Wikipedia

Christina Hoff Sommers

amerikansk författare och tidigare filosofiprofessor

Christina Marie Hoff Sommers, född 28 september 1950[1] i Petaluma, Sonoma County, Kalifornien, är en amerikansk författare och tidigare filosofiprofessor. Hon är bland annat känd för sin kritik av den moderna feminismen.[2][3][4] Från 1980 till 1997 verkade hon som filosofiprofessor vid Clark University i Worcester, Massachussetts. 2000 började Sommers arbeta vid American Enterprise Institute, numera som fellow emerita.[5] Hennes författarskap inkluderar böckerna Who Stole Feminism? (1994) och The War Against Boys (2000).

Christina Hoff Sommers
Christina Hoff Sommers, 2016.
FöddChristina Marie Hoff
28 september 1950 (73 år)
Petaluma, Sonoma County, Kalifornien, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidNew York University
Brandeis University
SysselsättningFilosof, författare
ArbetsgivareClark University
University of Massachusetts Boston
Noterbara verkWho Stole Feminism?
MakeFred Sommers
Webbplatsprofilsida hos aei.org
Redigera Wikidata

Sommers' position och skrivande har i Stanford Encyclopedia of Philosophy karaktäriserats som "rättvisefeminism" (equity feminism), en klassiskt liberalfeministisk eller libertarianskt feministisk hållning vars huvudsakliga värde ses i tillförsäkrandet av friheten från tvångsingripanden. Sommers har själv hävdat att denna feminism står i kontrast mot vad hon betecknar som "offerfeminism" och "genusfeminism".[6][7] Hon menar att de moderna feministiska teorierna ofta bygger på "ett irrationellt manshat" som härbärgerar en "oförmåga till att på allvar överväga möjligheten att könen är likvärdiga men olika". Flera bedömare har klassat Sommers som antifeminist.[8][9][10]

Hon har också varit värd för videobloggen The Factual Feminist och podden Femsplainers.

Biografi redigera

Sommers föddes 1950, som dotter till Kenneth och Dolores Hoff.[11] Hon studerade vid Paris universitet och avlade 1971 filosofie kandidat-examen vid New York University. 1979 avlade hon filosofie doktorsexamen i filosofi vid Brandeis University.[12][13]

Tidig karriär redigera

Mellan 1978 och 1980 var Sommers motsvarande adjunkt vid University of Massachusetts Boston.[14] 1980 utsågs hon till biträdande lektor i filosofi vid Clark University, och 1986 avancerade hon till en tjänst som lektor. Sommers kvarstod hos Clark fram till 1997, när hon tillträdde en tjänst som W.H. Brady fellow vid American Enterprise Institute i Washington.[12]

Runt mitten av 1980-talet var Sommers redaktör för två läroböcker i filosofi i ämnet etik: Vice & Virtue in Everyday Life: Introductory Readings in Ethics (1984) och Right and Wrong: Basic Readings in Ethics (1986). När Nicholas Dixon 1990 recenserade den förstnämnda boken för tidskriften Teaching Philosophy, ansåg han att boken var "extremt väl redigerad" och "särskilt kraftfull vad gäller motivationen till att studera dygd och etik – inte minst de teoretiska diskussionerna omkring dem."[15]

Från och med slutet av 1980-talet publicerade Sommers en serie artiklar där hon gick till starkt angrepp mot feministiska filosofer och amerikansk feminism i allmänhet.[16][17] I en artikel 1988 i tidskriften Public Affairs Quarterly, betitlad "Should the Academy Support Academic Feminism?", skrev Sommers att "de intellektuella och moraliska meriterna hos den akademiska feminismen behöver sannerligen en genomsyn" och ansåg att "taktiken hos akademiska feminister har gång efter annan använts för att främja andra former av akademisk imperialism".[18] I artiklar betitlade "The Feminist Revelation" och "Philosophers Against the Family", publicerade i början av 1990-talet, ansåg Sommers att många akademiska feminister var "radikalfilosofer" som ville driva igenom sociala och kulturella omvandlingar – exempelvis avskaffandet av kärnfamiljen. Därmed skulle de avslöja sitt förakt för vad "vanliga kvinnor" faktiskt önskar.[19][20][21] De här artiklarna skulle komma att bilda basen för Who Stole Feminism?.[21]

Blandat skrivande redigera

Sommers är en av rådgivarna till Foundation for Individual Rights in Education.[22] Hon har även tjänstgjort som rådgivare till Independent Women's Forum[23] och Center of the American Experiment.[24] Hon har skrivit artiklar för Time,[25] The Washington Post, The Wall Street Journal och The New York Times.[26]

På Youtube har hon varit värd för videobloggarna The Factual Feminist[27] och Femsplainers.

