Öppna huvudmenyn
Diabas
Gravsten av diabas

Diabas, ibland i gravstenssammanhang benämnd svart granit, är en mörk basisk magmatisk bergart. Den svarta magmatiska bergarten bildas i sprickor i äldre berg. Diabas är en basisk bergart som ger näringsrika vittringsprodukter – en magmatisk bergart med låg halt (45–52 %) av kiseldioxid, SiO2. Huvudmineralen i diabas är plagioklas (labradorit) och pyroxen (augit), med mindre mängder av olivin, magnetit och ilmenit. Den svarta färgen orsakas av pyroxen och ytterst små korn av järn- och titanoxid i den annars ljusa plagioklasen.[1]

Beteckningen diabas, eller på franska diabase infördes 1807 av Alexandre Brongniart. Han härledde ordet till grekiskans δι- (di-) och bas av grekiska βάσις, med avseende på bergartens två beståndsdelar men sköt, grammatiskt fel, in ett "a" mellan orden. Snart fick bergarten istället beteckningen dorit. 1842 återinförde Friedrich Hausmann beteckningen diabas, men nu med hänvisning till det grekiska verbet διαβαίνειν (diabainein) (participform διαβας, diabas) som betyder genomgående eller genomträngande.[2]

Innehåll

BildningssättRedigera

Till skillnad från basalt har diabas inte bildats uppe på jordytan. Bergarten har bildats genom att den kristalliserat halvvägs upp till jordskorpans övre partier. Diabasens hårdhet orsakas av en relativt hastig avkylning som resulterat i en tät och hård bergart. Då diabas också innehåller en del järn är den relativt tung och en kubikmeter väger cirka 3 ton. Diabas är vanligen massformig, vilket betyder att mineralkornen ligger regellöst orienterade i olika riktningar. Ibland kan dock en del av mineralkornen, i första hand fältspaten, lägga sig mer eller mindre parallellt med varandra längs lavans flytriktning. Denna struktur kallas flytstruktur. Bergartens kornstorlek beror på hur lång tid det har tagit för bergarten att kristallisera. Ju snabbare magmans värme kunnat ledas bort, desto kortare blir kristallisationstiden och därmed blir mineralkornen mindre. Diabas som stelnat nära jordytan är därför i regel mer finkornig än den som stelnat på större djup. Vissa typer av diabas stelnar så ytligt att de bildar basalt.

EgenskaperRedigera

Diabas är ett hårt, styvt material med god motståndskraft mot kemikalier och yttre nötning. Det är tåligt mot korrosion, är ej magnetiskt, och leder ej elektricitet. Det har låg vattenabsorption och värmeutvidgning.[3][4].

Naturligt förekommande diabas uppfyller dock inte alltid en sådan teknisk specifikation utan kan variera i sammansättning. Ibland kan den till exempel vara något magnetiskt på grund av ett visst magnetitinnehåll.

Förekomster i SverigeRedigera

Diabasen finns på flera platser i Sverige. I Västergötland kallas den diabas som finns på platåbergen lokalt för trapp. Några kända diasbasförekomster är Hälleforsgången och Svarta linjen, med ett aktivt stenbrott i Hägghult.

AnvändningsområdenRedigera

KonstRedigera

Stenen används för monument, skulpturer och andra former av konstverk, samt som byggnadssten.

InredningRedigera

Ett ökande användningsområde är numera inredning, mest bänksskivor exempelvis till kök, där sten blir mer och mer populärt. Granit och svart diabas är de mest praktiska då de tål värme, vatten och vassa knivar.

MätteknikRedigera

Diabas användes ofta för att göra planskivor inom mätteknik i tillverkningsindustrin.[5] Diabas är passande för uppgiften då det är ett högt komprimerat och slagfast material med finkornig struktur. Dessa egenskaper gör diabasen till ett idealiskt material för planskivor, vinklar, linjaler med mera.

LuftlagringRedigera

Ett användningsområde utnyttjar den yttäta stenens förmåga att låta sig läppas till hög ytnoggrannhet. Metoden bygger på att i maskiner som kräver mycket hög precision använda diabas som ett element i en luftlagring . Man kan till exempel skapa en vagn (maskindel) som beröringsfritt svävar med hjälp av ett stabilt lufttryck mot en slipad och läppad diabasreferensyta.[6] Hydrostatisk luftlagring används där hög rörelseprecision, robusthet, mycket lågt rörelsemotstånd och därmed mindre friktionsvärme önskas.[7] Applikationer med luftlagring kan ofta hittas i forskning- och utvecklingssammanhang.

DekorationsstenarRedigera

Diabas har liksom släktingen hyperit och i några fall även diorit och gabbro sedan länge använts som dekorationssten exempelvis till gravvårdar, då under namnet svart granit.

IndustrimineralRedigera

Diabas har också fått användning som makadamtillsats i asfalt och som råmaterial för tillverkning av isoleringsmaterialet stenull, till exempel i Skövde med brytning i Billingen.

VerktygRedigera

Under förhistorien tillverkades olika typer av stenyxor av diabas, i norra Skandinavien, till exempel trindyxor.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Erich Spicar: Mineral och bergarter, Ica bokförlag 1995. ISBN 91-534-1385-7, s.163
  2. ^ SAOB, uppslagsord Diabas
  3. ^ Beskrivning på egenskaper Arkiverad 29 september 2007 hämtat från the Wayback Machine., från Microbas.se
  4. ^ Tekniska riktlinjer, från Loimaan Kivi, Finland
  5. ^ Exempel på tillverkad planskiva av diabas. Arkiverad 4 januari 2003 hämtat från the Wayback Machine., från Promet CEJ AB
  6. ^ Lagringsteknik, pdf från KTH
  7. ^ Tentamen i Maskinelement, pdf från KTH

Vidare läsningRedigera

  • Björegren, Ivar, 1939- (2008). ”Det svarta guldet”. Blekingeboken 2007,: sid. 136-141 : ill.. 0348-9639. ISSN 0348-9639.  Libris 11455530
  • Calner, Mikael (2009). ”Diabasen vid Runamo: ännu en vetenskaplig expedition”. Geologiskt forum (Uppsala : Geologiska föreningen, 1994-) 2009(62),: sid. 14-17 : ill.. ISSN 1104-4721. ISSN 1104-4721 ISSN 1104-4721.  Libris 11504188
  • Rådström, Anne Marie (1989). ”Konstnärernas hemlighetsfulla diabas.”. Sten (1989): sid. [136]-153 : färgill..  Libris 8725493
  • Strid, Artur (2002). ”Göinges svarta guld: om diabasens hundraåriga historia”. Skånsk sten : skönhet och möda (2002): sid. 71-82.  Libris 10534136

Externa länkarRedigera