Könsbekräftande vård
 |
Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2023-04) Motivering: Flera föråldrade texter, behöver uppdateras, 2023-03-31 Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Könsbekräftande vård (äldre benämningar Könskorrigering, könskorrigerande behandling) är den medicinska och kirurgiska behandling som används för att ändra en persons kroppsliga kön. De som genomgår könsbekräftande behandling är transsexuella och ibland även intersexuella patienter, i de fall de som barn givits medicinsk behandling för att passa i ett kön de som vuxna känner inte korresponderar till deras könsidentitet.
Könsbekräftande vård av unga är debatterad vetenskapligt, medicinskt och politiskt. Kunskapen om vårdens resultat är bristfällig.[1] Myndigheter i flera länder, däribland Sverige har på senare tid begränsat könsbekräftande vård av unga.[2][3]
Behandlingsriktlinjer
redigeraAnsvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Könsidentitetsstörningar och transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience, "verklig livsupplevelse" (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi.[4] Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience.[4]
Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs.[5] Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/ transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen.[4]
Kunskapen om vårdens resultat är bristfällig.[1]
Begränsning av könsbekräftande vård av unga
redigeraHälsovårdsmyndigheter i flera länder, däribland Sverige, Finland och England, har under 2020-talet förändrat sina riktlinjer kring könsbekräftande vård av unga. Könsbekräftande vård till unga har begränsats av dessa myndigheter på grund av brist på vetenskapligt stöd. Förändringarna har skett i strid med de rekommendationer som WPATH utfärdat och kan ses som ett ifrågasättande av WPATHs auktoritet på området.[3]
Steriliseringskrav
redigeraI många länder måste transsexuella för att få tillgång till könsbekräftande behandling genomgå sterilisering. De flesta europeiska och nordamerikanska länder, länder i Oceanien samt Japan har krävt att en patient som erbjuds könskorrigerande behandling måste vara steril.[6] I länder som har särskild lagstiftning för könstillhörighetsfrågor ser man juridiskt olika på frågan. I Finland är avsaknad av fortplantningsförmåga inte ett krav sedan 2023.[7]
Den 29 juli 2009 fastslog Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i ett IssuePaper, "Human Rights and Gender Identity", att vilka som helst krav att undergå medicinska eller kirurgiska ingrepp för att erhålla ett juridiskt könsbyte strider mot Europakonventionen och föreslog alla rådets medlemsländer att upphöra med sterilisering eller annan påtvingad behandling.[8][8]
I Storbritannien finns i och med den lagstiftning som trädde i kraft 2005 inget krav på att en transsexuell ska vara steriliserad eller sakna fortplantningsförmåga för att kunna få ändrad könstillhörighet.[9] Kravet på sterilisering i Sverige avskaffades via en dom i Kammarrätten i Stockholm[8] januari 2013. Då hade omkring 860 transsexuella tvångssteriliserats. I domen fastslogs att kravet stred mot de mänskliga rättigheterna, eftersom det stred mot både den svenska grundlagen och Europakonventionens artikel 8 och 14.
Kritik av kirurgiska ingrepp
redigeraDet finns forskare som är tveksamma till könskorrigerande behandlingar, såsom ett forskarlag vid Sheffields universitet som ifrågasätter hur evidensbaserad den könskorrigerande kirurgin är. De har utvärderat värdet av olika könskorrigerande kirurgiska ingrepp och menar att en del tillfredsställande resultat kunde rapporteras, men att omfattningen av nyttan respektive skadan för patienterna när det gällde individuella kirurgiska ingrepp inte kunde fastslås utifrån tillgängliga evidens.[10] Detta motsägs av bland andra Friedemann Pfäfflin och Astrid Junge, som i sin översiktsstudie av sjuttio enskilda studier och åtta översiktsstudier, från ett otal länder, kom fram till att "könskorrigerande kirurgi, korrekt utförd efter korrekt diagnos, har bevisats vara ett värdefullt verktyg i behandlingen av individer med transgenderism".[11]
Sverige
redigeraBehandlingsgång för vuxna transsexuella patienter
redigeraI Sverige diagnosticeras, utreds, först patienten av en psykiatriker med specialistkompetens på området och ges sedan könskorrigerande behandling. Viss behandling ges redan under utredningstiden, då diagnosen sätts stegvis och fastslås först efter ganska lång tid. Diagnosticeringen tar vanligen minst två år och omfattar utredning av om diagnoskriterierna är uppfyllda, patientens psykiska och sociala stabilitet, fysiska och psykiska förutsättningar för övergång i motsatt könsroll och grad av medvetenhet av vad ett könsbyte innebär.[12] Det kan också ingå stödjande samtalsterapi.
Efter viss tid av utredning ges i allmänhet hormonterapi (transsexualism) och hårborttagning, logopedhjälp eller bröstreducerade operation, beroende på patientens önskemål.
När diagnos fastslagits utfärdar behandlande läkare ett intyg där patientens behov av ett juridiskt könsbyte och könskorrigerande operationer tillstyrks. Patienten ansöker hos Socialstyrelsens rättsliga råd om tillstånd för ny juridisk könstillhörighet och könskorrigerande operationer. När Rättsliga Rådet gett tillstånd skickas remiss till en plastikkirurgisk klinik specialiserad på området och patienten erbjuds könskorrigerande kirurgiska ingrepp.
Man-till-kvinna-transsexuella kan senare erbjudas bröstförstorande operationer, om inte hormonterapin ger tillräcklig effekt. Även slipning av adamsäpple och trimning av stämband kan ges. För kvinna-till-man-transsexuella sker röstförändringar som en följd av hormonterapi.
