Grekiska alfabetet

skriftsystem som används för att skriva grekiska

Det grekiska alfabetet utvecklades omkring 800-talet f.Kr. och används för att i skrift uttrycka det grekiska språket. Dess bokstäver användes ursprungligen också för att beteckna siffror och tal, och de har med tiden även kommit att användas för en rad andra syften: som matematiska symboler, namn på stjärnor och så vidare. Det grekiska alfabetet är ursprunget till de latinska och kyrilliska alfabeten.

Grekiska alfabetet
Grekiska alfabetet
Enhetsalfabetet
Α α Alfa Ν ν Ny
Β β Beta Ξ ξ Xi
Γ γ Gamma Ο ο Omikron
Δ δ Delta Π π Pi
Ε ε Epsilon Ρ ρ Rho
Ζ ζ Zeta Σ σ ς Sigma
Η η Eta Τ τ Tau
Θ θ Theta Υ υ Ypsilon
Ι ι Jota Φ φ Fi
Κ κ Kappa Χ χ Chi
Λ λ Lambda Ψ ψ Psi
Μ μ My Ω ω Omega
Extra tecken i äldre alfabet¹
 Digamma  San
 Heta
Numeriska tecken¹
 Stigma  Sampi
 Koppa
Extra tecken i andra språk¹
 Jot  Sjo

¹Källor: se Grekiska alfabetet#Referenser
Grekiska alfabetet
Skriftsystem som används för att skriva grekiska Redigera Wikidata
Alfabet, naturligt utvecklat skriftsystem, alfabet med gemener och versaler Redigera Wikidata
Tillkomst800-talet f.Kr. Redigera Wikidata
Anv­änd­ninggrekiska, klassisk grekiska Redigera Wikidata
Aspekt avgrekiska Redigera Wikidata
Förlagahieroglyfer
 • proto-sinaiitisk skrift
  • feniciska alfabetet Redigera Wikidata
Språkgrekiska, klassisk grekiska, pontisk grekiska Redigera Wikidata
Skriv­rikt­ningvänster till höger Redigera Wikidata
Till­verk­nings­p­latsAntikens Aten Redigera Wikidata
Uni­code-inter­vallU+0370-03FF, U+1F00-1FFF, U+10140-1018F Redigera Wikidata

Det är oomtvistat att det grekiska alfabetet har utvecklats ur någon äldre form av semitiskt skriftsystem, troligtvis det feniciska alfabetet, som enligt traditionen skulle förmedlats till grekerna via kontakter med feniciska handelsmän. Källor som Coulmas (1989: 142), Naveh (1979:55) och Nationalencyklopedin (1992: Band 8,40) nämner bara det feniciska alfabetet som ursprung, men andra teorier finns också, bland annat anger Sass (94) proto-kanaanitiska (till exempel ugaritiska alfabetet). Ytterligare ursprung har också föreslagits, såsom Egypten, Assyrien och Minoiska Kreta eller rent av möjligheten att flera olika språkfamiljer varit inblandade samtidigt, enligt polygenesteorin.

Innan det grekiska alfabetet skapades, användes andra skriftsystem för att skriva grekiska. Från 1200-talet f.Kr. finns grekiska texter skrivna med stavelseskriften Linear B bevarade, och liknande system användes på Cypern ända fram till cirka 200 f.Kr.

Alfabetet

redigera

De grekiska bokstäverna och deras ursprung enligt nedan (uttal i enlighet med IPA):

