Kejsardömet Österrike

monarki i Centraleuropa åren 1804–1867

Kejsardömet Österrike (tyska: Kaisertum Österreich; enligt dåtida skrivsätt Kaiserthum Oesterreich) var en stat i Centraleuropa med Wien som huvudstad. Den omfattade hela dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Kroatien och Slovenien. Dessutom omfattade staten delar av dagens Italien, Rumänien, Serbien, Polen, Moldavien och Ukraina.

Kejsardömet Österrike
Kaiserthum Oesterreich
Kaiserthum Österreich

18041867
Flagga Lilla statsvapnet
Nationalsång: Gott erhalte Franz den Kaiser
Huvudstad Wien
Språk Tyska

Ungerska, rumänska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, kroatiska, serbiska, italienska, polska, rutenska ("sedvanliga språk")

Religion Romersk-katolicism
Statsskick Absolut monarki
Sista kejsare Frans Josef I
Sista ministerpresident Richard Belcredi
Bildades 1804
 – bildades ur Tysk-romerska riket
Upphörde 1867
 – upphörde genom 1867 års kompromiss
 – uppgick i Österrike-Ungern
Areal 698 700 km² (1804)
Folkmängd
 – befolkningstäthet
minst 21,2 miljoner (1804)
30 inv/km²

Kejsarriket grundades 11 augusti 1804 som enhetlig arvmonarkiärkehertig Frans av Österrike antog titeln kejsare av Österrike som svar på att Napoleon Bonaparte utropade sig till fransmännens kejsare. Statsbildningen ombildades den 8 juni 1867, i och med det österrikisk-ungerska förlikningsavtalet, till realunionen Österrike-Ungern.

Historia

redigera

Kejsardömets grundande och slutet på Tysk-romerska riket

redigera

Frans antog en kejserlig titel för att också i framtiden kunna ha samma rang som Napoleon I, som dessförinnan krönt sig till fransmännens kejsare. ”Dubbelkejsaren” Frans I härskade över en multietnisk stat i Central- och Sydösteuropa, som omfattade Österrike, Ungern, Tjeckien (Böhmen och Mähren), Slovakien, stora delar av Polen och Ukraina i norr, och utbredde sig åt öst och sydöst över stora delar av Italien, Slovenien och Kroatien till de nuvarande Rumänien och Serbien, och omfattade sålunda ett område på 698 700 kvadratkilometer med mer än 21 miljoner invånare. Vidare stod fram till tredje koalitionskriget (1805) en stor armé om 423 270 soldater försvarsberedda. Två år efter att dubbelkejsardömet utropats förklarade han den 6 augusti 1806 det Heliga romerska riket av tysk nation för upplöst och nedlade dess krona, till följd av faran att Napoleon skulle ta över genom det i juli grundade Rhenförbundet.

Från Napoleon till Wienkongressen

redigera
 
Rudolfskronan, Österrikes kejsarkrona.

Förloppen i de följande krigen mot Napoleon var omväxlande. Genom freden i Pressburg av 1805 förlorade Habsburgriket Tyrolen, Främre Österrike samt Freiburg im Breisgau , Günzburg, Rottenburg am Neckar och Horb am Neckar, det italienska område, omkring Venetien, som förvärvats 1797. Ännu värre blev det 1809 vid freden i Schönbrunn, då Österrike var tvingades lämna ifrån sig Salzburg och området vid Adriatiska havet (varur fransmännen bildade de Illyriska provinserna) och blev en inlandsstat. Trots det kunde kejsar Frans gifta bort sin dotter Marie Louise till Napoleon. Sonen Napoleon II som föddes i äktenskapet levde under större delen av sitt (korta) liv i Wien med titeln hertigen av Reichstadt.