Who Stole Feminism? redigera

Fördjupning: Who Stole Feminism?

1994 publicerades hennes bok Who Stole Feminism? How Women Have Betrayed Women. I boken avhandlar hon skillnaderna mellan genusbaserad och rättvisebaserad feminism. Hon betraktade "genusfeminism" som den dominanta strömningen inom feminismen och rättvisefeminism som mer lik första vågens feminism. Hon använde boken för att argumentera för att den samtida feminismen är/var för radikal och frikopplad från livet hos den typiska amerikanska kvinnan, och hon använde sin alternativa rättvisefeminism som ett bättre mål för deras behov.[28] I boken karaktäriserade hon genusfeminismen som så distanserad från de tidiga feministernas liberalism, att den istället för att fokusera på allas rättigheter endast ser samhället genom kön/genus-glasögon och istället fokuserar på att rekrytera kvinnor till kampen emot patriarkatet.[29] I sin recension av boken karaktäriserade Reason genusfeminismen som processen att accentuera skillnaderna mellan kön/genus i syfte att skapa vad Sommers menar är privilegier för kvinnor inom akademin, statsapparaten, näringslivet och framlyftandet av personliga agendor.[30][31]

I sin kritik av den samtida feminismen skrev Sommers att en ofta nämnd "March of Dimes"-studie, som hävdat att "våld i nära relationer är den främsta orsaken till fosterskador, inte var baserad på verkligheten och att tanken att våld mot kvinnor (i USA) når sin topp under Super Bowl är en modern myt. Hon hävdade att sådana uttalanden kring våld inom familjen hjälpte till att forma Violence Against Women Act, som ursprungligen tilldelades 1,6 miljarder dollar i statliga medel för att få stopp på våld i hemmet mot kvinnor. På samma sätt lyfte hon argumentet[32] att feminister påstår att cirka 150 000 kvinnor årligen dör på grund av anorexia nervosa, en uppenbar förvrängning av det amerikanska anorexi- och bulimiförbundets siffra[33] om att 150 000 kvinnor i någon grad lider av anorexi. Under 1995 var Sommers inblandad i ett häftigt åsiktsutbyte med Laura Flanders från den mediekritiska organisationen Fair.[34]

The War Against Boys redigera

” Boken var kontroversiell när jag skrev den. På den tiden arbetade kvinnogrupper utifrån tanken att flickor var andra klassens medborgare i våra skolor /…/ David Sadker hävdade att när pojkar ifrågasätter svaren i skolorna är lärarna respektfulla och intresserade, men när flickor gör det blir de tillsagda att hålla tyst. /…/ Detta utvecklades till en första gradens faktoid… /…/ Men det visade sig att påståendet helt saknade faktiska belägg och endast var ett resultat av en grundlös myt skapad av politiskt färgad aktivism. Jag har tittat på amerikanska utbildningsdepartements data på mer konventionella områden som betyg, inskrivning i college, engagemang i undervisningen och provresultat. Idag är det tydligare än någonsin att det är pojkarna som är på fel sida av könsgapet. „
– Christina Hoff Sommers, 2013[35]

2000 publicerade Sommers boken The War Against Boys: How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men på Simon & Schuster. Där behandlade hon hur pojkar påverkas av feministiska ideal och politisk korrekthet.[36] Hon utmanade vad hon kallade "myten om hur flickor kommer i andra hand" och det "nya och lika nedbrytande påhittet" att "pojkar som grupp är störda".[37]

Sommers kritiserade offentliga åtgärdsprogram som etablerades under 1980-talet och vars syfte var att stötta flickor och unga kvinnor, i första hand som ett svar på studier som antydde att flickor "drabbades av bristen på uppmärksamhet i klassrummet och ett manligt dominerat samhälles ointresse för frågan".[38] Hon ansåg i boken att sådana program var baserade på bristfällig forskning och hävdade att sanningen var en helt annan: pojkar/unga män låg ett och ett halvt år efter flickor/unga kvinnor i läs- och skrivkunnighet och ansökte i mindre grad till college.