Bokstav Namn Uttal Siffervärde Motsvarande fenicisk bokstav
Traditionellt namn Grekiska Uttal
klassiskt modernt klassiskt modernt äldre klassiskt modernt
Α α Alfa ἄλφα άλφα [alfa] [alfa]   [a] [aː] [a] 1   (𐤀, ʼāleph)
Β β Beta βῆτα βήτα [bɛːta] [vita]   [b] [v] 2   (𐤁, bēth)
Γ γ Gamma γάμμα γάμμα [gamːa] [ɣama]   [g] [ʝ] (som svenskans j) före [e] eller [i]; annars [ɣ] 3   (𐤂, gīmel)
Δ δ Delta δέλτα δέλτα [delta] [ðelta]   [d] [ð] 4   (𐤃, dāleth)
Ε ε Epsilon ἒ ψιλόν έψιλον [epsilon] [epsilon]   [e] [e] 5   (𐤄, hē)
Ζ ζ Zeta ζῆτα ζήτα [dzɛːta] [zita]   [dz] [z] 7   (𐤆, zayin)
Η η Eta ἦτα ήτα [ɛːta] [ita] [ɛː] [h] [ɛː] [i] 8   (𐤇, ḥēth)
Θ θ Theta θῆτα θήτα [θɛːta] [θita] [tʰ] [θ] [θ] 9   (𐤈, ṭēth)
Ι ι Jota ἰῶτα ιώτα [iɔːta] [jota]   [i] [iː] [i] [j] 10   (𐤉, yōdh)
Κ κ Kappa κάππα κάππα [kapːa] [kapa]   [k] [k] 20   (𐤊, kaph)
Λ λ Lambda λάμβδα λάμδα [lambda] [lamda]   [l] [l] 30   (𐤋, lāmedh)
Μ μ My μῦ μι [myː] [mi]   [m] [m] 40   (𐤌, mēm)
Ν ν Ny νῦ νι [nyː] [ni]   [n] [n] 50   (𐤍, nun)
Ξ ξ Xi ξῖ ξι [ksiː] [ksi]   [ks] [ks] 60   (𐤎, sāmekh)
Ο ο Omikron ὄ μικρόν όμικρον [omikron] [omikron]   [o] [o] 70   (𐤏, ʼayin)
Π π Pi πῖ πι [piː] [pi]   [p] [p] 80   (𐤐, pē)
Ρ ρ Rho ῥῶ ρω [rʰɔː] [ro]   [r] [r] 100   (𐤓, rēš)
Σ σ Sigma σῖγμα σίγμα [siːgma] [sigma]   [s] [s] 200   (𐤔, šin)
  ς (avslutande sigma)
Τ τ Tau ταῦ ταυ [tau] [taf]   [t] [t] 300   (𐤕, tāw)
Υ υ Ypsilon ὖ ψιλόν ύψιλον [yːpsilon] [ipsilon] [u] [y] [yː] [i] 400   (𐤅, wāw)
Φ φ Fi φῖ φι [fiː] [fi] [pʰ] [f] [f] 500
Χ χ Chi χῖ χι [kʰeː] [çi] [kʰ] [ks] [kʰ] [ç] 600
Ψ ψ Psi ψῖ ψι [psiː] [psi]   [ps] [ps] 700
Ω ω Omega ὦ μέγα ωμέγα [ɔːmega] [omeɣa]   [ɔː] [o] 800

Bokstäver som inte längre används

redigera

Digamma, heta, san, koppa och sampi försvann tidigt ur alfabetet, före den tid som nu kallas "den klassiska". Eftersom grekiska minuskler är ett senare påfund finns inga riktiga samtida minuskelvarianter för dessa bokstäver utan de användes bara som siffersymboler. En speciell ligatur liknande digamma, kallad stigma, användes på detta sätt.

Bokstav[1]

[2]

Namn Uttal Siffervärde Motsvarande fenicisk bokstav
Traditionellt namn Grekiska Uttal
klassiskt modernt äldre klassiskt modernt
Extra tecken i äldre alfabet
Ϝ ϝ Digamma (Wau) δίγαμμα / βαῦ [wau] [digamːa] [w]   (𐤅, wāw)
Ͱ ͱ Heta ἧτα [heːta] [h]   (𐤇, ḥēth)
Ϻ ϻ San σάν [san] [san] [s]   (𐤑, ṣādē)
Numeriska tecken
Ϛ ϛ Stigma στίγμα [stigma] [st] 6
Ϟ ϟ Koppa κόππα [kopːa] [kopa] [k] 90   (𐤒, qōph)
Ϡ ϡ Sampi σαμπῖ [sampi] [sː] [ks] 900
Extra tecken i andra språk
Ϳ ϳ Jot [j]
Ϸ ϸ Sjo [ʃ]

Bokstavskombinationer och diftonger

redigera
Bokstäver Uttal
äldre klassiskt modernt
αι   [aɪ] [ɛ]
ει [eɪ] [eː] [eɪ] [i]
οι   [oɪ] [i]
υι   [yɪ] [i]
αυ   [aʊ] [av] före tonande ljud; [af] före tonlösa ljud
ευ   [eʊ] [ev] före tonande ljud; [ef] före tonlösa ljud
ηυ   [ɛːʊ] [iv] före tonande ljud; [if] före tonlösa ljud
ου [oʊ] [oː] [uː] [u]
γγ (1)   [ŋg] [ŋɣ]
γκ (1)   [ŋk] [ŋk]
γχ (1)   [ŋx] [ŋç]
μπ - - [b] i början av ett ord; [mb] i övrigt
ντ - - [d] i början av ett ord; [nd] i övrigt

(1): En del forskare betraktar angma som ett fonem i sig.

Transkribering

redigera
 
Grekiska vägskyltar. I Grekland används både grekiska alfabetet och latinska alfabetet på vägskyltar. Texten är gul för grekiska bokstäver och vit för latinska.

