Particip

Particip (latin participium, från particeps, 'deltagande') betecknar ord som bildats av verb men som böjs och används som adjektiv. Det kan därmed sägas "deltaga" i två ordklasser, och har därav fått sitt namn. Viss oenighet förekommer om participens ordklasstillhörighet. Nationalencyklopedin menar att participen numera vanligen (men oegentligt) förs till verben, medan Svenska Akademiens språklära (Hultman 2003, s. 79, s. 155) anger att de hör till adjektiven och Svenska Akademiens grammatik placerar dem i en egen ordklass. Som argument för att de bildar en egen ordklass kan anföras att participen i olika sammanhang kan ha verbliknande eller adjektivliknande funktion. Participet köttätande kan exempelvis avse en handling (verbliknande funktion) men också en egenskap (adjektivliknande funktion).

I många indoeuropeiska språk, som svenska, tyska, engelska och franska förekommer två particip, presens particip och perfekt particip. Även större uppsättningar av particip förekommer; latin har till exempel även ett futurum particip.

Svenska

De particip som finns i svenskan är presens particip (till exempel repande av verbet repa) och perfekt particip (till exempel repad). Perfekt particip kongruensböjs i genus och numerus: Bilen är repad, Fönstret är repat, Skivorna är repade. Neutrumformen av perfekt particip är i allmänhet identisk med verbets supinumform. Presens particip kan alternativt förlängas med suffixet -s, särskilt när participet står som huvudord i adverbial, men detta anses som ett talspråkligt och mindre formellt drag. Presensparticipformen av vissa deponensverb slutar dock alltid på -s, exempelvis låtsandes och minnandes.

Esperanto

Esperanto har sex participformer utgående från tre tempus (presens, preteritum och futurum) samt aktiv eller passiv.

Aktiv particip böjs med:

• -int- i preteritum
• -ant- i presens, och
• -ont- i futurum.

Passiv particip böjs med:

• -it- i preteritum
• -at- i presens, och
• -ot- i futurum.

I vanlig ordning kan man därefter göra ordet till substantiv, adjektiv eller verb genom att sätta -o, -a respektive -i som ändelse.

Ett exempel är ordet esperanto som kommer av att språkets upphovsman Ludwig Zamenhof i första boken om språket kallade sig ”Doktoro Esperanto”, där ”Esperanto” betyder ”den som hoppas” eller ”den hoppandes” (ett substantiv som är aktiv presens particip av esperi som betyder ”att hoppas”).

I princip är alla kombinationer möjliga, men många saknar praktisk användning eller är svåra att översätta till svenska.

Exempel

• esperanto – en som hoppas, av espero (hopp)
• estonta – kommande, av esti (vara)
• forkurinta – bortsprungen, av for- (iväg), kuri- (springa), -int- (aktiv preteritum particip), -a (adjektiv)
• kuratas – körs (verb), av kuri- (köra), -at- (passiv presens particip), -as (verb i presens)
• forĵetita – bortkastad, av for- (iväg), ĵeti- (kasta), -it- (passiv preteritum particip), -a (adjektiv)

Referenser

• Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag (distr.). ISBN 91-7227-351-8 
• Teleman, U., Hellbarg, S. och Andersson, E. (1999). Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag (distr.). ISBN 91-7227-126-4 
• Nationalencyklopedin
• Wikland, L. (1974). Modern rysk grammatik. Nacka: Esselte Herzogs. ISBN 91-24-22902-4