Könskorrigerande behandling omfattas av den allmänna sjukvårdsförsäkringen och kostnaderna för patienten är detsamma som för annan sjukvård. Vissa landsting erbjuder dock inte samma mängd resurser vad gäller logopedi, hårborttagning eller stämbandsoperationer som andra landsting. Inte heller erbjuder svensk landstingsfinansierad sjukvård någon typ av feminiserande kirurgiska ingrepp i ansiktet, ingrepp för att förstora/förminska höfter, axlar eller händer/fötter eller för att korrigera längden så den bättre passar med normen för det självupplevda könet.
Könsbekräftande vård för unga
2015 uttryckte svenska hälsovårdsmyndigheter att pubertetsblockerare och könshormoner för könsbyte utgjorde en säker behandling för ungdomar med könsdysfori. Behandlingarna är utformade för att hjälpa personer med könsdysfori att byta från sitt biologiska kön till det genus de identifierar sig med. 2022 fick bristande kunskap om behandlingarnas långsiktiga effekter myndigheterna att backa från sitt tidigare stöd för dessa behandlingar. Man bedömde att potentiella risker övervägde nyttan.[2]
De svenska myndigheternas u-sväng i sin inställning till könsbekräftande vård för unga med dysfori fick internationell uppmärksamhet eftersom Sverige allmänt ses som föregångarland för HBTQI-rättigheter. Omsvängningen kom efter en kraftig ökning av antalet unga som söker vård för dysfori. Orsaken till den kraftiga ökningen är okänd.[2]
Referenser
redigera- ^ [a b] ”Vård vi könsdysfori”. Socialstyrelsen. 20 juni 2024. https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/sexuell-och-reproduktiv-halsa-och-rattigheter/vard-vid-konsdysfori/. Läst 11 november 2024.
- ^ [a b c] ”Why is Sweden restricting hormone therapy and surgery for trans teens?” (på engelska). euronews. 16 februari 2023. https://www.euronews.com/health/2023/02/16/as-spain-advances-trans-rights-sweden-backtracks-on-gender-affirming-treatments-for-teens. Läst 10 november 2024.
- ^ [a b] Abbruzzese, E.; Levine, Stephen B.; Mason, Julia W. (2023-08-18). ”The Myth of “Reliable Research” in Pediatric Gender Medicine: A critical evaluation of the Dutch Studies—and research that has followed” (på engelska). Journal of Sex & Marital Therapy 49 (6): sid. 673–699. doi:. ISSN 0092-623X. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/0092623X.2022.2150346. Läst 8 november 2024. ”In our recent paper on informed consent for youth gender transition, we recognized a serious problem: the field has a penchant for exaggerating what is known about the benefits of the practice, while downplaying the serious health risks and uncertainties. As a result, a false narrative has taken root. It is that “gender-affirming” medical and surgical interventions for youth are as benign as aspirin, as well-studied as penicillin and statins, and as essential to survival as insulin for childhood diabetes—and that the vigorous scientific debate currently underway is merely “science denialism” motivated by ignorance, religious zeal, and transphobia. This highly politicized and fallacious narrative, crafted and promoted by clinician-advocates, has failed to withstand scientific scrutiny internationally, with public health authorities in Sweden, Finland, and most recently England doing a U-turn on pediatric gender transitions in the last 24 months. The field of gender medicine has a short time to self-correct before a growing number of authorities step in and impose guardrails to safeguard youth. Public health authorities in Finland, Sweden, and most recently England have already done just that, sharply deviating from the WPATH’s poorly evidenced recommendations in “SOC 7”, with no apparent intention to follow the updated “SOC 8” either. NHS England’s decision to close GIDS/Tavistock—the world’s biggest pediatric gender clinic—and to place the care of gender-distressed youth in established clinical settings that “maintain a broad clinical perspective,” provide “strong links to mental health services,” and do not “exceptionalise gender identity issues,” is a vote of no-confidence in the WPATH-endorsed “gender-affirming” approach that dominates the “gender clinic” model of care.”.
- ^ [a b c] World Professional Association for Transgender Health (2001). Standards Of Care For Gender Identity Disorders, Sixth Version. sid. 3. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012909/http://www.wpath.org/Documents2/socv6.pdf. Läst 27 december 2009. Arkiverad 29 november 2012 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ World Professional Association for Transgender Health (2001). Standards Of Care For Gender Identity Disorders, Sixth Version. sid. 11. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012909/http://www.wpath.org/Documents2/socv6.pdf. Läst 27 december 2009. Arkiverad 29 november 2012 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [1]SOU 2007:16, Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag, sid 85 till 93 Arkiverad 12 september 2014 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”Lagen om att fastställa sitt kön träder i kraft”. svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/a/7-10031890. Läst 19 april 2024.
- ^ [a b c] Rights and Gender Identity, CommDH/IssuePaper(2009)2, Strasbourg, 29 July 2009
- ^ [2]SOU 2007:16, Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag, sid 180 ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 12 september 2014. https://web.archive.org/web/20140912030925/http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/90/17/eaf7d884.pdf. Läst 4 mars 2012.
- ^ Sutcliffe PA, Dixon S, Akehurst RL, Wilkinson A, Shippam A, White S, Richards R, Caddy CM. (2008). ”Evaluation of surgical procedures for sex reassignment: a systematic review.”. Journal of plastic, reconstructive and aestethic surgery, JPRAS. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18222742.
- ^ Friedemann Pfäfflin, Astrid Junge (1998). ”Sex Reassignment. Thirty Years of International Follow-up Studies After Sex Reassignment Surgery: A Comprehensive Review, 1961-1991”. The International Journal of Transgenderism. http://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/book//lookupid?key=olbp46251.
- ^ Socialstyrelsen (1996). ”Utredningsgång för transsexuella”. http://www.rfsl.se/?p=674., läst 2009-12-27