Denna tabell visar uttalsangivelse och transkription för modern grekiska [3]

Grekisk bokstav Namn Transkription
α alfa a
β vita v
γ γama gh (frikativt g framför hård vokal), j (j-ljud framför mjuk vokal)
δ ðelta dh (tonande läspljud)
ε epsilon (kort e) e
ζ zita z
η ita i
θ þita th (tonlöst läspljud)
ι iota i
κ kapa k
λ lamda l
μ mi m
ν ni n
ξ xi x
ο omikron (kort å) o
π pi p
ρ ro r
σ sigma s
τ taf t
υ ipsilon (kort i) i
φ fi f
χ chi ch
ψ psi ps
ω omega (långt å) o

Denna tabell visar hur bokstavskombinationer skrivs om till latinska tecken.

Grekisk bokstav för klassisk text för modern text
αι e e
αυ au av, af
ει i ei
ευ eu ev, ef
ηυ eu iv, if
οι oe, e oi
ου u ou
υι ui yi
γγ ng ng
γξ nx nx
γκ nk gk
γχ nch nch
μπ mp b, mp
ντ nt nt

Ortnamn brukar transkriberas efter klassisk transkription, i varje fall om de funnits sedan lång tid, till exempel Πειραιεύς → Pireus (nygrekiska Πειραιάς→Pireás).

Historisk utveckling

redigera
 
Grekiska alfabetet på keramik, Arkeologiska nationalmuseet i Aten

Den viktigaste innovationen jämfört med dess föregångare, det feniciska alfabetet, var införandet av separata tecken för vokaler. Utan dessa skulle den grekiska skriften, till skillnad från feniciskan, bli praktiskt taget oförståelig, och de moderna arvtagarna av det grekiska skriftsystemet har bevarat detta. (Exempel på alfabet med vokaler som inte härstammar från det grekiska är Gamla turkiska alfabetet, Etiopiska alfabetet, Indiska alfabet och Gamla ungerska alfabetet). De första vokalerna var Alfa, Epsilon, Jota, Omikron och Ypsilon. Glid- och andningsmarkeringar, som i stort sett var överflödiga i grekiskan, modifierades, och i östgrekiska fick Eta också betydelsen av långt e-ljud. Slutligen infördes Omega för långt O-ljud.

Tre nya konsonanter - Phi, Chi och Psi, som lades till i slutet av alfabetet allt eftersom de togs i bruk, introducerades också. De behövdes huvudsakligen för aspirerande konsonanter som saknades i feniciskan. I västgrekiska kom Chi att få ljudvärdet /ks/ (och blev senare ursprunget till den latinska bokstaven X, snarare än Xi) och Psi ljudvärdet /kʰ/. Under senantiken och medeltiden försvann de aspirerade ljudvärdena och de aspirerade tonlösa klusilerna övergick i tonlösa frikativer. Därför står idag Theta, Phi och Chi för respektive /θ/, /f/ och /x/. De tre bokstävernas ursprung är omdiskuterat: Enligt Miller (53) kommer en Psi-liknande form (Ψ) av kappa från proto-kanaanitiska. Kappa stod troligtvis för /k/ såväl som /kʰ/ i tidig grekisk ortografi och senare återinfördes den K-liknande kap från feniciskan för att kunna skilja på /k/ och /kʰ/. Idag står Psi (Ψ) för /ps/, medan Chi (Χ) står för /x/ som utvecklats från den ursprungliga aspirerande velara klusilen. Ypsilon återinfördes också från feniciskan och har samma ursprung som Digamma (upphovet till vårt F). Vissa källor anser dock att Ψ är en ren grekisk innovation utan semitisk föregångare. Jensen (426) kopplar å andra sidan Psi till Ypsilon och Koppa/Phi och Safateniska tecken (Jensen 463).

Andra bokstäver med omdiskuterat ursprung är Koppa, Φ (Phi), Χ (Chi) och Sampi. Bernal (116) och Brixhe (336) antar att Koppa ursprungligen stod för /kʷ, kʷʰ, gʷ/. Dessa fonem förändrades sen mot /p, pʰ, b/ och Koppa blev snart överflödigt. Medan Pi användes för både det aspirerade och oaspirerade fonemet kom Koppa att symbolisera det aspirerade ljudet. (Denna teori är mycket kontroversiell, men det finns paralleller till denna process: Det moderna ljudvärdet för kastilianskt /z/ förklaras genom en fonetisk förändring från /dz/ över /ts/ till /θ/).

Vissa språkvetare menar att Phi är en ren grekisk uppfinning, medan Sampson (102) hävdar att den härstammar från Θ (Theta) och Swiggers (265) antar att bokstaven har Cypro-Minoiskt ursprung.

