Citroën 2CV (franska: deux chevaux, "två hästar")[1] är en personbil tillverkad av den franska biltillverkaren Citroën mellan 1948 och 1990.

Citroën 2CV
Grundinformation
MärkeCitroën
Tillverkning19481990 (5 114 966 st)
Även kalladLillcittran, dodoche på franska
Konstruktion
KlassSmåbil
Karosseri4-d sedan
2-d skåpbil
BesläktadeCitroën Ami
Citroën Dyane
Citroën Méhari
Liknande2CV Sedan and Hatchback:
Morris Mini Minor
BMW 600/BMW 700 2-door sedan
Fiat 126 2-door saloon
Fiat 500 "Topolino" 2-door saloon/1955–1969 Fiat 600 2-door saloon/Fiat 126 3-door hatchback/Fiat Panda 141 3-door hatchback
Fiat 850 2-door saloon
Glas Goggomobil T sedan/Glas Isar sedan
AWZ P70 Zwickau saloon/Trabant P 50 Limousine/Trabant 600 Limousine/Trabant 601 Limousine
Lloyd 250
NSU Prinz I, II & III sedan/NSU Prinz 4 sedan
Panhard Dyna X 4-door berline
Renault 4CV 4-door sedan/Renault 4 5-door hatchback/Renault 6
Simca 6 coupé
Volkswagen Käfer Sedan
2CV Fourgonette:
Austin Mini Van
ISO Isettacarro Furgon
Fiat Fiorino
Simca 6 Fourgonette
Fiat 900T
Volkswagen Beetle Panel Van
Renault 4 Fourgonnette
Drivlina
Motor2-cyl boxermotor
DrivningFramhjulsdrift
Växellåda4-vxl manuell
Dimensioner
Hjulbas240 cm
Längd378 cm
Bredd148 cm
Höjd160 cm
Vikt500–560 kg
Kronologi
EfterträdareCitroën AX

Citroën 2CV

redigera

Pierre Boulanger hade konstruerat prototyper till en lätt bil strax före andra världskriget. Idén var att skapa en så enkel bil som möjligt, då fattiga jordbrukare skulle ha råd att skaffa en för att transportera sina varor till marknaderna och att kunna utföra service själva med enkla verktyg. Citroën 2CV var med tidens mått mätt en rymlig, bekväm och mycket bränslesnål bil, som hade god framkomlighet och driftsäkerhet[källa behövs]. Allt annat prioriterades bort. Den ingenjörstekniska nivån var extremt hög och bilen är att betrakta som oerhört avancerad trots sin utstuderade enkelhet[källa behövs].

Modellen har en tvåcylindrig luftkyld boxermotor med direktdrift av framhjulen via en fyrväxlad helsynkroniserad växellåda, med centrifugalkoppling som tillval. Växelspaken var av så kallad paraplykryckemodell, och karossen kunde enkelt demonteras utan verktyg. Ampèremätare och hastighetsmätare var de enda instrument som fanns, bränslet mättes med sticka. Vindrutetorkarna drevs av hastighetsmätarwiren. Det som inte ansågs vara nödvändigt, tillämpades inte heller på bilen. Stötdämparna utgjordes av outslitliga kontraviktsdämpare istället för vanliga hydrauliska dämpare som måste bytas. Fram- och bakfjädring var sammankopplade med ett gemensamt fjäderpaket per sida längs trösklarna. Det fick samtidigt den effekten att om framhjulet körde ner i en grop, fjädrade bakhjulet ner på samma sida och dämpade stöten - och omvänt om man körde upp på t.ex. en trottoarkant. Det gav också en viss krängningshämmande effekt. Fjädringen påminde därför om det hydrauliska systemet Hydrolastic, även om det här var rent mekaniskt.

Vägegenskaperna var relativt goda, trots att bilen hade mjuk fjädring och krängde en hel del. Bärarmarna var nämligen långa och gav lång fjädringsväg. Enligt ett envist rykte var det ett krav när bilen konstruerades att man skulle kunna köra tvärs över en nyplöjd åker iförd hög hatt.

Under produktionsåren genomgick bilen såväl yttre som inre ändringar. Med tiden fick den mer utrustning som till exempel förbättrat elsystem, elektriska vindrutetorkare, skivbromsar och defroster till fram- och bakrutan. Den allra tidigaste modellens tygtak från vindrutans överkant till bakre stötfångaren ersattes så småningom med ett galontak och en bagagelucka av plåt.

Förutom sin typiska form och sin enkelhet är bilen känd också för sin starkt begränsade motorstyrka som i den allra starkaste varianten uppgick till 36 hk från fabrikens rullband. Motorstorleken varierade mellan 375 och 602 cm³. Topphastigheten för en fabriksenligt utrustad 2CV låg för de tidigaste modellerna (9 hk) på omkring 60 km/h, medan de sista kunde uppnå runt 115 km/h.

Efterfrågan på 2CV-modellen minskade under 1960-talet, då kunderna fick råd att köpa större och modernare bilar. I samband med oljekrisen 1973 ökade försäljningen av den enkla och bränslesnåla Lillcittran återigen och produktionen fortsatte, trots att Citroën presenterat efterföljare som Dyane och Visa. Tillverkningen i Frankrike upphörde 1988 och flyttades till Portugal. Produktionen lades slutligen ned 1990, till följd av alltmer restriktiva krav avseende avgasrening och krocksäkerhet.[2]

Citroën 2CV Sahara

redigera

2CV fanns även i specialversion med 2st 12,5 hk-motorer som hette 2CV Sahara. Den var avsedd för körning i svår terräng. Modellen tillverkades från december 1960 till 1971. Den hade två motorer och fyrhjulsdrift. Denna variant av 2CV tillverkades i endast 694 exemplar.

Eftersom bilen hade en motor även baktill, flyttades bensintankarna till mitten av bilen - under stolarna. Tanklocket stack därför ut genom hål i dörrarna. Växelreglage, koppling och gas var ihopkopplade för de båda motorerna och manövrerades alltså parallellt. Det fanns i övrigt ingen mekanisk förbindelse mellan motorerna, utan den ena drev bakhjulen och den andra framhjulen. Man kunde även koppla ur drivningen för den ena motorn och köra bilen som enbart framhjulsdriven eller bakhjulsdriven.

Citroën 2CV och hippievågen

redigera
 

I Sverige fick modellen smeknamnet "haschmoppen" då den blev populär bland hippies under 1960- och 1970-talen. Många hippies målade sina Citroën 2CV-bilar i olika starka färger med blomdekorationer.

Modellen blev populär för sin enkelhet som stod i stark kontrast till de stora och törstiga amerikanska bilarna vid samma tidpunkt. Hippier var emot allt som hade med imperialism att göra, och körde gärna omkring i den lilla enkla Citroën 2CV för att markera detta.

I populärkulturen

redigera
Årsmodell Motor Cylindervolym Effekt Bränslesystem
1949-62 2-cyl boxermotor ohv 375 cm³ 9 hk Enkel förgasare
1955-69 2-cyl boxermotor ohv 425 cm³ 12-18 hk Enkel förgasare
1970-78 2-cyl boxermotor ohv 435 cm³ 24 hk Enkel förgasare
1970-90 2-cyl boxermotor ohv 602 cm³ 30-36 hk Enkel förgasare

Noter och hänvisningar

redigera
  1. ^ Det franska systemet för bilskatt byggde på motoreffekt och hästkrafter på mer än de 735 watt som annars anger motoreffekt.
  2. ^ 50 Years of Classic Cars, av Jonathan Wood, 1996. ISBN 0-517-14053-5.

Externa länkar

redigera