Fredric Bedoire

svensk arkitekturhistoriker

Kurt Fredric Bedoire, född 1 september 1945 i Stockholm, är en svensk arkitekturhistoriker. Han är hedersledamot av Konstakademien sedan 2007 och var vice preses 2016-18, ledamot av Jernkontorets bergshistoriska utskott sedan 2012. Professor emeritus.

Fredric Bedoire
Fredric Bedoire.jpg
Född1 september 1945 (74 år)
MedborgarskapSvenskt
Utbildad vidStockholms universitet Blue pencil.svg
SysselsättningArkitekt
UtmärkelserAxel Hirschs pris (2002)
Stora historiepriset (2016)
Redigera Wikidata
Några av Fredric Bedoires och Henrik O. publikationer.

BiografiRedigera

Bedoire blev filosofie kandidat vid Stockholms universitet i ämnena historia, konsthistoria och praktisk filosofi 1969, studerade vid Kungliga Konsthögskolans arkitekturskola 1971–1972 under Göran Lindahl och John Sjöström med den nordiska trästaden som tema, blev filosofie doktor vid Stockholms universitet 1974 och docent i konstvetenskap 1975. Han var amanuens vid Livrustkammaren 1968–69, vid Stockholms stadsmuseum 1970–1973, antikvarie vid Riksantikvarieämbetet med viss tjänstgöring vid kulturdepartementet 1974–78, universitetslektor och föreståndare i arkitekturhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan 1978–1992 samt professor i arkitekturhistoria vid Kungliga Konsthögskolans arkitekturskola 1992-2012.

Bedoire inledde sin bana som välkänd arkitekturhistoriker i början av 1970-talet då han dokumenterade rivningarna i Norrmalmsregleringens spår och hade en återkommande artikelserie "Dagens Rivning" i Dagens Nyheter 1971-73. Tillsammans med senare chefen för Arkitekturmuseet Henrik O Andersson gav han 1973 ut boken Stockholms byggnader, huvudstadens första arkitekturguide, som under åren fram till 2012 kom ut i omkring 60 000 exemplar. Hans specialområde var från början arkitektur från årtiondena kring sekelskiftet 1900 med doktorsavhandling om arkitekten Gustaf Wickman och hans verksamhetsfält 1974.[1] I början av 1970-talet hörde Bedoire till pionjärerna inom den moderna industriminnesvården med inriktning på 1800-talets och 1900-talets industriminnen och deltog i de första internationella industriminneskonferenserna och organiserade tillsammans med Marie Nisser den tredje (efter Ironbridge och Bochum) konferensen i Sverige 1978.

Som lärare och forskare har han breddat sin inriktning med arbeten från medeltiden till idag och med särskild tyngd på de samhällshistoriska sammanhangen.

Han var 2013-16 ledamot av Eva Bonniers donationsnämnd.[2]

BibliografiRedigera

Priser och utmärkelserRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Bedoire, Fredric (1974). En arkitekt och hans verksamhetsfält kring sekelskiftet: Gustaf Wickmans arbeten 1884–1916 = An architect and his field of practice at the turn of the century : the works of Gustaf Wickman 1884–1916. Stockholm: [Fritzes hovbokh. distr.]. Libris länk. ISBN 91-7052-159-X 
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 8 september 2013. https://web.archive.org/web/20130908003107/http://evabonniersdonationsnamnd.se/kontakt.php. Läst 10 februari 2013. 

Externa länkarRedigera