Öppna huvudmenyn

Indiens historia: Samhället efter 1947

Indiens historia som självständig republik börjar 26 januari 1950. Indien hade blivit en självstyrande dominion inom det Brittiska samväldet 15 augusti 1947. Detta följde av en delning av det brittiska Indien till de två staterna Indien och Pakistan. I och med självständigheten som republik infördes även en ny konstitution.

Denna artikel är en del i serien
Indiens historia
Republiken Indiens flagga
Hinduisk dominans
Antiken och forntiden
Induskulturen
Guptariket
Muslimska epoken
Delhisultanatet
Mogulriket
Marathariket
Europeiskt inflytande
Upptäcktsresande och handelsmän
Portugiser i Indien
Ostindiska Kompaniet
Brittisk kolonisering
Brittiska Indien
Självständighetsrörelsen
Republiken Indien
Politiken efter 1947
Indiens presidenter
Indiens premiärministrar
Samhället efter 1947
Tidsaxel över Indiens historia

Innehåll

1950-taletRedigera

Landets delning medförde ett oerhört blodbad. Enbart i Punjab dödades mer än 600 000 människor. I det islamska Pakistan bodde miljoner hinduer, och miljoner muslimer fanns i det övervägande hinduiska Indien. Man beräknade att ca 14 miljoner Människor flyttade från det ena landet till det andra. Inom kort råkade de båda nybildade staterna i konflikt om Kashmir, som i likhet med övriga furstestater hade fått frihet att välja vilket land det ville tillhöra. Kashmirs maharadja - en hindu – regerade över en islamsk majoritet, och efter ett islamskt uppror beslöt maharadjan att hans land skulle tillhöra Indien. Men Pakistan hävdade att Kashmir rätteligen tillhörde detta land, och krig utbröt mellan Indien och Pakistan. Efter en förnyad konflikt i Kashmir – frågan enades båda sidor 1966 vid en konferens i den sovjetiska staden Tasjkent om att dra tillbaka sina trupper. Pakistan fick kontrollen nordväst om stilleståndslinjen, men Indien vidhöll sina anspråk på hela området.

Indien under NehruRedigera

 
Nehru.

Indiens förste premiärminister efter 1947 blev Nehru, som Gandhi hade utsett till sin efterträdare. Nehru förklarade att han ville modernisera Indien och framför allt reformera kastväsendet. Den tunga industrin, som ofta var statsägd, utbyggdes på jordbrukets bekostnad, vilket medförde att Indien blev beroende att importera livsmedel. När Indien 1950 blev republik, insisterade Nehru på att landet skulle kvarstå som medlem av Brittiska samväldet.

Den indiska konstitutionen från 1950 definierar staten som sekulär och ett tillägg från 1976 som socialistisk. Försöken från regeringens sida att minska betydelsen av kastsystemet har i stort sett misslyckats. De lägre kasterna har liksom i till exempel USA haft hjälp av statliga kvotsystem, men diskriminerats ändå, och många oberörbara till och med mördats. På de flesta ställen har härskat en omfattande politisk korruption och en stark organiserad brottslighet.

Han kunde obehindrat föra en neutralistisk politik mellan väst och öst, så länge det var till gagn för Indien, men på hösten 1962 ledde hans hårdnackade vägran att förhandla med Kina om nordöstgränsen till krig mellan de båda länderna, och Indiens förödmjukade nederlag ledde till att hela neutralpolitiken ställdes under debatt. Trots väsentliga sociala förbättringar i landet rådde besvikelse över att kongresspartiet inte hade förmått genomföra några verkligt genomgripande sociala och ekonomiska reformer.

Etniska motsättningar har varit ett nästan ständigt problem för den unga republiken Indien. Det svåraste problemet har självklart varit Kashmir, där en hinduisk härskare i en muslimsk provins anslöt sig till Indien och inte Pakistan, något som lett till inre oroligheter och gerillakrig i provinsen, och fullskaliga gränskrig mellan Indien och Pakistan. Dessutom har flera mindre folk i Indien bedrivit gerillakrig och olydnadskampanjer endera för självständighet eller för att få bilda egna delstater. Nagafolket började sin kamp under 1950-talet för att 1963 få bilda egen stat. I Tripura har man kämpat för att helt få skilja sig från Indien. I Punjab har sikherna ställt krav på självbestämmande, och 1966 blev detta verklighet då större delen av de ickesikhiska befolkningen i Punjab bildade delstaten Haryana.

