Fälthumla (Bombus ruderatus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).[3][4]

Fälthumla
Status i Sverige: Nationellt utdöd[1]
Fälthumla på pipört i Genua.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
UnderordningMidjesteklar
Apocrita
(orankad)Gaddsteklar
Aculeata
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
SläkteHumlor
Bombus
UndersläkteMegabombus[2]
ArtFälthumla
B. ruderatus
Vetenskapligt namn
§ Bombus ruderatus
Auktor(Fabricus, 1775)[2]
Synonymer

Apis ruderatus Fabricius, 1775[3]
Apis autumnalis Fabricius, 1793[3]
Apis ruderata Fabricius, 1775[3]
Bombus eurynotus Dalla Torre, 1882[3]
Bombus villaricensis Asperen de Boer, 1992[3]
Bombus sardiniensis Tournier, 1890[3]
Apis perniger Harris, 1776[3]
Apis tunstallana Kirby, 1802[3]
Apis harrisella Kirby, 1802[3]
Bombus tunstallanus (Kirby, 1802)[3]
Bremus ruderatus (Fabricius, 1775)[3]
Bombus harrisellus (Kirby, 1802)[3]
Bombus autumnalis (Fabricius, 1793)[3]
Bombus ruderatus ibericus Pittioni, 1939[3]
Bombus ruderatus autumnalis (Fabricius, 1793)[3]
Bombus eurynotus ruderatus Dalla Torre, 1882[3]
Terrestribombus hortorum bolivari Quilis, 1927[3]
Bombus ruderatus rondensis Castro, 1991[3]

Ruderathumla[4]
Fälthumla på frilandshibiskus (Hibiscus syriacus)
Fälthumla på frilandshibiskus (Hibiscus syriacus)
Hitta fler artiklar om djur med

Beskrivning redigera

Fälthumlan är en stor art med mycket lång tunga. Drottningen uppnår en längd på mellan 21 och 24 millimeter, hanar 15 till 18 millimeter samt arbetare 11 till 18 millimeter. Pälsen är kort och jämn. Det är vanligt med melanistiska individer, särskilt bland arbetare. På bakkroppen kan den ofta ha ett svart fält mitt på den i övrigt gula, första tergiten[a], speciellt hos drottningar och hanar. Humlan är mycket lik trädgårdshumlan med en kropp som är randig i gult och svart samt med vit bakkroppsspets. Det svarta bandet över mellankroppen är emellertid smalare än motsvarande band hos trädgårdshumlan. Vidare har fälthumlan en dovare flygton.[1]

Ekologi redigera

Fälthumlan uppträder i låglänta kulturlandskap som är rika på blommor med djupa kalkar, som rödklöver, vallört, hjärtstilla, vickerarter som åkerböna, vialarter, knölsyska, bosyska och blåeld[5], samt för hanar gärna också oxtunga. Den samlar pollen, men lagrar det inte, utan lämnar det direkt till larverna som näring. Boet är ofta beläget underjordiskt i gamla mullvads- och sorkbon.[1] Uppgifterna om bostorlek varierar; Holmström (i Humlor - Alla Sveriges arter) hävdar att de oftast inte innehåller fler än ett 50-tal individer[5], Cederberg (i Artdatabankens artikel) anger mellan 100 och 150 arbetare[1] medan Benton[b] citerar olika källor som anger både under 100 arbetare och över 120[6].

Utbredning redigera

Även om IUCN klassificerar fälthumlan som livskraftig ("LC")[7], har den gått tillbaka påtagligt i Europa och finns idag (2007) mer sammanhängande från Tyskland och norra Frankrike i norr, österut via Polen till Moskvaområdet och södra Ukraina[6]. I söder når den till Nordafrika och norra Iran. Norr därom uppträder den endast fläckvis, även om den en gång förekommit, om än sparsamt i Sydsverige. Dessutom finns den på några få lokaler i södra och mellersta England, där den också har minskat kraftigt, även om det finns vissa tecken till en viss återhämtning[6]. Fälthumlan har även inplanterats som klöverpollinerare på Nya Zeeland (1914), där den är mycket allmän. Likaledes har den inplanterats i Chile 1982–1983, varifrån den har spritt sig till Argentina.[1]

I dagens Norden finns den i stort sett bara på Bornholm. Sista säkra observationen i Sverige gjordes 1966 i Dalby.[1] I Finland har den aldrig funnits.[8]

Underarter redigera

IUCN nämner följande underarter:[7]

Kommentarer redigera

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
  2. ^ Ted Benton är en brittisk professor emeritus i sociologi, som förutom sin akademiska dicipel utgett ett stort antal verk i entomologi, framför allt avhandlande bin

Källor redigera

  1. ^ [a b c d e f] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Fälthumla Bombus ruderatus. Artinformation. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/103263/detaljer. Läst 26 juni 2023. 
  2. ^ [a b] Megabombus (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/mg.html. Läst 12 januari 2015. 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] Bombus ruderatus (Fabricius, 1775)” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714999#null. Läst 26 juni 2023. 
  4. ^ [a b] Williams, P. (2016). Bombus ruderatus (Fabricius, 1775) | fälthumla”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103263/details?lang=sv. Läst 26 juni 2023. 
  5. ^ [a b] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 106-107. ISBN 978-91-7139-776-8 
  6. ^ [a b c] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 357-360. ISBN 0-00-717451-9 
  7. ^ [a b] Rasmont, P., Roberts, S., Cederberg, B., Radchenko, V. & Michez, D. 2015 Bombus ruderatus . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 21 juni 2023.
  8. ^ Juho Paukkunen (2019). Bombus (Megabombus). Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204726. Läst 26 juni 2023. 

Externa länkar redigera