Grängshammars bruk var ett järnbruk i Silvbergs socken, Säters kommun, Dalarnas län. Det tidigaste skriftliga belägget är från år 1473. Bruket hade sin blomstringstid i början och mitten av 1800-talet. År 1887 lades verksamheten ner och all verksamhet flyttades till Ulvshyttan. Den delvis bevarade anläggningen räknas idag till en av Dalarnas vackraste bruksmiljöer.[1]

Grängshammars bruk, kolhusets gavel, 2011.

Ulvshyttan ingår i kulturslingan Silverringen, som gör Dalarnas bergslagshistoria turistiskt tillgänglig och besökaren får en möjlighet att följa järnets och silvrets väg från gruva till hammare.

Tidig historikRedigera

Hyttans ursprungliga namn var Grängshyttan. 1473 köptes den då öde Gräsehyttan av Ingald Nilsson i Grufkarlby. Senare fanns en ägare hette Ambjörn som levde i början av 1500-talet. Då var hyttan troligen en silverhytinta som sedermera blev mest känd för smältning av järn. År 1550 förvärvade Gustav Vasa Grängeshyttan. Kungens inställning "var att han inte ämnade hålla någon järnbergsbrukning vid Grengeshyttan, med mindre än där fanns något silver eller kopparstreck".[2] Den typ av järn som tillverkades i Sverige på 1500-talet var till stor del en sorts halvfabrikat som kallades för osmundjärn som måste hettas upp igen i en härd och bearbetas mer för att bli användbart. Lönsamheten i järnframställningen i Grängshammar var troligen dålig. För att kunna driva hytta krävdes att ägarna hade tillgång till stora egna arealer eller mark med avverkningsrätt där skog kunde kolas till träkol. För att få en tillräckligt hög temperatur i en hytta krävdes mycket stora mängder träkol. Så driften i hyttan lades ner i början av 1600-talet. Det blev också förbudet att exportera osundsjärn år 1604; kungamakten ville att exporten skulle bestå av järn med en högre förädlingsgrad som kunde säljas till ett högre pris. [3]

År 1624 köptes hyttan av den förmögne handelsmannen Peter Kruse(? -1645), adlad Krusebiörn.[4] Han kom ursprungligen från Lübeck. Med honom började en ny era med modernare teknik, så kallat tysksmide. En hammarsmedja med tre hammare uppfördes, en såg och en kvarn. Allt var vattendrivet. 1628 var även en masugn färdig, samtidigt byttes brukets namn från Grängshyttan till Grängshammar.[1]

I över 100 år, från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet ägdes bruket av ätten Silfverstråle. Under deras tid fanns två stångjärnshammare och fyra härdar dessutom en stor herrgård; en huvudbyggnad i två vångingar med säteritakt med två flygelbyggnader. På 1700-talet anlades det som idag kallas för den Engelska parken. Den nya trädgårdsstilen Engelsk park kom till Sverige på 1770 talet och anammandes av flera brukspatroner(i Uppland, Kloster, Stjernsund...). Lönsamheten för järbruken var god i slutet på 1700-talet. Åt 1802 brann huvudbyggnaden på Gränshammars herrgård. Lönsamheten för Grängshammars bruk och många andra svenska bruk sjönk sedan kraftigt i svallvågorna under krigen i början på 1800 talet. [1] Storbrittanien införde tullar så att importen av stänger från Sverige sjönk till mindre än hälften bottenåret 1808[3]

Brukets storhetstid och slutRedigera

 
Olof Forsgren 1834.
 
Bruket 1811, illustration av A.F. Cederholm.

År 1817 övertogs verksamheten av ett bolag under ingenjören Olof Forsgren. Han var under 1800-talets första hälft en av Sveriges mera framstående väg- och vattenbyggare. Med Forsgren började brukets storhetstid. Han lät bygga ett nytt kolhus, en brukslänga, magasin och en trösklada. 1830-1834 byggdes Silvbergs kyrka. Kolhuset gestaltades i den efter Forsgren uppkallade Forsgrenska stilen som innebar att man använde slaggsten från hyttor som byggnadsmaterial. För att underlätta transporterna av tackjärn byggdes en kanal (Grängshammars kanal) med två slussar och en ny väg mellan Grängshammar och Bondhyttan för vidaretransport till Smedjebacken. Under Forsgrens sista år, 1855, producerades 714 ton stångjärn, allt med enbart hantverksmässiga metoder.

1855 beslöt ägarna till de fyra bruken Nyhammar, Hagge, Morgårdshammar och Grängshammar att anlägga ett gemensamt ägt valsverk i Smedjebacken för sina produkter. Olof Forsgren var då 81 år gammal. I anläggningen Smedjebacken började de redan 1857 att använda importerad stenkol. Stångjärnssmidet i små manuella bruk kunde inte konkurrera med den nya valsningstekniken så 1877 lades stångjärnssmidet ner i Grängshammar. Tio år senare kom de tillgångar som var kvar av bruket, fastigheter och stora markarealer, att ingå i det nystartade Ulfshytte Jernwerks Aktiebolag med hytta, gruva, huvudkontor med mera i Ulfshyttan.[5]

Jordbruket drevs dock vidare med en för bygden ovanligt stor djurbesättning. Så sent som på 1950-talet fick familjer i Silvbergs socken mjölk hemkörd i var sin mjölkkruka av plåt.

De byggnader och anläggningar som kvarstår idag härrör främst från Olof Forsgrens period. Särskilt sevärd är ruinen av kolhuset som består av en intakt gavelvägg mot vägen och 19 pelare murade i slaggsten och gestaltade i Forsgrens stil.

BilderRedigera

Bruket på våren 2008.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b c] Helena och Klara Kåks: GRÄNGSHAMMARS ENGELSKA PARK, Säter kommun, 2019
  2. ^ Enligt skyltar i Grängshammar
  3. ^ [a b] Jernkontoret: Svenska järn- och stålindustrins historia
  4. ^ Peter Kruse, Svenskt biografiskt lexikon
  5. ^ Nordisk Familjebok, artikeln om Smedjebacken, 1917

Externa länkarRedigera