1960-taletRedigera

Indira GandhiRedigera

 
Indira Gandhi

Nehru efterträddes av Lal Bahadur Shastri, vars ämbetsperiod blev kort; den dominerades av ett kortvarigt krig med Pakistan 1965 och slutade med hans död i januari 1966. Sovjetunionens medling i kriget med Pakistan ökade det ryska inflytandet i Indien, och 1971 slöts ett försvarstal mellan de båda länderna. Shastri efterträddes av Indira Gandhi, Nehrus dotter. Hennes avsikt var att återge kongresspartiet dess tidigare inflytande. I valet 1967 förlorade dock partiet många röster i delstaterna, även om det lyckades behålla majoriteten i förbundsparlamentet. Den ständiga slitningen mellan Indira Gandhi och partiets övriga ledande medlemmar ledde 1969 till en splittring. Eftersom hon inte hade ett brett parlamentariskt stöd bakom sig utlyste Indira Gandhi nyval 1971. Hon vann en övertygande seger som gav henne absolut majoritet i parlamentet och dessutom i många delstater. Hennes seger kan ses som en väljarnas protest mot den politiska anarki, som hade varit rådande i landet sedan splittringen 1969.

1970-taletRedigera

Det framgångsrika kriget mot Pakistan stärkte för en tid Indira Gandhis regering också inrikespolitiskt. Men den stora prestige som hennes regering fått genom kriget minskade så småningom under trycket av stora ekonomiska svårigheter och livsmedelsproblem. Indien hade i början av 70-talet stolt kunnat proklamerat att man uppnått självförsörjning med livsmedel. Men försämrade skördar 1973 och 1974 skapade på nytt hungerproblem i några av Indiens fattigare provinser. Samtidigt drabbades landet av ökad inflation, som främst hängde samman med oljekrisen och de kraftigt stigande priserna på olja. Flera indiska delstater hemsöktes under 1974 av politiska oroligheter och hungerkravaller.

 
Morarji Desai 1978.

1975 blev det lilla kungadömet Sikkim i Himalaya Indiens 22:a delstat. Samma år försvagades Indira Gandhis politiska ställning, då en lokal domstol fällde henne för valfusk i 1971 års parlamentsval. Domslutet drev henne till en politisk kupp, som satte stora delar av demokratin ur spel, medan många oppositionsmän fängslades. Efter två års regerande med hjälp av undantagslagar genomförde Gandhi parlamentsval i mars 1977, som blev en kraftig nederlag för hennes kongressparti. Bland orsakerna har bl.a. pekats på det utbredda missnöjet med hennes steriliseringsprogram för kontroll av befolkningstillväxten, som delvis tagit alltför hänsynslösa former. En annan bidragande orsak var hennes brutala slumsanering. Hon efterträddes av Morarji Desai, ledare för högerfronten Janata. Regeringskoalitionen visade sig dock vara bräcklig, och Janata splittrades snart i rivaliserande fraktioner.

I juli 1979 avgick Desai och efterträddes av Charan Singh, ledare för en grupp som brutit sig in från högerfronten. Singhs regering skadades av inre ledarstrider. Parlamentet upplöstes och val ägde rum i januari 1980, där Indira Gandhi återtog makten i spetsen för ett rekonstruerat kongressparti. Vad gäller utrikespolitiken har den nya regeringen uppehållit goda förbindelser med Sovjetunionen genom det vänskaps- och biståndsavtal som slöts 1971. Gandhis regering var måttfull i sin kritik mot Moskva för invasionen av Afghanistan 1979.

1980-taletRedigera

Inrikespolitiskt gick Indien in i 1980-talet med växande politisk och social oro. Blodiga oroligheter riktade mot invandrare har förekommit i delstaten Assam i nordöst, bönder har demonstrerat för bättre villkor i flera delstater, studentoroligheter har skakat bland annat Gujarat. Många demonstranter har dödats i sammandrabbningar med polis.

Fem månader efter massakern i Gyllene templet 31 maj 1984, då 450 sikher dödades, sköts Indira Gandhi till döds av sina sikhiska livvakter.[1] Dagarna efter hennes död uppskattas mer än 2 700 sikher ha dödats i hinduiska upplopp som hämnd för mordet.[2]

2000-taletRedigera

Ekonomisk omvandling och tillväxtRedigera

Under 1990-talet växte den indiska ekonomin dramatiskt. Den politiska ledningen har genomfört privatiseringar och skattesänkningar vilket började under den tidigare premiärministern Narasimha Rao och Manmohan Singh. Singh anses allmänt vara den politiker som inledde liberaliseringarna av den indiska ekonomin i början av 1990-talet, när han var finansminister i Narasimha Raos regering. Han är själv ekonom till professionen, och har tidigare arbetat för Internationella valutafonden.