Hon anklagade både Carol Gilligan och organisationer som National Organization for Women (NOW)[38] för att skapa en situation där "pojkar ses ner på, både i rollen som det orättvist privilegierade könet och som hinder på vägen att skapa könsmässig rättvisa för flickor. Enligt Sommers visar "en titt på fakta att pojkar, inte flickor, har de största svårigheterna i att bli utbildade".[12][39]

Boken fick ett blandat mottagande. I konservativa publikationer som National Review och Commentary hyllades The War Against Boys för dess "svidande vidräkning med en mansfientlig rörelse som haft genomgripande påverkan på landets skolor"[40] och för att ha identifierat ett akut problem.[41] The New York Times kolumnist Richard Bernstein kallade den för en tänkvärd och provokativ bok och ansåg att Sommers hade lagt fram sina argument på ett övertygande och orubbligt sätt, med mängder av data som stöd.[42] Joy Summers skrev i The Journal of School Choice att Sommers' bok och hennes allmänna tankar i sig är "en sorts motgift mot den fejkforskning som omger den förnuftsfria och ytterst ideologiska allmänna diskussionen kring 'kvinnofrågor'."[43] Publishers Weekly noterade att Sommers' slutsatser var viktiga och behövde få höras, men man noterade också att Sommers "ägnar sig åt småaktigheter i sina vilda angrepp på sina meningsmotståndare".[37]

I sin recension för The New Yorker anklagade Nicholas Lemann Sommers för dåligt underbyggda angrepp med en ibland bristfällig koppling till vetenskapliga rön.[44] E. Anthony Rotundo skrev i The Washington Post att Sommers inte lyckats visa att det pågår ett "krig mot pojkarna", endast att feministerna attackerar hennes egen modell kring pojkars uppväxt "på samma sätt som hon attackerar deras mer flexibla syn" på problematiken.[45]

Den rediverade nyutgåvan av boken från 2013 innehåller Sommers svar på hennes kritiker, genom att bokens undertitel ändrats från How misguided feminism harms our young men till How misguided policies harm our young men. Hon försåg boken med ny och uppdaterad statistik som enligt henne själv endast bekräftar bokens relevans.[46] När Sommers intervjuades av MacLean's Magazine om huruvida hennes bok fortfarande var kontroversiell, svarade hon (se citat till höger):

Åsikter redigera

Sommers sade 2014 att hon som väljare registrerat sig och sympatiserar med Demokraterna, med "libertarianska tendenser". Hon har beskrivit sig själv som en rättvisefeminist,[47][48] jämlikhetsfeminist[49] och liberalfeminist.[50] Hon definierar rättvisefeminism som en kamp baserad på upplysningstidens principer om individuell rättvisa[51] och med lika lagliga och medborgerliga rättigheter för kvinnor som mål, i linje med den första vågens feminism. 2019 stödde hon Andrew Yangs presidentvalskampanj inför 2020 års demokratiska primärval.

Flera skribenter har etiketterat Sommers positioner som antifeministiska.[8][9][10] Den feministiska filosofen Alison Jaggar skrev 2006 att Sommers, när hon avfärdar skillnaden mellan begreppen genus och kön, tillbakavisar en av de konceptuella innovationerna inom den andra vågens feminism i västerlandet. Jaggar argumenterade att eftersom genusbegreppet redan bildar bas för tänkandet hos i princip alla moderna feminister, var hennes konklusion att Sommers inte kunde undvika en etikett som antifeminist.[52]