Först i och med Wienkongressen 1814 och 1815 blev det slut på krigen mot Napoleon vilka hade ansträngt landets ekonomi svårt. Den 20 februari 1811 förklarade kejsaren statsbankrutt, något som han under de föregående åren hade skjutit upp flera gånger. Sedelcirkulationen hade vid nyår vuxit till över en miljard gulden vilket var tio gånger penningmängden år 1800. Bancosedlarna som fanns i omlopp ersattes den 31 januari 1812 genom nya inlösningsbevis med 20 procent av det gamla nominalvärdet varefter bancosedlarna blev värdelösa.

Efter Wienkongressen var den territoriella utbredningen i stort sett återställd till vad den varit före krigen. Man avstod från de avlägsna Österrikiska Nederländerna och Främre Österrike, för att varaktigt tillskansa sig Salzburg och Innviertel (i nuvarande Oberösterreich). Ända fram till slutet av kongressen fanns det en plan, att låta Bayern behålla de båda områdena och istället skapa ett nytt Främre Österrike vid Rhen, som skulle ha omfattat de nuvarande tyska områdena Rheinhessen, Pfalz och Saarland. Planen övergavs till förmån för statens enhetlighet. I Italien kom området fram till Po under omedelbar kontroll. Ur hertigdömet Milanos och Republiken Venedigs områden skapades Kungariket Lombardiet-Venetien, som blev en ständig oroshärd. I hertigdömena Parma och Modena och i Toskana regerade habsburgska sekundogeniturer.

Vormärz och revolution

redigera

Den följande perioden fram till 1848 präglades av furst Metternichs regering, som försökte bevara den gamla feodala ordningen, särskilt när ropen efter medborgerliga friheter blev starkare. Inom konst och litteratur var detta biedermeier- och vormärzepoken.

År 1848 inträffade det i det habsburgska riket, liksom på andra håll i Europa, en revolution, som nästan oskiljbart förknippades med politiska och nationella problem. Centra var vid sidan av Wien och Prag Milano och framförallt Ungern. I Italien lyckades fältmarskalk Radetzky undertrycka upproren och slå tillbaka mot en piemontesisk armé. Desto farligare för kejsardömet var revolutionen i Ungern, där riksdagen redan i oktober avsatt habsburgarna och Lajos Kossuth agerade de facto-president. Till slut kunde habsburgarna hålla sig kvar bara tack vare massivt ryskt militärunderstöd och kroaternas insats under Banus Jellačić, som skydde Ungerns förtryck av Kroatien mer än habsburgarnas herravälde. Kampen mellan nationaliteterna, som redan hade splittrat riket, räddade på sätt och vis habsburgarna. I Wien slogs också revolutionen ner av Jellačić och Windischgrätz[förtydliga] 1849.

1848 års författning, som utarbetats av Franz von Pillersdorf, trädde aldrig i kraft. Den nye kejsaren Frans Josef tvingade igenom en ny författning för kejsardömet, som emellertid åter sattes ur spel 1851. Under den reaktionära eran fram till 1859 regerade kejsaren allena (nyenvälde).

Solferino och Magenta

redigera

Under 1859 efter slaget vid Solferino och Magenta gick Lombardiet förlorat. Napoleon III stödde den italienska nationalrörelsen och den oerfarne unge kejsaren lät sig dras in i ett krig emot Frankrike, där han också själv förde befälet. Milano och sekundogenituren förlorades till Sardinien-Piemonte, bara Venetien kvarblev i kejsardömet ytterligare ett par år. Slaget vid Solferino och Magenta, där tiotusentals soldater på en dag förblödde på slagfältet, var bakgrunden till bildandet av Röda Korset och Genèvekonventionen (1864), till vilken Österrike anslöt sig 1866.

Nederlaget, som allvarligt skadade kejsarens prestige, gjorde det omöjligt att upprätthålla enväldet. Det kom två författningsförslag (1860 och 1861, båda utfärdade genom kejsarens försorg). Redan dessa båda författningsförslag visar en stark fluktuation mellan centralism och federalism, där det förra föredrogs av liberalerna och det sistnämnda av de konservativa. Båda skulle visa sig vara ogenomförbara. 1860 års förslag om att det nationella parlamentet skulle väljas av de regionala parlamenten hade de liberala borgarna emot sig, och den liberale ministerpresidenten Anton von Schmerlings försök med en direktvald allmän riksdag misslyckades till slut genom Ungerns bojkott.