Man har infört ekonomiska specialzoner för att locka industrier vilket varit en framgång i många delar av landet. Städer som Bangalore, Hyderabad, Pune aochnd Ahmedabad har växt i ekonomisk betydelse. Man har även genomfört infrastrukturprojekt. Indien profiterar från de generationer som är välutbildade, inte minst inom den vetenskapliga industrin och då främst IT. Indien profiterar på outsourcing av jobb och utländska direktinvesteringar har ökat kraftigt. En ny medelklass växer fram i det indiska samhället och fattigdomen minskar i takt med att arbetslösheten minskar.[3]

DemografiRedigera

En fortsatt hög folkökning i Indien har lett till en fortgående urbanisering under självständighetstiden, något som lett till kraftigt ökade slumområden kring städerna. Tillväxten har ändå minskat något - decenniet efter självständigheten var folkökningen kring 2,0% per år, för att sedan sjunka till c:a 1,7% per år under 1980-talet och 1990-talet.

Indien var ett land med oerhörda klasskillnader och sociala spärrar redan före självständigheten, och förhållandena har inte blivit märkbart bättre sedan dess. De svältkatastrofer som tidigare under självständighetsperioden drabbade landet förefaller dock ha upphört. Enligt den indiska centralregeringens egna statistik ska andelen verkligt fattiga indier ha minskat från 50% till 30% bara från 1970-talet till 1980-talet. De internationella normerna för fattigdom verkar dock ställa kraven högre än vad indierna själva gör.

Den indiska socialismen har ändå under denna period lyckats förbättra det indiska utbildningsväsendet. 1951 var det bara 16% av befolkningen som kunde läsa; 1991 kunde 52% läsa (enligt Nationalencyklopedin var 1995 siffran 38%). Överlag är dock läskunnigheten betydligt lägre bland kvinnor. Kvinnornas situation, som i och för sig förbättrats, har ändå inte varit bra. Under senare år har möjligheten till fosterdiagnostik gjort att många par väljer att abortera foster med kvinnligt kön. Detta är enligt lag förbjudet men är mycket vanligt förekommande. Detta beror till stor del på att en kvinnas familj enligt tradition måste betala en stor hemgift till den blivande maken och många har inte råd med detta.

MassmedierRedigera

Sedan brittisk tid har Indien haft en väl utvecklad tidningsbransch. Även sedan självständigheten har en stor mängd engelskspråkiga tidningar fortsatt att komma ut. TV började sändas 1959 i statlig regi, men till följd av de stora klasskillnaderna och de regionala skillnaderna har TV haft långt ifrån samma genomslagskraft som i många andra länder. En indisk nyhetsbyrå, Press Trust of India, startades samma år som självständigheten, 1947.

MiljöRedigera

Nationaldjuret tigern har under självständighetsperioden kommit att hotas till sin existens på grund av den fortgående folkökningen och tilltagande miljöförstöringen. 1974 startade indiska centralregeringen ett projekt för att rädda arten. Den indiska elefanten (asiatisk elefant i biologisk mening), pansarnoshörning m.fl. arter har också fått sina områden inskränkta under det senaste halvseklet.

NäringslivRedigera

Jordbruket har fortsatt att vara Indiens viktigaste näring, och trots att det fortsatt att domineras av småbrukare, har nya metoder och grödor givit Indien en mycket bättre självförsörjningsgrad för mat. I socialistisk anda - inklusive femårsplaner - satsade den indiska centralregeringen starkt på industri, och särskilt tung industri.

RättsväsendeRedigera

Det indiska rättssystemet efter självständigheten blev en blandning av den gamla indiska lagstiftningen och de juridiska innovationer britterna fört med sig hemifrån. Vissa brittiska inslag, som till exempel rättegång med jury, avskaffade man snart, eftersom man fann att det inte fungerade i indiska förhållanden. Familjelagstiftningen är fortfarande uppbyggd enligt det milliyetisystem, som britterna lånade med sig från Osmanska riket. Detta system innebär att olika regler gäller beroende på vilken etnisk, eller snarare religiös, grupp berörda personer tillhör.

ReferenserRedigera