Sommers har svarat på den typen av kritik som "bannlysning från en religion som jag inte visste existerade".[53] Sommers ser utvecklingen sedan den andra vågens feminism som osammanhängande och resultatet av en tillbakagång till ett daltande med olika upprördheter, vilket utgår från medelklassuppfostran hos senare feminister.[53] Hennes kritik fokuserar sig mestadels på vad hon ser som mansfientliga och offerskapsrelaterade positioner inom den moderna feminismen, medan andra kritiker – som Camille Paglia och Nancy Friday – återkommande kritiserar vad de ser som puritanska och sexfientliga positioner inom den moderna feminismen.[54][55]

Christina Hoff Sommers är sedan lång tid kritisk mot fenomenet med särskilda institutioner för kvinnostudier och relaterade specialkurser inom universitetsvärlden. I en intervju från 1995 med frilansjournalisten Scott London sa Sommers: "Dagens perspektiv, så som jag ser det, är att ju bättre det går för kvinnor, desto argare verkar kvinnostudieprofessorerna bli, och desto mer deprimerad tycks Gloria Steinem bli."[56] Enligt The Nation brukar Sommers berätta för sina studenter att "statistiskt handikappade" feminister inom institutioner för kvinnostudier ägnar sig åt "dålig vetenskap för att främja sin liberala agenda" och saluför en skev och upphetsad agenda: "Kvinnor är från Venus, män är från Helvetet".[57]

Sommers har förnekat existensen av ett könsrelaterat lönegap.[58] Hon engagerade sig 2014 i Gamergate, där hon ifrågasatte att framställningen av kvinnor i datorspel skulle skapa kvinnohat. Hon menade att tillgänglig statistik visade att datorspelsgenerationen generellt var mindre misogynistisk än föregående generationer.[59] Hon menade att de som kritiserar följderna av Gamergate "bara försvarar en hobby som de älskar". Det här ställningstagandet till fördel för de utpekade i Gamergate har rönt uppskattning från mansrättsrörelsen.[58] Under den mest aktiva fasen av Gamergate syntes Sommers flera gånger på offentliga möten tillsammans med den högerpolitiske kommentatorn Milo Yiannopoulos.[58]

Privatliv redigera

Sommers gifte sig 1981 med Fred Sommers, innehavare av Harry A. Wolfson-professuren i filosofi vid Brandeis University.[12][60] Han avled 2014.[61] Hennes styvson Tamler Sommers är filosof och poddvärd.[62][12][63]

Bibliografi (urval) redigera

Böcker redigera

Artiklar redigera

  • 1988 – "Should the Academy Support Academic Feminism?". Public Affairs Quarterly. 2: 97–120.
  • 1990 – "The Feminist Revelation". Social Philosophy and Policy. 8 (1): 152–157.
  • 1990 – "Do These feminists Like Women?". Journal of Social Philosophy. 21 (2) (Fall): 66–74.

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 9 juli 2023.