Bernal (117) hävdar att Chi har ett sydsemitiskt ursprung; andra att den kan härledas ur Ξ (Xi) (Jensen 462).

Namnet sampi kom till på medeltiden, troligtvis från grekiska ὁ σάν πι ((ô) sán pi, 'som pi') (Jensen 462). Det är möjligtvis en nyare form av den semitiska bokstaven san som också finns i etruskiskan. I Jonisk grekiska stod Sampi för /ts/ (Jensen). Gercke ser Xi som en föregångare till Sampi. Bokstaven användes som alternativ till Sigma men vid klassisk tid hade den senare helt tagit över och Sampi försvann ur alfabetet.

Bokstäverna Wau (senare kallad Digamma) och Koppa försvann också. Den förra behövdes bara i de västliga dialekterna (där de via det etruskiska alfabetet gav upphov till dagens latinska F och Q) och den senare knappast alls. De levde emellertid kvar i det joniska talbeteckningssystemet där de olika bokstäverna representerade specifika talvärden. San återinfördes också senare och stod för värdet 900. Tusentalsvärden uttrycktes genom en markering uppe till vänster om bokstaven ('A för 1000, 'B för 2000 etc).

Ursprungligen fanns det flera varianter av det grekiska alfabetet, där de mest betydande var västgrekisk (chalkidisk) och östgrekisk (jonisk) grekiska. Den förra gav upphov till det etruskiska alfabetet och sedermera det latinska alfabetet. Aten antog den joniska skriften som standard år 403 f.Kr. och snart därefter försvann de andra varianterna. De grekiska tecknen kom sedermera att alltid skrivas från vänster till höger, men ursprungligen var skrivsättet från höger till vänster (med asymmetriska tecken spegelvända) och därefter varierande - eller oftast alternerande fram och tillbaka, så kallad bustrofedon.

Under medeltiden genomgick den grekiska skriften liknande förändringar som det romerska alfabetet: medan de gamla formerna behölls som en monumental skrift, kom "små bokstäver", via uncialskrift och slutligen minuskelskrift, att ta över. Bokstaven σ (sigma), som skrevs som ς i slutet av ord, användes parallellt med modernare 'långa' och 'korta' s. Aristofanes från Byzantion införde också accentering av de grekiska bokstäverna för att underlätta uttalet.

Grekerna var de första som generaliserade den alfabetiska användningen av vokaltecken. Huruvida detta gjordes medvetet är omtvistat, och det är oklart om de över huvud taget gjorde samma distinktion mellan vokaler och konsonanter som vi gör idag. Flerspråkighet i samband med täta handelskontakter mellan olika folkgrupper har ¤ som en faktor för utvecklingen av alfabetiska skriftsystem. Antagandet av det grekiska alfabetet är antagligen inte en enskild, isolerad händelse utan resultatet av en flerskiktad process, baserad på många semitiska skriftsystem.

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Nationalencyklopedin
  2. ^ Nick Nicholas (Opoudjis) Thesaurus Linguae Graecae: Digamma, Stigma, Heta, Jot, San, Koppa, Sampi, Sjo
  3. ^ Greco Moderno

Källförteckning

redigera
  • Bernal, Martin. 1990. Cadmean letters. Winona Lake: Eisenbrauns.
  • Coulmas, Florian. 1985. Sprache und Staat. Studien zur Sprachplanung. Berlin & NY: Walter de Gruyter.
  • Coulmas, Florian. 1989. The writing systems of the world. Oxford: Basil Blackwell Ltd.
  • Coulmas, Florian. 1996. The Blackwell encyclopaedia of writing systems. Oxford: Blackwell Publishers Ltd.
  • Jensen, Hans. 1970. Sign, Symbol and Script. London: George Allen and Unwin Ltd. översättning av Die Schrift in Vergangenheit und Gegenwart. VEB Deutscher Verlag der Wissenschaften. 1958, reviderad av författaren.
  • Miller, D. Gary. 1994. Ancient scripts and phonological knowledge. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.
  • Naveh, Joseph. 1979. Die Entstehung des Alphabets. översättning av Origins of the Alphabet. Zürich und Köln. Benziger.
  • Naveh, Joseph. 1982. Early history of the alphabet. An introduction to West Semitic epigraphy and palaeography. Jerusalem: The Magnes Press, The Hebrew University. Leiden: E. J. Brill.
  • Sampson, Geoffrey. 1985. Writing systems. London (etc.): Hutchinson.
  • Sass, Benjamin. 1991. Studia Alphabetica. On the origin and early history of the Northwest Semitic, South Semitic and Greek alphabets. CH-Freiburg: Universitätsverlag Freiburg Schweiz. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Externa länkar

redigera