Den "tyska frågan"

redigera

I mitten av 1860-talet överskuggades de här författningsexperimenten av den tyska frågan. Tronföljdskonflikten i Schleswig-Holstein hade fått den österrikisk-preussiska konflikten i Tyska förbundet att eskalera. Det av Otto von Bismarck ledda Preussen gick in i striden med motivet att arbeta för den ”lilltyska lösningen”. I det avgörande slaget vid Königgrätz i Böhmen 1866 besegrades Österrike, några av dess bundsförvanter annekterades (Kungariket Hannover, Kurhessen, Nassau, Fristaden Frankfurt) eller blev preussiska lydstater, såsom Kungariket Sachsen. Venetien gick förlorad trots Österrikes seger i Italien (framförallt över den italienska flottan i sjöslaget vid Lissa under Wilhelm von Tegetthoffs ledning), då bundsförvanterna Preussen och Italien redan kommit överens om saken i förväg.

 
Frans Josef I, kejsare av Österrike 1848-1916.

Omvandlingen av den österrikisk-ungerska monarkin (1867–1918)

redigera
Huvudartiklar: Ausgleich och Österrike-Ungern

Även internt måste riket ställas på en ny grund då kejsarens prestige var i botten. Den mest gångbara vägen syntes för Frans Josef vara att förena sig de moderata ungerska liberalerna under Gyula Andrássy och Ferenc Deák och erbjuda en särskild status till Kungariket Ungern. 1867 omvandlades Kejsardömet Österrike genom Ausgleich, som medgav den ungerska landsdelen (Transleithanien) en likvärdig status, till dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Samtidigt fick den österrikiskt kontrollerade delen i och med 1867 års regeringsform en grundlag som gällde fram till 1918 – som delvis övertagits av den nuvarande österrikiska förbundsförfattningen.

Benämningen Kejsardömet Österrike, vars kejsarvärdighet inte längre avsåg den österrikisk-ungerska samstatens ungerska del, användes inte framgent. Officiellt kallades dessa landsdelar för de i riksrådet företrädda kungariken och länderna, inofficiellt för Cisleithanien. Namnet ”Österrike” föreslogs fortfarande som en möjlig beteckning för en gemensam stat men det avvisades bestämt av ungrarna. Först 1915 blev ”Österrike” åter officiellt namn för den västliga rikshalvan.

Administrativ indelning

redigera

Kejsardömet Österrikes administrativa indelning, i stort sett som den var efter Wienkongressen 1815 – vid grundandet 1804 organiserades det något annorlunda:

under Habsburg
  Ungern med omgivande länder

Försvarsväsende

redigera
 
Österrikiska grenadjärer från ett tyskt infanteriregemente 1835
 
Österrikisk grenadjärofficer från ett ungerskt infanteriregemente 1835
 
Österrikiska tschaikister 1835
 
Österrikiska 6. Chevaulegers-regementet 1835
 
Österrikiska fältartillerister 1835

K.K. Österrikiska armén 1812

redigera

Den österrikiska armén bestod 1812 av följande förband.[1]

Linjetrupper

redigera
  • 38 tyska infanteriregementen
  • 15 ungerska infanteriregementen
  • 9 jägarbataljoner
  • 8 kyrassiärregementen
  • 6 dragonregementen
  • 6 chevaux-legersregementen
  • 12 husarregementen
  • 3 ulanregementen
  • 4 fältartilleriregementen
  • 1 bombardörkår
  • 1 artillerifälttygstat
  • 1 artillerihantlangarkår
  • 1 minörkår
  • 1 sappörkår
  • 1 pionjärbataljon
  • 1 pontonjärbataljon

Lantvärn

redigera
  • Lantvärn i de konskriptionspliktiga österrikiska arvländerna = 50,000 man 1811.