Noter redigera

  1. ^ Rosenstand, Nina (2003). The Moral of the Story: An Introduction to Ethics. ISBN 978-0-7674-2910-8. https://books.google.com/books?id=J7CmUNr_HEgC 
  2. ^ Kester-Shelton, Pamela; Shelton, Ashley A.; Mazurkiewicz, Margaret (17 september 1996). ”Christina Hoff Sommers”. Feminist Writers. Detroit: St. James Press. sid. 444–446. ISBN 978-1-55862-217-3. https://archive.org/details/feministwriters00shel 
  3. ^ ”Biography in Context”. Contemporary Authors Online. Detroit: Gale. 2005. https://www.gale.com/. 
  4. ^ Taylor Malmsheimer (27 juni 2014). ”Independent Women's Forum Challenges One In Five Statistic”. New Republic. https://newrepublic.com/article/118430/independent-womens-forum-challenges-one-five-statistic. 
  5. ^ ”Christina Hoff Sommers” (på amerikansk engelska). American Enterprise Institute - AEI. https://www.aei.org/profile/christina-hoff-sommers/. Läst 2 augusti 2023. 
  6. ^ Marshal, Barbara L.; Holstein, James A.; Gubrium, Jaber F. (2013). ”35: Feminism and Constructionism (in Part VI: Continuing Challenges)”. Handbook of Construtionist Research. sid. 693. ISBN 978-1-4625-1481-6 
  7. ^ Christina Hoff Sommers (19 november 2008). ”What's Wrong and What's Right with Contemporary Feminism? Hamilton College speech”. AEI.org. Arkiverad från originalet den 17 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090117085529/http://aei.org/docLib/20090108_ContemporaryFeminism.pdf. Läst 2 augusti 2023. 
  8. ^ [a b] Vint, Sherryl (2010). ”6: Joanna Russ's The Two of Them in an Age of Third-wave Feminism”. On Joanna Russ. Wesleyan University Press. sid. 142ff. ISBN 978-0-8195-6968-4. https://books.google.com/books?id=9C2Ml8oPesoC&pg=PT142 
  9. ^ [a b] Projansky, Sarah (2001). ”2: The Postfeminist Context: Popular Redefinitions of Feminism, 1980-Present”. Watching Rape: Film and Television in Postfeminist Culture. NYU Press. sid. 71ff. ISBN 978-0-8147-6690-3. https://books.google.com/books?id=PR4VCgAAQBAJ&pg=PA71. Läst 1 augusti 2023 
  10. ^ [a b] Anderson, Kristin J. (2014). ”4: The End of Men and the Boy Crisis”. Modern Misogyny: Anti-Feminism in a Post-Feminist Era. Oxford University Press. sid. 74ff. ISBN 978-0-19-932817-8. https://books.google.com/books?id=2b88BAAAQBAJ&pg=PA74. Läst 1 augusti 2023 
  11. ^ Peacock, Scot (2001). Contemporary Authors: A Biobibliographical Guide to Current Writers in Fiction, General Nonfiction, Poetry, Journalism, Drama, Motion Pictures, Television, and Other Fields. New revision series. ISBN 978-0-7876-4604-2. https://books.google.com/books?id=uuDh7j7Ruo0C 
  12. ^ [a b c d e] "Christina Hoff Sommers." Contemporary Authors Online. Detroit: Gale, 2005. Biography in Context. Web. 29 februari 2016.
  13. ^ Shelton, Pamela L.; Kester-Shelton, Pamela (1996). Feminist writers. sid. 444. ISBN 978-1-55862-217-3. https://archive.org/details/feministwriters00shel/page/444 
  14. ^ University of Massachusetts Boston, "The Spectator - Vol. 02, No. 02 - October 20, 1978" (1978). 1978-1979, Spectator. 11.
  15. ^ Nicholas Dixon, Book Review, Teaching Philosophy 13 No. 1 (mars 1990): 47.
  16. ^ Tom Digby, "Political Correctness and the Fear of Feminism." The Humanist 52, no. 2 (mars 1992), 7.
  17. ^ Marilyn Friedman "The Lived Happily Ever After: Sommers on Women and Marriage." Journal of Social Philosophy 21, Issue 2-3 (september 1990): 57–58.
  18. ^ Sommers, Christina. "Should the Academy Support Academic Feminism?". Public Affairs Quarterly2.3 (1988): 97–120.
  19. ^ Christina Sommers, "The Feminist Revelation," Social Philosophy and Policy, 8, 1 (höst 1990): 141-58.
  20. ^ Christina Sommers, "Philosophers against the Family," i Virtue and Vice in Everyday Life, redigerad av Christina Sommers och Fred Sommers, 3:e uppl. (Fort Worth, TX: Harcourt Brace).
