydde att det inte fanns något land utan en härskare. Chile and Argentina tillämpade detta på Antarktis och citerade påvebullan Inter caetera bull från 1493 och Tordesillasfördraget från 1494. Argentina och Chile betraktade dessa fördrag som bindande internationella traktat förmedlade av den katolska kyrkan som på den tiden erkändes som domare i sådana sammanhang.[1]

Ecuadorianska anspråkRedigera

År 1967 deklarerade Ecuador sin överhöghet för ett område mellan 84°30' W och 95°30' W. Anspråket ratificerades 1987.[6]

Norska anspråkRedigera

År 2015 utvidgade Norge Dronning Maud Land ända fram till Sydpolen. [7]

https://www.aftenposten.no/norge/i/dw1q/norge-utvider-dronning-maud-land-helt-frem-til-sydpolen titel=Norge utvider Dronning Maud Land helt frem til Sydpolen

Andra länders anspråkRedigera

Nuvarande anspråkRedigera

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Prieto Larrain, M. Cristina (2004). ”El Tratado Antártico, vehículo de paz en un campo minado” (på Spanish). Revista Universum (University of Talca) 19 (1): sid. 138–147. http://www.scielo.cl/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S0718-23762004000100008. Läst 5 december 2019. 
  2. ^ [a b] International law for Antarctica, p. 652, Francesco Francioni and Tullio Scovazzi, 1996
  3. ^ http://www.legislation.govt.nz/regulation/imperial/1923/0974/latest/DLM1195.html Order in Council Under the British Settlements Act, 1887 (50 & 51 Vict c 54), Providing for the Government of the Ross Dependency.
  4. ^ ”Australian Antarctic Territory Acceptance Act 1933” (på engelska). https://www.legislation.gov.au/Details/C2004C00416. Läst 5 december 2019. 
  5. ^ ”Operation Tabarin overview” (på engelska). https://www.bas.ac.uk/about/about-bas/history/operation-tabarin/. Läst 6 december 2019. 
  6. ^ ”Historia”. Historia. http://www.inae.gob.ec/index.php/historia/. Läst 7 april 2019. 
  7. ^ Rapp, Ole Magnus (21 September 2015). ”Norge utvider Dronning Maud Land helt frem til Sydpolen” (på Norwegian). Aftenposten (Oslo, Norway: Aftenposten). http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/Norge-utvider-Dronning-Maud-Land-helt-frem-til-Sydpolen-8168779.html. Läst 22 september 2015. ”…formålet med anneksjonen var å legge under seg det landet som til nå ligger herreløst og som ingen andre enn nordmenn har kartlagt og gransket. Norske myndigheter har derfor ikke motsatt seg at noen tolker det norske kravet slik at det går helt opp til og inkluderer polpunktet.”