Övriga trupper

redigera
  • Gränsregementen
    • 2 kroatiska
    • 3 slavonska
    • 2 banatiska
    • 1 vallakiskt-illyriskt
    • 4 siebenbürgska
    • Tschaikist-bataljon (Donau)
    • Szekler-husarregementet
  • 4 garnisonsbataljoner (ett ungerskt kompani i varje bataljon)
  • Gränskordongavdelningar (i de konskriptionspliktiga arvländerna)
  • Garnisonsartilleridistrikt
  • Militärtrosskår (träng)
  • Remontdepåer, hingstdepåer och militärstuterier
  • Beklädnadsekonomikommission (uniforms- och sängklädesmagasin)
  • Militärproviantstat (förplägnadsmagasin)
  • Militärmedikamentsstat (militärapoteksdirektion, medikamentsdepå, garnisonsapotek)
  • Fältkrigskommisariat

Hovgarden

redigera

(där K.K. står för kaiserlich-königlich och K.U. för königlich ungarisch)

  • K.K. Arcierlivgardet
  • K.U. Adelsgardet
  • K.K. Drabantgardet
  • K.K. Hofburggardet
  • K.U. Krongardet

K.K. Österrikiska armén 1829-1834

redigera
Truppslag Förband Fredsstyrka 1829 Krigsstyrka 1834
Ungerskt infanteri 15 regementen 28 000 60 000
Tyskt och italienskt infanteri 45 regementen 75 000 170 000
Lantvärn 35 bataljoner 500 (kader) 38 000
Grenadjärer 20 bataljoner 14 000 25 000
Jägare 1 regemente + 16 bataljoner 7 000 21 000
Gränsinfanteri 17 regementen .. 45 000
Tschaikister (flodflottilj) 1 bataljon 600 600
Garnisonsinfanteri 6 bataljoner 1 800 1 800
Summa infanteri 127 000 360 000
Kyrassiärer 8 regementen 6 000 7 000
Dragoner 6 regementen 4 000 5 000
Chevauxlegers 7 regementen 8 000 10 000
Husarer 12 regementen 15 000 16 000
Ulaner 4 regementen 5 000 5 000
Summa kavalleri 38 000 44 000
Bombardörkåren 800 2 000
Raketkåren 500 700
Fältartilleriet 5 regementen 12 000 23 000
Garnisonsartilleri 4 000 4 000
Fälttygstaten (hantverkare) 400 500
Summa artilleri 17 000 30 000
Generalkvartermästarstaben 56 112
Pionjärer 600 1 700
Ingenjörkåren 150 150
Minörkåren 500 500
Sappörkåren 500 500
Pontonjärkåren 700 700
Gendarmeriet 1 regemente 600 600
Totalsumma 185 000 438 000
Infanteridepåer 116 kompanier - 14 000
Jägardepåer 26 kompanier - 6 000
Tunga kavalleridepåer 14 skvadroner - 2 000
Lätt kavallerireserv 23 skvadroner - 5 000
Immobilt lantvärn 35 bataljoner - 17 000
Summa reservförband - 43 000
Adelsinfanteri .. - 23 000
Adelskavalleri 16 regementen - 11 000
Summa ungerska insurrektionstrupper - 34 000
SUMMA SUMMARUM 185 000 515 000

Källa: [2]

Tschaikistbataljonen var ett vid militärgränsen insatt flodflottiljförband utrustade med roddkanonbåtar, tschaiker. De ungerska insurrektionstrupperna var till 1848 ett adelsuppbåd till skydd för gräns och konung.

Se även

redigera

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Kaisertum Österreich, 12 juli 2009.
  1. ^ Carl Edler von Bundschuh, Übersicht des bey der K.K. Österr. Armee bestehenden Militär-Oeconomie-System, Prag 1812, s. 1, 13-14, 22-24.
  2. ^ Das Heer-Wesen der Staaten des deutschen Bundes, Augsburg 1838, sid. 63, 92-97.