  21. ^ [a b] Dwyer, Susan. "Who's Afraid of Feminism?" Dialogue 35.2 (vår 1996): 327-342.
  22. ^ ”Advisors”. Foundation for Individual Rights in Education. Arkiverad från originalet den 19 december 2009. https://web.archive.org/web/20091219024241/http://www.thefire.org/people/advisors/. Läst 2 augusti 2023. 
  23. ^ Schreiber, Ronnee (2008). Righting Feminism. Oxford University Press. sid. 25. ISBN 978-0-19-533181-3. https://archive.org/details/rightingfeminism00schr 
  24. ^ "Christina Hoff Sommers." The Writers Directory. Detroit: St. James Press, 2015. Biography in Context. Web.
  25. ^ Stewart, Matthew (juni 2016). ”The Campus 'Rape Crisis' as Moral Panic”. Academic Questions "29" (2): s. 179. doi:10.1007/s12129-016-9560-1. 
  26. ^ ”Arkiverade kopian”. The Atlantic (Boston) "285" (5): s. 6. maj 2000. Arkiverad från originalet den 16 augusti 2000. https://web.archive.org/web/20000816121434/http://www.theatlantic.com/issues/2000/05/may77.htm. Läst 2 augusti 2023. 
  27. ^ Noyes, Jenny (18 september 2018). ”Roxane Gay to face off with feminism critic in upcoming Australian tour”. The Sydney Morning Herald. https://www.smh.com.au/national/roxane-gay-to-face-off-with-feminism-critic-in-upcoming-australian-tour-20180908-p502ln.html. 
  28. ^ Kinahan, Anne-Marie. (2001). "Women Who Run from the Wolves: Feminist Critique as Post-Feminism", Canadian Review of American Studies 32:2. p. 33.
  29. ^ Who Stole Feminism?, p. 23.
  30. ^ Tama Starr, "Reactionary Feminism", Review of Christina Hoff Sommers' Who Stole Feminism?: How Women Have Betrayed Women, Reason, oktober 1994.
  31. ^ Mary Lefkowitz, "Review of Christina Hoff Sommers Who Stole Feminism?: How Women Have Betrayed Women", National Review, 11 juli 1994.
  32. ^ Christina Hoff Sommers (1995). Who Stole Feminism?: How Women Have Betrayed Women. Simon and Schuster. sid. 12–13. ISBN 978-0-684-80156-8. https://books.google.com/books?id=EIUtJziqIqAC&pg=PA12 
  33. ^ ”Everyone deserves treatment. Everyone deserves recovery.”. 2 mars 2020. Arkiverad från originalet den 2 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200302175318/https://www.aabaphila.org/. Läst 2 augusti 2023. 
  34. ^ Hoff Sommers, Christina (15 mars 1995): "Christina Hoff Sommers' reply to charges disseminated by the left wing media watchdog group FAIR (Fairness and Accuracy in Reporting)". debunker.com. Läst 2 augusti 2023. (engelska)
  35. ^ ”Christina Hoff Sommers on public schools and the 'war against boys' - Macleans.ca”. www.macleans.ca. 17 september 2013. https://www.macleans.ca/general/how-schools-pathologize-boyishness-and-why-rough-and-tumble-play-forges-social-skills/. 
  36. ^ ”The War Against Boys”. www.goodreads.com. https://www.goodreads.com/work/best_book/28592-the-war-against-boys-how-misguided-feminism-is-harming-our-young-men. Läst 12 september 2021. 
  37. ^ [a b] "The War Against Boys: How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men." Publishers Weekly, 26 juni 2000: 59.
  38. ^ [a b] Bell-Russel, D. (2000). The war against boys: How misguided feminism is harming our young men. Library Journal, 125(11), 102.
  39. ^ Christina Hoff Sommers (maj 2000). ”The War Against Boys”. TheAtlantic.Com. https://www.theatlantic.com/doc/200005/war-against-boys. 
  40. ^ Richard Lowry, "The Male Eunuch," National Review, July 3, 2000
  41. ^ Finn, Chester E.,, Jr. (2000, 09). Puppy-dogs' tails. Commentary, 110, 68-71.
  42. ^ Richard Bernstein, "Books of the Times: Boys, Not Girls, as Society's Victims", nytimes.com, 31 juli 2000.
  43. ^ Pullman, Journal of School Choice 2004, 337-339.
  44. ^ Nicholas Lemann, "The Battle Over Boys," The New Yorker Vol 76 Nummer 18 (10 juli 2000), 79.
  45. ^ Rotundo, E. Anthony (2 juli 2000). ”Review of The War Against Boys: How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men”. Washingtonpost.com. https://www.washingtonpost.com/wp-srv/style/books/reviews/waragainstboys0703.htm. 
