Öppna huvudmenyn

Gråfåglar

familj av fåglar bland tättingarna

Gråfåglar (Campephagidae) är en familj med små till medelstora, främst skogslevande tättingar som förekommer i subtropiska eller tropiska Afrika, Asien och Australasien.[1]

Gråfåglar
Blackfacedcuckooshrike.jpg
Australisk gråfågel (Coracina novaehollandiae)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
UnderordningPasseri
FamiljGråfåglar
Campephagidae
Vigors, 1825
Släkten
Hitta fler artiklar om fåglar med

Innehåll

UtseendeRedigera

Gråfåglarna är medelstora till små, och generellt långa och smala tättingar. De är övervägande grå med vita och svarta partier, men släktet minivetter (Pericrocotus) är kraftfullt färgade i rött, gult och svart, och fjäderdräkten hos den centralafrikanska arten blå gråfågel (Cyanograucalus azureus) är skimrande blå. De fyra arterna inom släktet Campephaga uppvisar sexuell dimorfism, där hanarna har svart skimrande fjäderdräkt och kraftigt röd- eller gulfärgad fjäderlösa hudpartier innanför näbben under ögat, medan honorna har mer dämpade olivgröna dräkter.[2]

EkologiRedigera

BiotopRedigera

Majoriteten av gråfåglarna är skogslevande arter. Vissa är knutna till urskog, som nyakaledoniengråfågel (Edolisoma anale), medan andra klarar sig i skogsbiotoper mer påverkade av människan. Ett tiotal arter nyttjar mer öppna habitat, och en art, den australienska markgråfågeln (Coracina maxima) återfinns på slätt- eller buskmark med få träd.

 
Häckande markgråfågel.

Socialt beteendeRedigera

De "egentliga" gråfåglarna uppträder oftast ensamma, i par eller i mindre familjegrupper medan minivetterna oftare bildar mindre flockar. Det finns en stor variation inom familjen vad gäller läten där vissa låter väldigt sällan medan exempelvis minivetter är mycket ljudliga.

FödaRedigera

Gråfåglarna är främst insektsätare och äter bland annat fjärilslarver. De har också observerats äta mindre ryggradsdjur, frukt, frön och annat växtmaterial.[2]

HäckningRedigera

Kunskapen om familjen häckningsekologi är inte komplett, och flera arter har aldrig studerats. Av de arter som har studerat har alla hävdat revir, och hos de arter som inte flyttar, försvaras dessa territorier hela året. De är monogama och paren håller ihop hela året. Ickemonogamt beteende har bara observerats vid ett tillfälle, i Australien, då en hane av australisk drillfågel (Lalage tricolor) hjälpte två honor att föda upp sina ungar. Kooperativ häckning förekommer hos flera arter. Ungefär fyra prickiga vita, gröna eller blå ägg läggs i ett skålformigt rede som placeras i ett träd. Äggen ruvas i ungefär två veckor.

SystematikRedigera

Flera arter som tidigare placerades här förs nu till andra familjer: skogstörnskatorna i Tephrodornis och Hemipus (de senare kallades tidigare flugätare) till vangorna (Vangidae) samt fruktplockare (Chlamydochaera jefferyi) till trastarna.

Familjen omfattar ett numera 90-tal arter som kan delas in i två grupper, minivetterna i släktet Pericrocotus samt övriga. De skildes åt för redan 21 miljoner år sedan och bör möjligen placeras i två underfamiljer.[3] Traditionellt placeras de övriga gråfåglarna i släktena Campephaga, Coracina, Lobotos och Lalage. DNA-studier visar dock att Coracina är parafyletiskt gentemot de övriga och rekommenderas därför att delas upp i ett antal mindre släkten.[3] Följande lista följer Clements et al 2015 i släktesindelning, artantalet följer IOC.[1][4]

ReferenserRedigera

Texten baseras delvis på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Cuckooshrike, läst 2011-03-26

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  2. ^ [a b] Clancey, P.A. (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. sid. 176. ISBN 1-85391-186-0 
  3. ^ [a b] Jønsson, K.A., R.C.K. Bowie, J.A.A. Nylander, L. Christidis, J.A. Norman, and J. Fjeldså (2010c), Biogeographical history of cuckoo-shrikes (Aves: Passeriformes): transoceanic colonization of Africa from Australo-Papua, J. Biogeogr. 37, 1767-1781.
  4. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2015. IOC World Bird List (v 5.4). doi : 10.14344/IOC.ML.5.4.

Tryckta källorRedigera

  • del Hoyo. J., Elliott, A., Sargatal, J., (eds), Handbook of the Birds of the World, Volume Ten, Cuckoo-shrikes to Thrushes, ISBN 84-87334-72-5

Externa länkarRedigera