Färjetrafik på Östersjön

Uppslagsordet ”Finlandsfärja” leder hit. För båttyp, se Kryssningsfärja.

Färjetrafik på Östersjön utgörs av fartygsrutter som trafikerar egentliga Östersjön, Ålands hav, Rigabukten, Skärgårdshavet, Finska viken och Bottniska viken, och transporterar passagerare, fordon och gods mellan Sverige, Finland, de baltiska staterna, Polen, Tyskland, Danmark och Ryssland, samt Norge.

Benämningar redigera

Båtarna i trafik mellan Sverige och Finland kallas i Sverige ofta för Finlandsbåtar eller Finlandsfärjor, i Finland för Sverigebåtar^[1] (finska: ruotsinlaiva). Mellan Sveriges fastland och Gotland talar man om Gotlandsbåtar eller Gotlandsfärjor, och mellan Sveriges fastland och Åland säger man i Sverige Ålandsbåtar eller Ålandsfärjor. Fram till Ölandsbron invigdes den 30 september 1972 gick även så kallade Ölandsbåtar eller Ölandsfärjor mellan Sveriges fastland, och Öland.

Bakgrund redigera

Färjetrafiken över Östersjön har en mycket gammal historia. Föregångare är bland annat de postbåtar som under lång tid trafikerade rutter bland annat mellan Skåne och Tyskland, och mellan Roslagen och Åland.

Den moderna färjetrafiken inleddes under ångbåtseran. En av de äldsta kvarvarande förbindelserna är Kungsleden Trelleborg-Sassnitz, som invigdes 1909 och med undantag för perioder under de båda världskrigen har varit igång sedan dess.

I dag finns det flera rederier som konkurrerar på flera olika sträckor. Det har alltid varit många passagerare som åkt på Östersjön med färjelinjerna. Under 1995 hade det totala antalet resenärer från Estland och Sverige stigit med en miljon jämfört med 1994. 1995 åkte fyra miljoner passagerare med linjerna till Estland och nio miljoner med linjerna till Sverige. 2008 var den största turen resan mellan Helsingfors och Tallinn, där över sex miljoner personer reste under året.^[2]

Trafiken har olika karaktär beroende på rederi (och fartyg). Exempelvis är Sea Wind Line främst inriktat på godstrafik, medan Silja Lines och Viking Lines fartyg på samma rutt (trots stor godsvolym) snarast betraktas som kryssningsfärjor.

Många av de längre färjelinjerna finansieras delvis genom vinster på skattefri försäljning (taxfree), som är möjlig på fartyg i internationell trafik. Då denna den 1 juli 1999 slopades inom EU bibehölls den ändå på linjer som anlöper Åland, som i skattehänseende klassas som tredje land, eller länder som inte tillhör EU.

Tidigare var Vasabåtarna en stor aktör i Kvarken med linjer från Vasa till Umeå, Örnsköldsvik och Sundsvall samt mellan Sundsvall och Björneborg. Silja förvärvade Vasabåtarna och avvecklade trafiken successivt efter vikande intäkter som en följd av den slopade taxfree-försäljningen. Färjor som trafikerar länder med låg alkoholskatt (såsom Tyskland och Estland) kan sälja alkohol med god vinst ombord ändå. Rutten Umeå–Vasa kan inte det och har inte denna intäkt. Andra aktörer på och i närheten av Kvarken under det sena 1900-talet var Jakob Lines och Folkline.

Dansband uppträder ombord.

Trafiken mellan Sverige och Finland har kritiserats för låga alkoholpriserna ombord, som står i kontrast till den stränga alkoholpolitik som länderna i många år fört, och att många stora fester med hög alkoholkonsumtion hålls ombord.

Grov organiserad brottslighet redigera

Den organiserade brottsligheten använder färjorna i sin gränsöverskridande kriminalitet, enligt en kartläggning under våren 2015 av polisen i Sverige och grannländer fann man att 241 grovt kriminella individer använder färjorna under en enda vecka. Kriminaliteten gällde bland annat människohandel, narkotikasmuggling och stöld på beställning. Droger förs i fordonen västerut ifrån Ryssland och Vitryssland och på tillbakavägen är de lastade med motorfordon och motorverktyg t.ex. bilar, fyrhjulingar eller motorsågar som förs österut. Som mest identifierades 29 grovt kriminella på en enda färjetur, ett antal som polis och tull inte förmår att lagföra.^[3]