  46. ^ Sommers, Christina Hoff (20 februari 2014). ISBN 9781439126585. https://www.storytel.com/se/sv/books/101733-The-War-Against-Boys-How-Misguided-Policies-are-Harming-Our-Young-Men [död länk]
  47. ^ Scatamburlo, Valerie L. (1998). Soldiers of Misfortune: The New Right's Culture War and the Politics of Political Correctness. New York: Lang. sid. 129. ISBN 0-8204-3012-9. https://books.google.com/books?id=TVzuAAAAMAAJ&q=%22sommers%22+%22equity+feminist%22 
  48. ^ Nussbaum, Martha (1999). ”American Women: Preferences, Feminism, Democracy”. Sex and Social Justice. New York: Oxford University Press. sid. 132. ISBN 0-19-511032-3. https://books.google.com/books?id=7zoaKIolT9oC&q=%22equity+feminist%22+sommers 
  49. ^ McKenna, Erin; Pratt, Scott L. (2015). American Philosophy: From Wounded Knee to the Present. London: Bloomsbury Publishing. sid. 308. ISBN 978-1-44-118375-0. https://books.google.com/books?id=ZS_aBAAAQBAJ&q=%22christina+hoff+sommers%22+%22calls+herself+an+equality+feminist%22 
  50. ^ Loptson, Peter (2006). Theories of Human Nature. Peterborough, Ont.: Broadview Press. sid. 221. ISBN 978-1-46-040203-0. https://books.google.com/books?id=VXK7AAAAQBAJ&q=%22sommers+identifies+herself+as+a+liberal+feminist%22 
  51. ^ Who Stole Feminism?, p. 22.
  52. ^ Jaggar, Alison M. (2006). ”Whose Politics? Who's Correct?”. Feminist Alliances. Amsterdam: Rodopi. sid. 20. ISBN 978-9-04-201728-3. https://books.google.com/books?id=CdfgMEV3f6oC&pg=PA20 
  53. ^ [a b] ”Paglia: "Young People Have Given Up on Freedom" - YouTube”. www.youtube.com. https://www.youtube.com/watch?v=zxWOsUOsDyU&feature=youtu.be. 
  54. ^ Friday, Nancy. (1998). My secret garden : women's sexual fantasies. New York: Pocket Books. ISBN 0-671-01987-2. OCLC 39210834. https://www.worldcat.org/oclc/39210834 
  55. ^ Paglia, Camille (2018). Provocations : collected essays. New York. ISBN 978-1-5247-4689-6. OCLC 1019883092. https://www.worldcat.org/oclc/1019883092 
  56. ^ ”The Future of Feminism: An Interview with Christina Hoff Sommers”. scott.london. 1995. http://scott.london/interviews/sommers.html. 
  57. ^ Houppert, Karen (7 november 2002). ”Wanted: a Few Good Girls”. The Nation. Arkiverad från originalet den 25 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130325204935/http://www.thenation.com/article/wanted-few-good-girls. Läst 2 augusti 2023. 
  58. ^ [a b c] Amend, Alex (8 mars 2018). ”Christina Hoff Sommers can't take a single line of criticism” (på engelska). Southern Poverty Law Center. https://www.splcenter.org/hatewatch/2018/03/08/christina-hoff-sommers-cant-take-single-line-criticism. 
  59. ^ ”Christina Hoff Sommers, figure de proue féminine du GamerGate” (på franska). Le Monde.fr. 17 september 2014. https://www.lemonde.fr/pixels/article/2014/09/17/christina-hoff-sommers-figure-de-proue-feminine-du-gamergate_4488856_4408996.html. Läst 12 september 2021. 
  60. ^ Kester-Shelton, Pamela, red (1996). ”Christina Hoff Sommers”. Feminist Writers. Detroit: St. James Press. sid. 444–446. ISBN 978-1-55862-217-3. https://archive.org/details/feministwriters00shel 
  61. ^ Andreas Teuber (23 oktober 2014): "Fred Sommers — A Tribute" brandeis.edu. (engelska)
  62. ^ ”In Memoriam: Fred Sommers (1923-2014)”. Leiter Reports: A Philosophy Blog. https://leiterreports.typepad.com/blog/2014/10/in-memoriam-fred-sommers-1923-2014.html. 
  63. ^ ”77 North Washington Street”. The Atlantic. 1 maj 2000. https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2000/05/77-north-washington-street/378222/. 

Externa länkar redigera

• Who Stole Feminism? Presentation på American Enterprise Institute, aei.org, 12 september 1994

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Christina_Hoff_Sommers&oldid=53894038”